Det är inte det att utbytesstudenterna är besvärliga, inte på något sätt. Det är mer det att man ser sig själv, sitt hem och sina vanor i ett klarare och inte helt smickrande ljus.

När två par inneboende fötter ska tassa till duschrummet utan att höras, blir det exempelvis väldigt tydligt att dörren dit in knäcker till varje gång den stängs. Vi har vant oss, men för dem måste ljudet (som är betydligt mer än ett knarrande) ge en isande känsla av att någonting dyrt just gick sönder. Och när försynta Hamburgare ska sova i ett rum där rullgardinen efter en incident för några veckor sedan är placerad bredvid fönstret istället för i hållaren ovanför, blir det uppenbart att morgnarna i ett östervänt rum i april, är ganska så ljusa.

Köksskåp som aldrig fått handtag, handtag som sitter löst och som man måste passa sig för, kärvande nycklar, strömbrytare som sitter skymda av skåp, brödrostar som står ovanpå skåp, speglar och tavlor som står lutade mot väggar, krokar som aldrig kommit upp – skevt, ofärdigt och temporärt framstår det hem som i vanliga fall känns självklart och emellanåt riktigt snyggt.

”Herregud”, säger vi till varandra. ”Det är 17-åringar vi pratar om. Hur känsliga kan de vara?”

Och sedan:

”Snabba dig att duscha, snart vaknar dom.”

”Den är redan upptagen. Någon har stått där i tjugo minuter nu.”

”Ta inte all juice, det måste räcka till tjejerna också.”

”Spara lite av yoghurten, jag tror inte att vi har så mycket mild vaniljyoghurt, bara vanlig. Och ta inte slut på mjölken!”

”Ta det lite lugnt med valnötterna…  tyskar är som galna i valnötter.”

Man vill inte fuska i sin roll som fodervärd.

”Kan jag ta en macka eller ska tyskarna äta fyra var? OCH tre sorters yoghurt med müsli? OCH löskokt ägg?! Förra året tog de en slät kopp te på stående fot – det är inte tyska skidlandslaget som sover i gästrummet!”

”Good morning!” De rara flickorna dyker ljudlöst upp i ett moln av vattenånga. Jag gör en svepande gest över frukostbuffén, ler som Bree i Desperate Housewives och levererar, på obegripligt dålig engelska, ett ”Did you sleep great?”

Did you sleep great?! Vad ska de svara. Åtminstone en av dem har sovit på en viksäng från Jysk bäddlager, i ett av ljus badande rum, en natt med städgata utanför fönstret. Med en nick försvinner de in på sitt rum för att föna bort resten av morgonen.

Redan innan jag hinner spänna på mig säkerhetsbältet, märker jag att taxichauffören är något utöver det vanliga. Hans rakvatten. (Lite för mycket.) Gnolandet. (Lite för mycket.) Hur han skjuter fram sätet för att jag ska få plats. (Lite för mycket.) Mycket riktigt: innan vi ens kommit till Sveavägen har han spelat ut sitt första trumfkort: Spellistan.

”Titta på den här”, säger han och ger mig en palett av hemgjorda spellistor. Det är mestadels Chicago, Chris de Burgh och Celine Dion, men också en och annan countrylåt och lite Simply Red. ”Välj vad du vill. Det är en liten service jag har. Kostar inget extra.” I väntan på att jag ska hitta min låt, låter han ”If you don´t know me by now” spelas och det är till tonerna av den vi rullar genom Söderledstunneln.

”Jag tycker man ska få det man vill ha”, filosoferar taxikillen vidare. ”Jag var på en kurs i LA nyligen. Den handlade i korthet om vikten av att fokusera. Vill du ha något riktigt ordentligt, så kommer du att få det.”

Konstpaus.

”Så jag önskade mig 200 miljoner, en vacker kvinna och en Bugatti.”

Konstpaus, titt i backspegel och byte till presens.

”Genast när jag anländer till kursen ser jag en vacker kvinna sitta på en bänk utanför kursgården.”

(Oj!)

”Jag frågar henne om hon vill äta lunch med mig och det vill hon. Jag frågar henne vad hon har önskat sig inför kursen. Hon svarar: en händig man. Blond. Från Skandinavien.”

(Nu ska vi väl svänga upp här eller?)

”Jag säger till henne som det är, att jag är snickare i botten.” Chauffören stannar framför Södra Teatern och vrider sig bakåt för ett sista utspel. ”Idag är vi ett par. Vi förlovade oss via Skype.”

Visar ringen.

”Igår firade vi en månad och då sa hon: Mats, nu när du visat att du älskar mig för den jag är ska jag berätta en sak för dig. Jag kommer att ärva 200 miljoner. Jag är helt ekonomiskt oberoende.”

(Då ska du ha tack!)

”Man kan få allt man vill. Vill du ha mitt visitkort?”

Många frågor surrar i huvudet när jag går in på teatern: Drar han den här historien för alla? Finns flickvännen och är i så fall både hon och han eller bara han mytoman? Och framför allt: om taxiresan hade varat bara lite längre, hade han fått sin Bugatti då?

Kungafamiljen går igenom en jobbig period. Glansen är inte vad den en gång var och man börjar fråga sig vad allt ska vara bra för. Finns det någon uppsida med att vara majestät, undrar de. Och jag säger till dem att det finns alltid de som har det värre och man vill inte byta med nån. (Jag brukar säga så, både för att det ger en något att tänka på och för att det faktiskt är sant.) Det finns ju bra saker med att vara majestäter också, påminner jag.

Finns det? Säger kungen. Han kan inte hitta något. Drottningen håller med och visar på en tråd på nätet som hon tycker förminskar henne.

”Hur lång är drottning Silvia?”

”Hon är väl 165 cm”

”Har hört att hon bara är 150 cm men kan det verkligen stämma?”

”Ja det är hon. Silvia är ca däromkring.”

”Vaddå? 150 eller 165 cm”

”Hon går till axeln på en som är 169 cm. Min mor nämligen.”

”Fotograferna gör ju närbilder så att man får intrycket att de är stora. Jag träffade Björn Kjellman en gång och blev förvånad över att han inte var längre.”

Kom igen, säger jag. En fördel finns och den väger upp en hel del: Erkänn, ingen av er har någonsin fått en dålig plats på ett framträdande. Kungen har aldrig suttit bakom en pelare. Drottningen har aldrig hamnat bakom en lång man som envisas med att lyfta upp sin flickvän på axlarna. Madeleine har aldrig tvingats konstatera att hon bara sett en artist på storbildsskärm. Carl Philip har aldrig behövt lägga en halsduk på stolarna bredvid sin plats för att markera att de är upptagna och sedan försökt se avslappad ut fastän hundra personer dödar honom med blicken. Victoria och Daniel har aldrig delat upp sig så att en i sällskapet suttit långt bak och en  mycket högt upp. (Här protesterar Daniel och menar att han fick ståplats rätt länge.) Och ingen av er behöver komma timmar innan föreställningen börjar för att det blir fullt annars.

Kungen ljusnar och får det där förtjusta utseendet som han kan uppbåda när han känner sig nöjd.

”Nä vad säger du Silvia, Justin Bieber den 23:e? Du kan sitta på mina axlar.”