Förra veckans utbytesstudent har åkt, lämnandes endast en obäddad säng, ett svårrensat duschavlopp och en känsla av tomhet efter sig. Eller tom och tom. Mer en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten, kanske. Vi fick ju inte tillfälle att visa vare sig Vasaskeppet, Gondolen eller bjuda på Semla. Allt det där tog ju tonåringarna själva hand om. Där stod jag med mina tankar om hemlagade köttbullar, skidåkning på närbelägen golfbana och kanske en promenad runt Haga slott och såg dem försvinna bort mot Hollister, Mc Donalds och partyn i Bromma.

”A douze heures do they salute la petite princesse!” skrek jag efter dem i trapphuset. ”A la Skeppsholmen! Ecuoté! Cést historique!” Men de var reda borta.

Och någonstans där föddes tanken om att vi kanske skulle ha oss en utbytesvuxen istället. En någorlunda stadd vid kassa, kulturintresserad fyrtioplussare som gillar god mat, en och annan ”utställning” och småborgerliga äventyr i största allmänhet. Den utbytesvuxna bor ett par dagar hos oss och får några högkvalitativa upplevelser i Stockholm, guidad av en pratsam infödd. Grundupplägget inkluderar att hyvla ost med osthyvel, hämta morgontidning i brevlådan och tända ljus på bordet. Cykel med cykelhjälm, ligger i tilläggspaketet. Vi som tar oss an en utbytesvuxen får betalt i ett liknande upplägg i Paris, Buenos Aires eller kanske Rom. Kanske kan man även kräva lite konversationsträning och smak för pittoreska restauranger med inhemsk stämning. Jaa, vad tycks? Är det inte en lika strålande som berikande idé!

Vad ska den nyfödda heta? Ja, förutom att den frågan ju måste besvaras med ”Ingrid”, känner jag att det finns betydligt viktigare namn- och nytt-frågor att diskutera. Sidan med samma namn, nämligen.

Varför tog DN inte chansen när de hade möjligheten? Hur kommer det sig att man inte gjorde om eller kanske helt tog bort tidningssveriges märkligaste sida, när man ändå förnyade resten av tidningen? För er som inte tänkt på Namn&Nytt på länge, kan jag säga att det handlar om en osannolik kombination av ordvitsar, ”ur barnamun”, läsarnas egna bilder, pennteckningar, svårbegripliga kåserier och emellanåt en och annan indignerad insändare. På en av tidningens bästa platser, notera! Det som gör den här sidan så extra märklig är att ingenting hålls ihop. Det är som vattentäta skott mellan de olika delarna och helheten lyser totalt med sin frånvaro. Kanske ska man läsa den ofta för att komma in i det? Efter några veckors Namn&Nytt känns det kanske hemtamt med signaturer som Snillet, avslut som ”tycker Emmy” och kåsörer vars namnteckning jag inte kan tyda. Men för mig, som sällanköpskund, är till och med titeln svår. Namn&Nytt. Vilka namn? Var är det nya?

Om tidningssveriges sentimentala rekord hålls av Namn&Nytt,  hittar vi tv-sveriges motsvarighet i ”Har du hört den förut?”

Skojar ni?! Klart att vi har hört den förut. I tjugo år, närmare bestämt. Kanske mer. Det är så mycket som är märkligt med det här formatet att man knappt vet var man ska börja. I programmets begynnelse satt trubaduren Ewert Ljusberg vid öltunnorna och berättade roliga historier ur skägget, på gröt-mål. Tjugo år senare svingar Elsa Billgren ölbägaren medan Arne Weises son drar en bondkomisk anekdot som det skrattas åt både före, under och efter poängen. Hur mycket har de druckit innan kameran slogs på? Finns den här puben på riktigt? Finns den roliga historien som företeelse fortfarande kvar? Finns Arne Weises son? Och finns det publik till det här programmet? Sist men inte minst: vad kommer härnäst? ”Anslagstavlan” med Eric Saade?

När agnarna ska skiljas från vetet handlar det ofta om vilka referenser man har. Jag tänker på hyllade stjärnskott som Svedmyras ”First Aid Kit” som sin ringa ålder till trots har lyssnat på Patty Smith under hela sin uppväxt. Vad har jag att komma med i en snarlik intervju? Smokie och Penny McLean – två namn som garanterat aldrig kommer att nämnas när Polarprisjuryn sammanträder.

