Uncategorized

Reflexvästen är bara början.

Det står en man utanför fönstret. Eller står och står, på lätta men dubbade fötter hoppar han mellan hängrännor och takkupor som en glad fyraåring lekandes inte-nudda-mark. Precis som dagisbarnet har han reflexväst, och det är han inte ensam om, för utvecklingen för gröna reflexvästar har gått spikrakt uppåt de senaste åren. Vad som började som ett yrkesplagg för vägarbetare, tog vägen via poliser och gatustädare, för att så småningom känneteckna barngrupper på väg till parker, har idag landat hos vilken privatcyklist, vilken joggare och vilken hundägare med ekipage som helst. Och i morse – imorse så jag en Helt Vanlig Kvinna promenera på Drottninggatan iklädd ullrock och reflexväst. Då ska man komma ihåg att Drottninggatan är en gågata. Där någonstans har väl försiktigheten passerat gränsen för vad som känns riskmässigt troligt i alla fall.

Ser man i backspegeln är denna riskminimering dock en trend på vilken den promenerande kvinnan förmodligen inte är kulmen. Tvärtom tror jag att vi kan förvänta oss en försäljningsökning för exempelvis pannlampor framöver. Från att ha suttit på enstaka nattorienterare kommer pannlampan att återfinnas på var och en som tar sig fram på gator (och torg) efter mörkrets inbrott. Och har väl pannlampan fått fäste är snart halvljus och, varför inte, blinkers på ingång. Vi kan se fram emot gångtrafikanter som iklädda reflexväst och pannlampa blinkar när de ska svänga vänster in i en butik. Flanörer som gör stopptecken när de stannar till på en trottoar. Eller, för den som vill vara på säkra sidan, en röd lampa som tänds när du saktar ner. Inomhus tror jag på krockkudde i datorn för alla som jobbar övertid. Reflexvästen är bara början.

Annonser
Standard
Uncategorized

Konsten att bli gammal.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna uttryck som ”fånga dagen” eller ”lev i nuet”. Men den framtidsfrossa som drar genom medierna just nu får mig uppenbarligen helt ur balans. Under julhelgen kunde vi läsa att våra barn kommer att bli sisådär 104 år i genomsnitt och nu i veckan konstaterade någon att den människa som kommer att få uppleva sin 150-årsdag förmodligen redan är född.

Det här är ju fantastiska nyheter! Eller? Är det bara jag som blir lite stressad?  Jag har ju jätterynkiga händer. Tänk om jag inte alls blir så där gammal? Vad säger det om mig då?!

Det är ju uppenbart att någon vet nåt som jag själv missat, så jag googlar på ämnet. Och jajamensan,  kostrådgivare, åldersvetare, genforskare, hälsoprofeter, fettvetare, tarmläkare och hudterapeuter går fullständigt  i spinn i ämnet. Efter en enklare sammanställning har jag nu därför en plan för mitt nya låååånga liv:

Jag börjar med en stenåldersdiet bestående av bär, rötter, nötter, vildhavre, skalbaggar och då och då ett hårdrökt självdött djur. Efter några år barfota och i skinnponcho, övergår jag till den färgglada meny där blåbären från stenåldern får sällskap av röd paprika, aubergine, mörk choklad, rött kött, blå vindruvor och allt som är tomatbaserat. Under en kort period undviker jag sedan ägg och smör, för att i nästa fas frossa i detsamma samt väldigt mycket bacon. När jag börjar närma mig 100 tänker jag mig en fullskalig Medelhavsdiet med mycket vin, olivolja och långa sena måltider i varmt klimat och ständiga ångor av vitlök. (Det här kanske blir min härligaste period.) Ytterligare en tid bort hänger jag mig åt små, täta måltider – dock utan att någonsin bli mätt – följt av en period av rawfood och japansk fiskarkost. Mot slutet av mitt långa, välplanerade liv kommer jag att fasta två dagar i veckan – torka ut, bli motiverad att jaga, sätta igång reservbatteriet och känna mig riktigt på hugget.

Ja så här tänker jag mig de närmaste 100 åren, möjligen avbrutet av någon period när jag strängt och utan uppehåll räknar kalorier.

Planeringskalendern ligger öppen. Det är bara att välja vilken period ni vill anhålla om en middagsvisit. Inte för att det är någon direkt brådska, men ändå.

Standard
Uncategorized

Mot ljusare tider!

Såna här dagar måste man skänka en tanke till dem i Pajala. Hur står de ut? De gnager på resterna av en allt mer pärlemorskimrande julskinka, som alla andra. De vattnar sin barrande gran, som alla andra. De sopar fnas från insidan av valnötsskal, som alla andra. Men dessutom. Dessutom gör de det i fullständigt mörker. Klockan 10.24 får de en liten strimma hopp. En normal Pajalabo hinner precis slinka in på Panini eller gå ut i snön med soporna under solnedgången, bara för att upptäcka att det är mörkt igen 12.39. Hur blir man som människa då? En Perstorpsbo exempelvis, lever ju i himmelriket i jämförelse. Sol ända till kvart i fyra. Vi talar möjlighet att eftermiddagsfika med kompisar utan levande ljus. Kanske inte ens behöva tända skrivbordslampan före lunch. Det är ju ett helt annat utgångsläge. Man kanske till och med kan planera för en aktivitet efter jobbet? Man kanske kan gå ut igen, efter det att man har kommit hem?! (Lev er in i känslan!)
Och rent språkligt: Man förstår ju att en nyfödd i Perstorp kan se fram emot oceaner av tid att bre ut sig i långa sävliga utläggningar om vad det vara månde. Medan en hårt hållen Pajalabo snabbt får lära sig att ett kort “jo”, på inandning, är ungefär jämt upp vad man hinner med innan dagen är slut.
Sittandes i ett snölöst Stockholm blir man nästan lite förbannad. Varken Pajalas snö eller Perstorps ljus. Bara ett grusigt, vått mörker från 15.01 till 08.45. Och då har det ändå vänt.

Standard