Det är inte turisterna som signalerar sommar i city, så mycket är klar. När sommarjobbaren ler sitt nymorgnade leenden emot en, då vet man att sommaren är här på riktigt.

Hur svårt det än har varit för de stackars babyboomarna från nittiotalet, så har rätt många av dem har trots allt hittat jobb. När fastighetsskötaren kommer har han med sig en hungrig 15-åring som lystet tittar på mötesbullarna medan han med målbrottsröst undrar var han ska ställa lysrören. I parken går tre reflexvästklädda 17-åringar tätt tätt och slåss med plocktängerna om samma skräp. Och på lunchrestaurangen står en Mycket Solbränd och Välsminkad 18-åring och frågar samvetsgrant om jag vill ha dressing? Och vill jag ha bröd? Och vill jag ha en eller två skivor bröd? Och vill jag ha smör? Och vill jag äta här eller ta med? Och vill jag betala kontant eller med kort? Och har mitt kort chip? Och vill jag ha kvitto? Och vill jag ha påse? Och vill jag ha en trevlig dag?

Ibland möter sommarjobbare sommarjobbare och då kan det bli riktigt spännande. Som i postkön. En flicka, utsänd av sin tillfälliga arbetsgivare, ska hämta ett paket men saknar leg. Å andra sidan tas hon emot av en pojke, så färsk i sin roll att han fortfarande har försökt göra ett modeplagg av postens profiltröja. Leg hit och leg dit, tänker pojken och godkänner förvirrat transaktionen ändå. Det är ju ändå inte Systemet han jobbar på, försvarar han sig.

Sommarjobbarens vilja att vara till lags gör också att man kan hoppas på att kundmöten som hålls efter midsommar går lite extra smidigt. Har leverantören tur finner han sig sitta mitt emot en sommarjobbare istället för mitt emot den slipade förhandlare till kund han vanligtvis möter. Vips är pengar ”ingen issue” längre. Istället möts han av ett tillmötesgående: ”Fett dyrt, men ok, jag skriver under så länge så kollar jag när hon, äh, vad hetere, hon som leder, kommer tillbaka…”

Ja det är en härlig tid!

Har köpt en sallad med gamla, torra och äckliga kräftstjärtar så jag gör det man alltid bör göra, men nästan aldrig orkar: jag går tillbaka med eländet. För att inte genera försäljaren böjer jag mig fram över disken och säger, utan stora åthävor, att kräftstjärtarna var inte bra. ”Va?” Något högre, men ändå mest för försäljarens öron, meddelar jag då att kräftstjärtarna, de var riktigt dåliga.

”Vad säger du?” Kräftstjärtarna, ropar jag och lyfter upp påsen så att vi ska vara överens om vad vi pratar om, kräftstjärtarna var gamla och äckliga!

”Va? Tala ur skägget människa!” Jag skriker nu högljutt, ilsket och ackompanjerat med illustrativa gester att den nyss inköpta kräftsalladen var så äcklig att jag undrar om de inte hittat stjärtarna i nåt gammalt beredskapslager. Jag gör klart att jag förmodligen kommer att kräkas inom de sex timmar man brukar räkna med i snarlika fall samt tydliggör att jag aldrig, aldrig kommer att handla där igen.

Äntligen tar det fäste. Försäljaren backar, spärrar upp sina ögon och säger att ingen har klagat förr.

Tolv lunchgäster och lika många förskrämda turister tittar på mig med avsmak.

”Vilken oförskämd människa!” säger en av dem till sin gråtfärdiga dotter och drar både henne och sin väska till sig. ”Ingen som helst behärskning. Och titta här vilken god skaldjurssallad!”

Jag funderar på att blir fotbollskommentator. Inte för att jag är överdrivet intresserad av sporten, utan mest för att det verkar vara både lätt och uppskattat.

Vi ser hur en spelare (vi kan kalla honom Sandberg) får bollen från en annan spelare (Toll) och hur han springer med denna boll, skjuter mot mål och missar. Kommentatorn säger ”Sandberg passar till Toll som springer, skjuter… om missar.”