Och den där trion med kesoburkarna? Kunde man förutse att just det särintresset skulle leda till framgång? Eller kunde det lika gärna ha varit såna där plastband som man knöt fyrkantiga stänger av, eller snören man ”tog” av varandra och bildade mönster av fisknät, galgar och den festliga Lillfingergatan.  Kunde det lika gärna ha varit jag som stod där och sjöng stämsång med min kompis, medan vi ”tar” snöret från varandra, självklart i takt?

Och här få man lite grand välja strategi när det gäller uppfostran. Ska man uppmuntra sina barn att vandra den smala vägen, med Joni Mitchell, Folkets Bio och Tranströmer redan från späd ålder? Eller ska man ge efter för ännu en Hits for Kids och Extramaterialet till Twilights 7? Båda strategierna har sina för- och nackdelar.

I en experimentell fas i livet lät vi en av döttrarna lära sig latinska namn på blommor istället för svenska. Vi hade en teori om att det borde vara lika lätt att säga ”pyretrum” och ”anemone nemorosa” som prästkrage och vitsippa. Och när en fiskgjuse figurerade i en sagobok, satsade vi på det uttalet och undvek att säga pippi-fågel. I början funkade det bra.  Det plockades pyretrum så det stod härliga till och framförallt släktingar och andra med få ingångar i kändisvärlden hängde på och uppmuntrade. Men utanför den inre kretsen hade man svårt att hänga med. Dagispersonalen glömde ofta att lägga till ”farfara” när de plockade tussilago. Och när vår dotter la huvudet på sned när hon såg en fågel flyga över dagisgården och fundersamt konstaterade att ”kan det vara en fiskgjuse……?” ja då blev de nästan rädda.

Så vi fullföljde aldrig projektet. Vi gav upp och började acceptera ”sanningar” som ”Trädgårssmurfen är originalartist till sin låt på Smurfhits 7, inte Marcoolio.” Och visst, man ”krattar löv”, (även om man använder en räfsa…) Dock fanns det gränser även för vår nya lite mer tillåtande stil. Vi vägrade exempelvis låtsas att det bara finns två äppelsorter i världen; gröna och röda. Att O´boy är samma sak som choklad, gick vi heller inte med på. Och att man kan äta Semla när på året man vill – glöm det. Nåt jäkla hinder måste det även finnas på den breda vägen, tänkte vi.

Så här när man fått smälta att tiden när man med gott samvete kan utnyttja sista-minuten-resor och lågsäsongserbjudande skjutits tio år framåt, börjar jag känna att jag är skyldig Reinfeltd ett stort tack. Mannen har ju gett mig det kosmetikabranschen förgäves försökt sälja i alla tider – en verksam föryngringskur! Från en dag till en annan har jag blivit tio år yngre. Förstår ni vad det här innebär? Plötsligt är jag up-and-coming igen! Jag kan bli påläggskalv! Jag har förflyttats från mitt-i-karriären till ”lovande löfte”! Med tio år längre till pensionen vädrar jag morgonluft. Nu jäklar ska jag satsa. Är det för sent att söka till årets Kycklingstipendium?

Allt kan gå till överdrift; konsumtionen av nötter och frön, glädjen över att plocka svamp och behovet av att tänka utanför boxen. Ja, även det senare alltså.

Visst är det bra att gå sina egna vägar, se möjligheter där andra ser problem, tänka ”jag är inte i filmrullebranschen, jag är i… bildbranschen!” Men att i varje detalj leda uttrycket i bevis – å, det blir så jobbigt! Varför inte snäva till begreppen lite och säga att, ja – det kan vara kul att vara rund när andra är fyrkantiga, men ibland är det skönast för alla om man gör som man kommit överens om.

