Uncategorized

Framtiden tar tid.

Hemmets förfall är lite av en kedjereaktion – när väggarna behöver målas om blir takets behov av uppfräschning skrämmande tydligt och vita snickerier ser genast nikotingula ut. Tar man tag i det här, kommer soffan att skämmas, mattan be om ursäkt och bordet endast trivas i extremt skonsam belysning. Det här är en dominoeffekt som är svår att undvika och den gör att man ofta tvekar att måla om väggarna. Med lite gott samvete kan man så att säga somna om.

Med köket är det däremot annorlunda. Ett kök ger inga alternativ. Diskmaskinen går sönder – deal with it. Veckan senare stannar även tvättmaskinen – lycka till. Och som om inte det räcker tackar kylen, spisen, brödrosten, kaffemaskinen, vattenkokaren och den digitala ugnstermometern för sig innan året är till ända. Det hela är en massiv ketchupeffekt och det enda du kan göra är att acceptera och köpa nytt. Ingen tid för diskussioner och långsamt framväxande mood boards. Inget utrymme att benchmarka mot grannars lösningar. Marsch till vitvarubutiken bara.

Det här skulle ju på ett sätt kunna vara ganska roligt, men nja. För inte nog med att det kostar – när det mesta annat du uppgraderar går fortare och förenklar tillvaron, ja då går utvecklingen i vitvarubranschen åt ett oväntat motsatt håll. Såväl diskmaskinen som tvättmaskinen sjunger nämligen långsamhetens lov. Vittvätt kan hålla på och gnola i över tre timmar. Och går du ned på 40 grader kan refrängen pågå i närmare fyra. Den låga temperaturen tar märkligt nog lite extra tid – allt under rubriken eko. Vad är det som går så långsamt? Och hur kan något som pågår så länge vara miljövänligt?

Diskmaskinen har tänkt i samma banor. Vill du diska energisnålt ska du dra ut på det. Vill du dessutom diska tyst, får du hålla på ett kvarts dygn – hur det går till är högst oklart, men det är väl någon slags mjuk polerduk som åker fram och åter mellan besticken. För att vänja användaren vid temposänkningen är själva laddningen av diskmaskinen i sig en tidskrävande process. Varje gaffel ska noga placeras i liggande läge – en procedur som kan ta uppåt en kvart. Inte blir det lättare av att allt sker i mörker – lampan är bortrationaliserad för miljöns bästa.

Och allt det här är förstås bra! Alla vill väl tvätta och diska med gott samvete och hur bråttom är det egentligen att hänga upp strumpor eller ställa in i kastrullskåpet – det kan ju gärna vänta lite. Men hur går det när spisen går sönder, undrar jag. Kommer den nya att ha Raw Food och tillagning av tjälknöl som default? Och hur långsamrostar man ett bröd – är det snarare en rumstempererad torkningsprocess det handlar om då? Medan espressomaskinen brölande maler bönor till en het espresso, tänker jag att varje kopp kan vara den sista – snart blir det Cold Brew för hela slanten. Och varför inte? Nedgradering är den nya uppgraderingen.

Annonser
Standard
Uncategorized

Dagens rätt.

Varje måndag mailar Restaurang Tennstopet ut sin lunchmatsedel till mig. Det skulle kunna passera helt obemärkt eller rent av vara ett irritationsmoment, om det inte vore för att det i ett parallellt universum hälsospammas med tankar om ingefärsshots, halvmaror och oändliga kärleksförklaringar till kål och tarmbakterier. I den kontexten är Tennstopets meny uppiggande läsning. Restaurangen står nämligen för en fullständig avsaknad av Bror Duktig, Luther och Det-är-en-dag-i-morgon-också. Istället går man all in, med en matsedel som maxar redan på måndagen, vrider upp ytterligare ett snäpp på tisdagen för att kulminera i ett totalt bejakande av det mesta i mat- och säkert även dryckesväg mot slutet av veckan.

Medan mitt måndagsjag funderar på om det kanske ändå är dags att träna på lunchen, läser jag om Biff à la Lindström med persiljesmör och pommes frites. Missar man detta går ett isterbandståg med gräddstuvad potatis redan dagen efter. Knaprig grissida, friterad torsk med remoulad, ärtsoppa med pannkakor och vispgrädde, gräddkokt gädda, stekt fläsk med löksås, plommonspäckad karré med gräddsås och pytt Bellman – allt med brynt smör, gubbröror, västerbottenpuréer, smörslungade tillbehör och sherrysås. Grönkålen är aldrig någonsin rå. Inte en enda hälsosallad erbjuds. Och nötter nämns endast i förbifarten, möjligen som en hotbild för eventuella allergiker.

Få mail av den här lite oanmälda typen gör mig så mild och god till sinnes och för en kort stund känner jag en djup förståelse för, ja ett nära band till, Edward Blom eller åtminstone Carl Jan. Men på samma vis som sommarens breda väg av grillmiddagar förr eller senare leder in på gurkmejans smala stig, hamnar även Tennstopets meny längre och längre ned i mailkorgen. Jag vaknar upp till automatiska påminnelser om möten jag redan tackat ja till, svar på fjärde vändans svarsmail av en vida spridd icke-fråga, och ett rop på hjälp från Göta Lejon som lovar att ”Brolle gör en grymt underhållande show”. Och när mobilen på sitt finkänsliga sätt berättar att jag tyckte att det här var den perfekta tiden att träna för ett tag sedan, vet jag. Det är över för den här gången.

Standard