För en copy som jag själv är det här ju grundfel 1 a enligt regeln: säg aldrig samma sak som du ser på bild. Men i fotboll är det helt ok och kan till och med påkalla en bisittares förtydligande av det redan både visade och sagda. ”Ja, det vill sig inte för Toll.”

Bisittare skulle jag verkligen kunna bli.

Eftersnacket är banne mig ännu simplare. Efter att just ha sett lag A vinna mot lag B, kan analysen timme ut och timme in cirkla kring grundförutsättningar som: ”Lag A vinner så rättvist. De vet vad spelet går ut på, de tar bollen när den kommer, de passar till varandra, de vet precis var de ska stå på plan, de springer mot rätt mål och de spelar fotboll!” Bisittarens roll är att efter denna utläggning om uppenbara självklarheter, cementera uttalandet med ett: ”Ja det här var en match det.”

Ikväll är det fotbollsmatch igen.  Den stora frågan jag, som bisittare, skulle ställa mig i försnacket är väl: Ska grabbarna spela fotboll eller inte? (Som copy skulle jag däremot helt fräckt utgå ifrån att det är det de ska göra.)

Till den man knappast känner eller till den vars smak man inte riktigt förstår – presentkortet är den självklara lösningen. Varje butik med överlevnadsinstinkt erbjuder därför denna ”fotboja light” och vill det sig illa kan man som födelsedagsbarn, nygift eller student bli sittande med en kortlek av så skilda möjligheter som 500 kr på en bijouteributik i Vällingby, upplevelser i Norrköping till ett värde av 400 kr och 1000 kr i Ålandskryssningar. Det gäller att hålla reda på värdebevisen.

Men lyssna noga nu. Det finns presentkort man inte trodde var möjliga. Presentkort som gäller på butiker representerade överallt i Sverige och med tämligen generösa öppettider. Jag talar om Systembolaget. För samtidigt som man jobbar med uppgiften att få medborgarna att konsumera måttligt, så vill man ju ändå att de konsumerar, och då är presentkortet en självklar del i verksamheten.

Presentkortet är ju också så trevligt i det att man utan att styra för mycket ändå tydligt öronmärker en summa pengar till ett visst ändamål. Speciellt så här i studentpresenttider tänker jag att fattiga studenter, ja de har ju både studiematerial och mat som måste inhandlas. Viktigt då att försäkra sig om att de här pengarna, de är då vikta för alkoläsk och rekorderlig cider i alla fall.

Sedan finns det ju ett sista-datum, när presentkortet slutar gälla och då ger man ju även där ett litet incitament att snabba på processen så att kortet inte bli liggande utan att spriten köps ut så snabbt som det är tänkt.

Presentkort på Systemet – erkänn att det kom lite som en överraskning. Men om man nu ska tala kundnytta och ligga lite i framkant. Vad säger ni om drickskuponger?

Någon gjorde en miljöanalys av ett språkrör (den meningen kan man väl låsa in i någon slags tidstypiskt rum, försluta och öppna igen först om 100 år) och fann till min och förmodligen sin egen förskräckelse att detta språkrör tärde mer än lovligt på vår omvärld. Personen i fråga åkte kommunalt, stängde av duschen under intvålningen, åt vegetariskt, säsongsanpassat och närodlat, återvann allt, hade aldrig elektriska prylar på stand-by-läge, köpte begagnade kläder, kallmanglade och hade återgått till solur. Ändå blev omdömet ”tärande”. Sånt gör mig lite modstulen.

Som svensk har man visserligen en grundläggande misstanke om att de umbäranden man gör utan att knota, är för små. Men man vill ju så gärna att de ska räcka. Sålunda berättar fler och fler lite nöjt att man väljer bort viner från ”Den Nya Världen” till förmån för ”trevliga bekantskaper” från Europa av transportmässiga skäl. Och bortsett från att man kan undra över hur gammal man är när man pratar om Australien som ”Den Nya Världen”, så är det ju en uppoffring som inte känns så där jättetung.

