Uncategorized

Lilla Språkspalten 5

Minnet är en opålitlig mekanism. I mitt fall har det varit samarbetsvilligt när det gäller dofter, låttexter från 1900-talet och en ramsa om de nio ordklasserna. Men av sex års skolfranska – särskild kurs – finns mycket lite kvar. Det blir uppenbart när man tillbringar några dagar i Frankrike.
Om målet vore att göra sig förstådd, skulle det här inte vara några problem. Tiden när fransmän vägrade prata engelska, är förbi. Men man vill ju vara lite duktig. Man vill ta seden dit man kommer. Och då blir det hela genast mer komplext.

Redan i taxin från flygplatsen hör jag mig närmast tvångsmässigt säga ”por favor” i tid och otid. ”Gracias” och ”Si” ligger också nära tillhands. Jag vet inte varför. Familjen skäms. Det är ju inte direkt så att jag är flytande på spanska heller.
Morgonen därpå är jag fast besluten att klara mig bättre. Jag beställer helt korrekt en frukost enligt den franska konstens alla regler, men så lätt ska det inte gå. Kyparen svarar nu på engelska. Så fräckt. Vad skulle Magdalena Ribbing tyckt om detta? Ska man inte svara på det språk gästen väljer att använda?
Hela frukosten fortsätter på samma sätt. ”Merci!” ”You are welcome”. ”Avez vous de fromage aussi, peut être? ”Of course, what kind of cheese do you prefere, madame?”
Det är förnedringsföreställning rakt av.
Och samtidigt kan jag förstå kyparen. Det är så uppenbart att mitt ordförråd tar slut exakt där. Minsta följdfråga av typen vill jag ha påtår eller föredrar jag stark eller mild ost, skulle mötas av en skärrad uppsyn. Och min förmåga att prata i olika tempus är totalt obefintlig vilket gör att även enkla tilltal blir rejält stolpiga. En mening som ”Det är möjligen inte så att ni skulle kunna flytta det här bordet lite åt höger…” är utesluten. Det blir ”Flytta bordet? Möjligt?” Eller den ambitiösa varianten: ”Ni mig inte skulle vilja vara flytta borden lite vänster vänligen om ni vill?”
När turist efter turist frågar samma sak: ”Bordet? Flytt? Flyttar. Flyttade? Ett bord förflyttning? Röra på bordet liiiite. Vi kunde? Stol höger röra? Jag ändrat. Vi vill tack så mycket?”
Jag förstår – tålamod är inte en oändlig resurs…

Men skam den som ger sig. Varje informationsdisk är en ny chans att bevisa att läroboken Bleu Blanc Rouge hade sina poänger och i Metron kommer nästa möjlighet. Jag behärskar en impuls att säga paradkommentaren ”Zut, voila mon bus” eftersom vi befinner oss i tunnelbanan, och ber istället om en karta. Som genom ett mirakel förstår kvinnan i luckan vad jag menar och jag bestämmer mig för att överraska henne med lite pinfärsk ungdomsslang från en av döttrarnas språkresa och klämmer till med ”Ci-mer!” istället för ”Merci”. Kvinnan tittar beklagande på mig och skakar uppgivet på huvudet. Hon kommer från Bosnien, där cimer betyder rumskamrat. Hon har inga planer på att låta mig bo hos sig.

Annonser
Standard