Ett av Kristina Lugns sista, ofrivilligt offentliga, framträdanden, var när hon på väg till Akademien försökte bli kvitt en hord journalister. Med cigaretten som vapen banade hon sig fram mot sitt mål. Och journalisterna drog sig tillbaka, för även om hon skämtade (några av dem var osäkra) låg det ju någonting i det. Och är rökning ens tillåtet i Gamla Stan? Den är ju lite av en enda stor uteservering, dessutom med känslan av inomhuslokal…

Att röka i andra människors närhet är inte korrekt. Ett både dödsföraktande och nonchalant statement som lika delar upprör och oroar. Men när Covid 19 ställer mängder av invanda beteenden på ända, ändras även synen på vad som är provocerande. Lite rök skrämmer få 2020. Närhet däremot!

Därmed har den unga generationen hittat den optimala provokationen. För när extremt korta shorts, aparta piercingar, tribaltatueringar och cigaretter för den delen, inte får någon att höja på ögonbrynen längre, har tonåringarna lagt beslag på kramen. Tätt sittandes på parkbänkar, med armarna om varandra, hängandes på kompisens axlar och fullkomligt utan rekommenderat säkerhetsavstånd, ger de fingret åt allt vad ”social distance” heter. Och de gör det med ett självförtroende som bara en riktigt ung genuppsättning kan. Vi andra kan träna hur mycket vi vill på våra utomhusgym, toppa våra stegräknare eller lyfta brösten till oanat pigga höjder – kramas gör vi inte. Vi kan bära upp en ormskinnsbyxa med glans, lyssna på Billie Eilish och klara att läsa en meny även i svagt ljus – men vi sitter inte på överkryssade stolar på uteserveringen.

För alla oss som hälsar med armbågen, fötterna eller bara slår ut med armarna i en slags tafatt luftkram, får den fysiska krammanifestationen precis den effekt dess utövare medvetet eller omedvetet hoppas på. Den lockar fram tanten, arga farbrorn och portvakten i oss tillsammans med motstridiga känslor av chock, vet-hut och inte så lite avund. Men precis som magtröjan, svårt höga jeansmidjor och Dua Lipa-looken – var sak har sin tid. Kramen är inte för alla.

Kristina Lugn lämnade oss för tidigt. Hennes kloka ord, skickligt inslagna i finurliga formuleringar, hade behövts länge än. Och förmodligen hade hon idag, om journalister vågat närma sig på Västerlånggatan, inte hotat med cigaretten. Nej, hon hade använt en annan metod för att freda sig från oönskad uppmärksamhet:  ”Men ser ni inte vad nära jag är – vill ni ha en kram?”