Och ändå: lite cred vill även jag ha för att samtliga kladdkakor jag bakat det här året, gräddats i formar med ekologiskt ströbröd. Jag berättar gärna att jag hellre äter Kajsa Vargs rent gudomliga ryggbiff som i ett tidigare liv betat gräs i närmaste by, än penicillinstinn kyckling från Thailand. Och det finns en liten guldklimp till Vintagebutik på Kungsholmen där man fortfarande kan göra ett och annat märkesfynd…

Man drar sitt strå till stacken, helt enkelt. Man kämpar på.

Men särskilt svettig blir man ju inte.

När jag kommer in i salen ligger folk redan i laxen och vilar. Några med filt. De andas in och känner energin. De andas ut, och känner total avslappning. Det enda som hörs är näshår i ständig och sträng vibration. Jag lägger mig på en ledig madrass och känner mig spändare än på länge.

På en subtil signal från ledarmattan går samtliga närvarande upp i krokodilen, som leder vidare till hunden. Därpå övergår de starka i den trebenta hyndan, för att omärkligt smyga ner i mullvaden innan den utvecklas till kobran, där de hämtar kraft ur musen.

Det är inte det att jag inte är djurvän, men jag blir förvirrad av alla positioner. Dessutom har jag alltid haft överväldigande rak rygg – få kan som jag böja sig och bli stående i vinkelrätt läge utan minsta välvning på ryggen – men ledaren ber oss inte en enda gång att gå ned i ”hyllkonsolen” eller att sträcka ut i ”vinkelhaken”. Det känns lite snålt.

Kvinnan till vänster om mig vrider om rotlåset och går ner i katten. Själv ger jag mig i kast med snäckan, genom att titta bakåt, undvika rectum (som i den här posen kommer oväntat nära) och mer se upp längs med ryggraden. Det tar emot, men jag lyckas åstadkomma åtminstone en antydan till silverfisken och när jag pressar mig fram mellan mina egna lår får jag lite av en aha-upplevelse. Det är det här folk menar när de säger att de är som pånyttfödda efter ett yogapass!

Jag säger inte att de har fel. Jag säger bara att det känns trångt. Och att det jag ser omkring mig är ett antal vuxna människor som liksom pressar sig själva att uppleva sin egen födelse igen. Och inte bara rakt upp och ner. Nej jag tror att vi alla här genomgår en praktfull sätesbjudning.

Ett litet tips så här inför radiosäsongen: Sveriges Radio P4, ”Klartext – Nyheter på lätt svenska”. Något så genialiskt! Jag kan möjligen tänka mig att jag inte skulle känt igen mig i målgruppsbeskrivningen, men ju fler gånger jag lyssnar på detta, desto bättre blir det.

I det här programmet tar man inga förkunskaper för givna: ”Christian Olsson ska sluta att tävla i tresteg. Det är en sport där du först springer och sedan tar två långa kliv och sedan hoppar på det tredje steget.”

Man talar tydligt och undviker svåra ord. ”Mitt Romney sägs ha mobbat pojkar 
som han trodde var homosexuella. Romney själv säger att han inte kommer ihåg det här,
 men att om han gjort så, så säger han nu förlåt.”

Jag ser en enorm potential för ”Nyheter på lätt svenska”. Tror att det här är det perfekta sättet att få ut budskap om i princip allt som är viktigt men uppenbarligen svårt att ta till sig.

Nästa gång jag sätter på radion vill jag exempelvis höra att ”En bolagsstyrelse med åtta personer är inte jämställd om bara en av dem är kvinnor. Det krävs hela fyra stycken för att uppnå det.”

Jag vill höra: ”De allra flesta politiker vill att den svenska skolan ska bli bättre. Det betyder bland annat att skolledare och lärare måste få högre lön samt tid att ägna sig åt sitt yrke, snarare än att även vara psykolog, ordningsvakt, sitta i ändlösa konferenser samt få nya betygssystem varje år.”

Kanske vill jag också höra: ”Det är jättedumt att slå varandra när man håller på olika fotbollslag. Det gör inte att det går bättre för det lag man håller på.”

