Nyss fyllda fyrtio blev jag erbjuden möjligheten att teckna mig för ett äldreboende i ”Sjöstaden”. Bilderna i milda toner, de skäggiga männen i stickat, löftena om ett tröskelfritt liv och stavgångsvänliga omgivningar skulle locka mig att lägga handpenning för en välplanerad lägenhet i säkerhetsdörrarnas paradis – bara ett stenkast (hämmat av artros) bort från gräsänder och lågt ställda parkbänkar. Jag blev kränkt ända in i min 12-åriga själ.

Desto gladare blev jag därför när en 83-åring flyttade in i vårt hus. Det var uppiggande på många sätt. Dels för att han spelade jazz emellanåt och för att han genom naturligt nedsatt hörsel inte stördes av oss. Men framför allt för att han, likt Benjamin Button, tycktes bli yngre för varje år som gick.

Redan när han flyttade in var den nye grannen alltså vad jag ändå skulle kalla ganska så till åren kommen. Men den spänstige man som tog trapporna i stället för hissen med flyttkartongen nonchalant slängd över axeln utstrålade allt annat än ålderdom. Han bar sin Barbourjacka mer Skyfall-mässigt än de flesta 35-åringar och han – och detta var kanske det märkligaste av allt – flyttade in i 6 rum, kök och jacuzzi. Ensam!

Om han var ungdomlig redan då, är det uppiggande nog ingenting emot vad han blev sen. Den våren hördes fler än en kvinna fnittra förtjust från balkongen, även om den som lät mer som en koltrast än en gulsparv, hördes oftast. Vintern 2013 skottade den virile grannen samma balkong ren från snö för att få plats med 84 födelsedagsmarschaller, ett par slalomskidor och tjugotalet partysugna gäster. Efter den festen blev det oroväckande tyst.

Men bara ett tag! Ungefär samtidigt som nyheten nådde oss att vår man i våningen ovanför trots allt drabbats av en stroke, hade han redan kvicknat till så pass att han tackade ja till garagets mest otillgängliga garageplats – den som inte ens en Smart Car obehindrat parkerar i. Inget problem för den här mannen som nu började närma sig 85. Då som nu trixar han in bilen mellan pelare och vägg som ingenting och tittar frågande på mig som måste ta trafikpolis till hjälp för att köra in på ett bra mycket större utrymme.

Jag skriver det här av ingen annan anledning än att solen idag går ned redan 16:00. Och att det lilla ljus som finns där innan, kastar sin skugga främst under ögonen. I sådana tider kan det vara bra att tänka på människor som vår granne. Människor som inte låter småsaker som tid begränsa dem det minsta.