Uncategorized

Tid, ett begränsande påfund.

Nyss fyllda fyrtio blev jag erbjuden möjligheten att teckna mig för ett äldreboende i ”Sjöstaden”. Bilderna i milda toner, de skäggiga männen i stickat, löftena om ett tröskelfritt liv och stavgångsvänliga omgivningar skulle locka mig att lägga handpenning för en välplanerad lägenhet i säkerhetsdörrarnas paradis – bara ett stenkast (hämmat av artros) bort från gräsänder och lågt ställda parkbänkar. Jag blev kränkt ända in i min 12-åriga själ.

Desto gladare blev jag därför när en 83-åring flyttade in i vårt hus. Det var uppiggande på många sätt. Dels för att han spelade jazz emellanåt och för att han genom naturligt nedsatt hörsel inte stördes av oss. Men framför allt för att han, likt Benjamin Button, tycktes bli yngre för varje år som gick.

Redan när han flyttade in var den nye grannen alltså vad jag ändå skulle kalla ganska så till åren kommen. Men den spänstige man som tog trapporna i stället för hissen med flyttkartongen nonchalant slängd över axeln utstrålade allt annat än ålderdom. Han bar sin Barbourjacka mer Skyfall-mässigt än de flesta 35-åringar och han – och detta var kanske det märkligaste av allt – flyttade in i 6 rum, kök och jacuzzi. Ensam!

Om han var ungdomlig redan då, är det uppiggande nog ingenting emot vad han blev sen. Den våren hördes fler än en kvinna fnittra förtjust från balkongen, även om den som lät mer som en koltrast än en gulsparv, hördes oftast. Vintern 2013 skottade den virile grannen samma balkong ren från snö för att få plats med 84 födelsedagsmarschaller, ett par slalomskidor och tjugotalet partysugna gäster. Efter den festen blev det oroväckande tyst.

Men bara ett tag! Ungefär samtidigt som nyheten nådde oss att vår man i våningen ovanför trots allt drabbats av en stroke, hade han redan kvicknat till så pass att han tackade ja till garagets mest otillgängliga garageplats – den som inte ens en Smart Car obehindrat parkerar i. Inget problem för den här mannen som nu började närma sig 85. Då som nu trixar han in bilen mellan pelare och vägg som ingenting och tittar frågande på mig som måste ta trafikpolis till hjälp för att köra in på ett bra mycket större utrymme.

Jag skriver det här av ingen annan anledning än att solen idag går ned redan 16:00. Och att det lilla ljus som finns där innan, kastar sin skugga främst under ögonen. I sådana tider kan det vara bra att tänka på människor som vår granne. Människor som inte låter småsaker som tid begränsa dem det minsta.

Annonser
Standard
Uncategorized

Ruset

Även om sommaren varit lång och hösten färgglad kan man inte leva på Insta-bilder allenast, man måste jobba lite också.  Så jag unnar mig en löprunda – ett lätt sätt att lösa problem och nå nya höjder. Medan jag plöjer fram genom drivor av höstlöv lossnar tankarna från sina låsta positioner och bildar oväntat geniala lösningar. Det är lite av ett mirakel.

Redan efter ett par hundra meter hittar jag exempelvis ett fantastiskt samband mellan smådjur och en produkt jag jobbat med ett längre tag. Jag får till en formulering som saknar motstycke och vars slutkläm får mig att skratta högt. Det är på vippen att jag stannar för att anteckna, men samtidigt är det synd på en fin tid, så jag bestämmer mig för att en idé som är så bra, den kommer man ihåg.

Halvvägs i rundan trillar en romanidé på plats som en oväntad hole-in-one: En lavallergikers liv i 2000-talets Sverige! Det är ju rent märkligt att ingen skrivit om detta tidigare och att jag (här ökar jag takten rejält) har en unik inblick i ämnet!

Medan jag lurar på boktitel uppenbarar sig lite som en bonus en idé om vad det här blogginlägget ska handla om också: varför pulverkaffe så ofta är stöldmärkt, nämligen! Jag hittar tre bra exempel (alltid tre) för att belysa företeelsen och det återstår egentligen bara en rubrik, så är blogginlägget klart. Det känns riktigt bra – och angeläget! Jag ger mig själv en klackspark och ökar takten ytterligare.

20 minuter senare är både jag och Runkeeper nöjda. Den senare skickar till och med grattis-mail för ”smalaste löprunda i lätt terräng någonsin”. Jag känner att jag är värd en riktigt god middag, men först en liten summering. Hur var det nu? Nämen, alltså. Vad i… Jag gör några pendlande rörelser med armarna för att hitta tillbaka till känslan, men det är för sent. Vad hade dvärghamstrar med min globala kampanj att göra? Och stöldmärkt kaffe? Vad ville jag säga med det?

Som alla andra rus är joggingrundans eufori blott sken och villa. En kort känsla av suveränitet, det är allt. Desillusionerad sätter jag mig på en av parkens lavbelupna ekstubbar för att vila lite.

”Många år senare, inför hudläkaren, skulle copywritern påminna sig…”  Joo, jaa – det kanske kan vara inledningen till en efterlängtad generationsroman, trots allt.

 

Standard