Sist men inte minst ser jag också gärna att detta förträffliga programformat går på export. Jag vill ha ”Klartext – Nyheter på lätt syrisk arabiska”, som i den syriska etern, tydligt och pedagogiskt, förklarar att oskyldiga människor i Syrien dör i sådan mängd att både regering och motståndare till denna borde skämmas. ”Klartext – Nyheter på lätt grekiska”, som på tydlig basgrekiska förklarar ord som svartjobb, skulder och höjd pensionsålder. Och ”Klartext – Nyheter på lätt hebreiska/arabiska” som reder ut svårbegripliga tillstånd på Västbanken så att alla inblandade förstår.

Framtiden stavas ”förenkla!”. Och en sak är säker – målgruppen för lättbegripliga nyheter är betydligt större än programskaparna tror.

Mannen i svart överrock och dito hatt, följer mig som en liten hund i butiken. Han har en kundkorg med tre påsar dahliaknölar i handen, men det är också det enda som inte signalerar ”svarta affärer på skuggig bakgata i Medelhavsnära land.” När jag stannar framför gifthyllan, stannar han också. Han tittar uppmärksamt på mig, men säger ingenting förrän jag plockar ut en sprayflaska mot spinnkvalster. Det är signalen.

– Det där du inte behöver, säger han. Säg mig vad du det ska ha till.

Jag kan möjligen tycka att det är en slutsats dragen lite i fel ordning, men jag svarar artigt att jag ska ta död på spinnkvalster i ett egenhändigt uppodlat citronträd.

– Den där du inte behöver! Säger mannen igen. Och nu med eftertryck. Det visar sig att han är tunisisk bonde i exil och i brist på citronträd att praktisera sin kunskap på, tar han upp en kruka persilja som han noga synar samtidigt som han liksom låser fast mig mellan sin kundkorg och kryddhyllan. På mycket bruten trädgårdssvenska berättar han därefter om hur jag bör byta jord i tre omgångar genom att snurra krukan i vatten och låta torka några timmar mellan varven. Förstår jag? Han tänker igenom, ändrar sig, säger myndigt åt mig att titta på vad han gör (när min blick råkar flacka till) och ställer dessutom med jämna mellanrum tillbaka min sprayflaska (som jag givetvis, i min tur, återtar kommandot över) i hyllan.

Jag hinner tacka för lektionen minst sex gånger innan han tar till sig att den är över. Då har han även förklarat hur man tar bort spinnkvalster med ”en sån där man, jag måste förlåta mig, har i stjärten tråd”.

Jag förlåter honom, men bara nästan. Det är oklar om han menar att jag ska ta bort kvalstren med en stringtrosa eller en tampong, men jag tänker inte fråga. Det är bara vi som hörs i butiken.

När jag säger att mitt citronträd är från kärna, slår han ut med händerna i en uppgiven gest. Och bortsett från att den tunisiske bonden därmed menar att det inte finns en chans på jorden att det ska bli någonting överhuvudtaget med en kärnuppfödd citron ”om inte ympad, förlåt mig men värdelös”, så betyder det i alla fall att jag kan smita ut från min låsta position innanför hans kundkorg – och det känns som något av en lättnad.

Tillsammans går vi sedan mot kassorna. Han, ivrigt pratande om pollinering, frögurkor och kärlek. Jag, med växtgiftet i ett fast grepp. Och när jag betalat och det är hans tur, är det äntligen tack och hej. För trots en invit om att komma till hans hus i Spånga och titta på knölarna i källaren, känner jag att här sätter vi punkt.

Jag vet att det är 2012. Men när jag sitter i bilen med min arbetsrelaterade bekant känns det ändå lite… obekvämt, när radion annonserar innehållet i det kommande programmet Ligga med P3, precis när vårt samtal ebbat ut i tystnad.

