Uncategorized

Samvetet

”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 10 – Självledarskap

På min dator sitter en orange notislapp med texten: ”Du är rätt och slätt fantastisk!” Under den generösa kommentaren har någon plitat ”Äsch då.” i rött. En solskenshistoria i feedback-eran om det inte vore för att jag själv skrivit den första kommentaren. Ja, den andra också.

När god service handlar om att göra sina bankärenden, inköp, ja faktiskt det mesta utan inblandning av någon annan människa, föds begreppet Självledarskap. Alla organisationer med överlevnadsinstinkt vet vad jag talar om. Självledarskapet får människor att växa och ta ansvar. Inget fel med det. Men hur går det till? Alltså, man leder sig själv…  Lite som att sjunga duett ensam, rätta sitt eget uttal eller att ta noteringar samtidigt som man själv pratar. Svårt och kanske – men det får nästa management-trend leda i bevis – mest en väg att spara resurser?

I självledarskapets lingo flödar begrepp som ”förväntansbild” och ”självmedkännande”. Sammanslagna ord där ett plus ett verkligen inte blir tre, men nästan inte ens två utan mer något helt meningslöst.

Jag bestämmer mig för att ta tag i den allra viktigaste ingrediensen i självledarskapet istället: självkänslan. För att bygga självkänsla får jag jobba lite. Jag prövar med att skratta högt åt mina egna skämt, inte minst i kundmöten. Fortsätter med att ge mig själv tydlig feedback genom att låtsas att jag blev glad åt att jag höll god min, trots att jag fick en del synpunkter på en text jag var nöjd med. Men självkänslan uteblir. Det blir lite som när Tjorven frågar gud om hon får ta en tårtbit till, och med mörk röst väser fram ”Jaaaa det får du…” Minnesvärt, men lite märkligt.

Självledarskapet sägs ”stärka mitt ledarskap” och här blir jag riktigt förvirrad. Vem är jag? Är jag ledare eller ledd? Ställer jag frågor eller svarar jag på dem? Har jag två jobb eller är jag kanske en kämpande regionteater med så pass nedskuren budget att en enda skådespelare får ta alla rollerna med olika hattar och lösmustasch på pinne, till hjälp…?

För att bringa klarhet går jag till en av alla införsäljningstexter för denna metodik igen: ”I vår ledarutveckling fokuserar vi på självledarskapet, då det är grunden för ett gott ledarskap.” Nu vet jag ju inte om det här företaget har kurser i vegetarisk matlagning, men något säger mig att OM – ja då skulle man med all säkerhet fokusera på nötköttets fördelar. Och då blir jag ändå lite tveksam – för är nötkött verkligen grunden till en god vegetarisk måltid? Jag är skeptisk.

Standard