Uncategorized

Ligga med P3

Jag vet att det är 2012. Men när jag sitter i bilen med min arbetsrelaterade bekant känns det ändå lite… obekvämt, när radion annonserar innehållet i det kommande programmet Ligga med P3, precis när vårt samtal ebbat ut i tystnad.

”Hur knullar du helst?” undrar programledaren och uppmanar alla lyssnare att ringa in och berätta. Det är mycket tyst i bilen. ”Gillar du att knulla under speglar?” Men herregud! Jag försöker diskret stänga av, men kommer bara åt funktionen för vindrutetorkarna som går igång på det snustorra underlaget med ett plågat gnissel. ”Knullar man bättre när…” Min medpassagerare letar efter något i sin väska och i backspegeln ser jag bakre vindrutetorkaren jobba för högtryck.

Jag säger något om att vi måste ta tag i kommunikationsplattformen en gång för alla, och min medpassagerare håller instinktivt med. Vi måste verkligen ta tag i den. Så blir det tyst igen.

Men varför är de så här? Det är ju inte mitt fel att man pratar könsumgänge på radion. Det är ju inte jag som planerat tablån och bestämt att marknaden är mogen för lite djärva grepp och frispråkighet. Det är ju heller inte det att jag höjer volymen precis. Eller att jag tar programledarens frågor vidare till kunden: Vad tycker du om det här? Speglar eller släckt lampa hemma hos dig? Och framförallt – det är ju bara lite sex! Ändå blir det stelt. Varje ord stannar kvar och liksom ekar mellan väggarna. Inslaget är en evighet långt och programledaren suuuuuuuuuuger på de jobbigaste fraserna.

Min diskussion om varumärket lyfter inte, så jag säger ”nu ska vi se…” och ”hoppsan, där blinkade lastbilen lite sent…”. Och äntligen är det dags för ekonyheterna och vi kan förenas i vår avsky för massmördare och inbördeskrig.

Annonser
Standard
Uncategorized

Säg det med en matlåda.

Städerskan på jobbet är något på spåret. På en notis, fastsatt på ett köksskåp, har hon med spretig handstil skrivit ”Jag längtar hem! Hälsningar matlådan” Jag öppnar skåpdörren och ut väller ett tjugotal plastburkar av olika kvalitet. Allihop i en storlek lagom för överbliven pasta och tillhörande protein.

Den skramlande samlingen är ett tecken i tiden. Medhavd matlåda är nämligen mediemedarbetarens symbolhandling för diverse ansvar vi inte tar. Den är vårt alibi för att vi äter utfiskad tonfisk, vårt goda samvete när vi lämnat halva jätteportionen på Restaurang AG och vårt strå till den allmänekonomiska stacken, vid sidan av att vi stödköpte grekiska apelsiner i vintras.

Matlådan står för vuxet agerande och säger så mycket mer om oss än vad vi kommer att äta till lunch. Resterna av gårdagens kyckling med bulgur signalerar inte bara att inget går upp emot en hemmakväll, i den medhavda matlådan finns också beviset på en god kosthållning, vetskapen om att tarmen mår bra av regelbundna måltider och beviset på att vi ofta äter vegetariskt, men gärna gör ett långkok om söndagarna.

Matlådan är självklart också själva sinnebilden av att det inte är de stora inkomsterna utan de små utgifterna man blir rik av. Den visar att vi minsann inte hinner ta långlunch var och varannan dag och att var sak har sin tid.

(En gång visade även en matlåda i lokalen att ägarens fru lagade och paketerade lådans innehåll så som en överraskning till mannen att taga med sig när han gick hemifrån på morgnarna. Med ett nyfiket femtiotalsuttryck i ansiktet öppnade ägaren sin låda klockan tolv och skrockade förnöjt åt dess innehåll. Den mannen jobbar inte kvar.)

Matlådan är präktigheten själv, men det är bara ena sidan av myntet. När matlådan blir stående i det gemensamma kylskåpet berättar den en annan historia. Då visar den på glömska, sparsamhet på gränsen till snålhet, bristande hygien, dåligt omdöme och liten magsäck i kombination med oförmåga att bedöma hunger. Matlådor som luktar starkt och värms på avvikande tider, är också tveksamma.

Medan jag stänger om köksskåpet med dess torftiga innehåll, tänker jag att det måste komma en baksmälla på det här korrekta beteendet. Det måste vara städerskans budskap. Lämna kontoret, människor! Ut och ät för tusan! Fram för fler, längre och rejälare långluncher. Varför inte någonstans vid Stureplan.

 

Standard
Uncategorized

Sport-bh:n

När man kommer in i provrummet som Gud och framförallt försäljningschefen glömde, förbleknar den känsla av ”just do it” som en kort stund funnits där. Provrummet är nämligen lite av en elektrisk chock och när jag tar av mig tröjan är jag ebonitstaven, tröjan kattskinnet och håret beviset på att experimentet lyckades.

Ljuset lämnar inget åt fantasin. Jag fastnar framåtböjd framför spegeln, djupt försjunken i rynkor jag inte visste fanns, för att endast väckas till liv när fokus flyttas till spegeln bakom, som visar – iiiiih – någon som väl måste vara jag? Men helt säkert är det inte, för var slutar min kropp och var tar den blåvita väggen vid?

–       Behöver du hjälp? En käck röst hörs utifrån butiken.

(Behöver jag hjälp? Jag behöver en hårinpackning, en ansiktslyftning, en soldusch, en botoxinjektion, en bröstförstorning och ett mirakel – är det något av det du tänker på?

Sport-bh:n sitter någonstans mellan hals och armhåla, när den käcka försiktigt tittar in mellan svängdörrarna.)

– Hur sitter den? Frågar hon.

(Hur den sitter? Lite som en strypsnara. Lite som en för liten axelremsväska som fastnat. Eller så sitter den perfekt. Vad vet jag om hur Nike tänker sig att en sport-bh ska sitta. Det finns ju så många extremsporter och någon kräver säkert en mycket tight mitella för att hålla nyckelbenet på plats.)

– Den där har ett ganska kraftigt stöd och är kanske lite i minsta laget, fortsätter ansiktet i dörrspringan.

(Så kan det vara. Men om du lämnar mig bara ett par timmar så ska jag nog ta mig ur den ska du se.)

– Vi ska ha en kvar i Medium. I cerise då i och för sig. Med ett litet fabrikationsfel. Och en marginell fuktskada. En kund lämnade tillbaka den. Den sitter på dockan därute. Vill du att jag hämtar den?

(Vet du, jag tror att jag tappade intresset för den här produkten ungefär när jag gick in i den här provhytten och fick lägga mina kläder i en hög på nålfiltsmattan eftersom det inte fanns någon krok.)

– Ja, toppen! Vad snällt. Det blir jättebra…

 

Standard