”Hur knullar du helst?” undrar programledaren och uppmanar alla lyssnare att ringa in och berätta. Det är mycket tyst i bilen. ”Gillar du att knulla under speglar?” Men herregud! Jag försöker diskret stänga av, men kommer bara åt funktionen för vindrutetorkarna som går igång på det snustorra underlaget med ett plågat gnissel. ”Knullar man bättre när…” Min medpassagerare letar efter något i sin väska och i backspegeln ser jag bakre vindrutetorkaren jobba för högtryck.

Jag säger något om att vi måste ta tag i kommunikationsplattformen en gång för alla, och min medpassagerare håller instinktivt med. Vi måste verkligen ta tag i den. Så blir det tyst igen.

Men varför är de så här? Det är ju inte mitt fel att man pratar könsumgänge på radion. Det är ju inte jag som planerat tablån och bestämt att marknaden är mogen för lite djärva grepp och frispråkighet. Det är ju heller inte det att jag höjer volymen precis. Eller att jag tar programledarens frågor vidare till kunden: Vad tycker du om det här? Speglar eller släckt lampa hemma hos dig? Och framförallt – det är ju bara lite sex! Ändå blir det stelt. Varje ord stannar kvar och liksom ekar mellan väggarna. Inslaget är en evighet långt och programledaren suuuuuuuuuuger på de jobbigaste fraserna.

Min diskussion om varumärket lyfter inte, så jag säger ”nu ska vi se…” och ”hoppsan, där blinkade lastbilen lite sent…”. Och äntligen är det dags för ekonyheterna och vi kan förenas i vår avsky för massmördare och inbördeskrig.

Städerskan på jobbet är något på spåret. På en notis, fastsatt på ett köksskåp, har hon med spretig handstil skrivit ”Jag längtar hem! Hälsningar matlådan” Jag öppnar skåpdörren och ut väller ett tjugotal plastburkar av olika kvalitet. Allihop i en storlek lagom för överbliven pasta och tillhörande protein.

Den skramlande samlingen är ett tecken i tiden. Medhavd matlåda är nämligen mediemedarbetarens symbolhandling för diverse ansvar vi inte tar. Den är vårt alibi för att vi äter utfiskad tonfisk, vårt goda samvete när vi lämnat halva jätteportionen på Restaurang AG och vårt strå till den allmänekonomiska stacken, vid sidan av att vi stödköpte grekiska apelsiner i vintras.

Matlådan står för vuxet agerande och säger så mycket mer om oss än vad vi kommer att äta till lunch. Resterna av gårdagens kyckling med bulgur signalerar inte bara att inget går upp emot en hemmakväll, i den medhavda matlådan finns också beviset på en god kosthållning, vetskapen om att tarmen mår bra av regelbundna måltider och beviset på att vi ofta äter vegetariskt, men gärna gör ett långkok om söndagarna.

Matlådan är självklart också själva sinnebilden av att det inte är de stora inkomsterna utan de små utgifterna man blir rik av. Den visar att vi minsann inte hinner ta långlunch var och varannan dag och att var sak har sin tid.

(En gång visade även en matlåda i lokalen att ägarens fru lagade och paketerade lådans innehåll så som en överraskning till mannen att taga med sig när han gick hemifrån på morgnarna. Med ett nyfiket femtiotalsuttryck i ansiktet öppnade ägaren sin låda klockan tolv och skrockade förnöjt åt dess innehåll. Den mannen jobbar inte kvar.)

Matlådan är präktigheten själv, men det är bara ena sidan av myntet. När matlådan blir stående i det gemensamma kylskåpet berättar den en annan historia. Då visar den på glömska, sparsamhet på gränsen till snålhet, bristande hygien, dåligt omdöme och liten magsäck i kombination med oförmåga att bedöma hunger. Matlådor som luktar starkt och värms på avvikande tider, är också tveksamma.

Medan jag stänger om köksskåpet med dess torftiga innehåll, tänker jag att det måste komma en baksmälla på det här korrekta beteendet. Det måste vara städerskans budskap. Lämna kontoret, människor! Ut och ät för tusan! Fram för fler, längre och rejälare långluncher. Varför inte någonstans vid Stureplan.