Ett typisk situation: träningspasset. Det vanliga träningspasset bygger på att det finns en ledare som tänkt igenom och lagt upp passet så att det ska ge ungefär det som vi som antecknat oss för detta vill ha. Ändå finns det påfallande ofta en eller annan som kör sitt eget race. Som bara gör armövningar, trots att vi andra gått över till mage. Som hämtar en matta och gör ryggövningar trots att vi andra övar sida. Som springer på plats när vi andra springer i cirkel. Men vad är det! Varför går sådana människor på gruppövningar överhuvudtaget? Man tycker möjligen att det vore jättelätt att INTE passa en tid, INTE lyssna till tveksamma låtval och INTE trängas med komiskt många andra. Men nej, man pressar sig för att hinna till ett pass, byter om i intimträngsel, svettas med andra – men hit men inte längre – jag följer min egen inre träningscoach minsann.

Samma personlighetstyp, skolad i think-outside-the-box-tänket, går lätt till överdrift även när det gäller att beställa lunch. För att förenkla och samtidigt snabba på processen för oss lunchgäster, har personalen laddat med sallader baserade på pasta, quinoa, matvete, dinkel och bulgur (grov och fin). Det finns sallader för veganer, vegetarianer, köttsugna och fiskälskare. Det finns för fettfobiker, nostalgiker, allergiker, GI-jägare, lökkänsliga och för folk som bara äter vitt kött. Ändå måste vår utanför-boxen-person be om en specialare. En med kamutvete. Kan man få en utan dinkel men med kamut? Svaret är förstås ja. Man kan få hälften hälften också. Och när det blir standard kan man få 25/75. Allt går ju. Bara det att det tar tio minuter längre tid. För oss alla.

Plocka ihop sin egen meny på McDonalds, be om att få köpa endast underdelen när det ingår en överdel, plocka russinen ur kakan och ta bort sista e-et ur ett namn som Beate. Jag säger varför? Är det inte att missbruka markerna utanför boxen.

En så konstig dröm: Jag sitter vid ett bord med fyra andra personer som känns bekanta men som jag inte kan placera. Det är Min Dag och jag har dukat med yoghurt, valnötter, fruktsallad och gott kaffe. Så börjar jag berätta. Om hur jag stegade rakt in på RMI Berghs trots att mina föräldrar tyckte att jag borde satsa på ”ett riktig jobb”. Hur jag var yngst i klassen (jag säger inte ”underbarn”, men det ligger i luften). Jag släpper några namn som Christina Knight och Per Aronsson och mitt bordssällskap nickar imponerat, väl medvetna om att deras dag, då allt fokus ska ligga på dem, snart kommer.

Menar du att du var med och tog fram We are Family-konceptet med alla kändisar? säger någon när vi kommit in på konkreta framträdanden. Ja, man fick ju kastas in i jobbet direkt, säger jag. Det var ju så det fungerade då. Det här var ju på den tiden det åts fredagslunch uppflugen från La Rochelle, berättar jag. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det och förlorar mig i detaljer om ostron som dött någonstans på flyget och kammusslor som budats upp med Ryska Posten. Det är ju länge sedan. Landet var uppdelat i en Brindforsdel och en övrig del. Aldrig möttes de två. En man med långskaftade handskar kom och vaskade silver ur mörkrummets framkallningsvätska. Göteborg fanns inte.

Vi sitter en stund och begrundar det jag sagt och jag ska precis be folk att samlas om en timme för att tillsammans brainstorma över en påhittad pitch, när någon klingar i sitt glas.

Personen i fråga reser sig och säger att jaa Helena, nu är det min tur.

Va? Redan?

Jag tänkte tolka en kund, som du har jobbat riktigt mycket med, fortsätter hon. Men den lika plötsliga som kristallklara visshet som kännetecknar just drömmar förstår jag att jag inte alls är med på ”Stjärnor på Slottet”, utan att jag sitter i ”Så mycket bättre”. Tjejen som nu har kameran riktad mot sig, ja hela bordets fokus, plockar upp bilder på en dansande björn i kedja och visar hur den får personifiera min uppdragsgivare på det mest nyskapande sätt. Hon visar den ena besynnerliga enheten efter den andra och alla runt bordet är med på noterna, applåderar, skrattar och ser närmast nyfrälsta ut.

Men va f… Vad hände? Hur blev det så här? Det var ju min…

Efter det bejublade framträdandet ligger det förväntan i luften och jag känner att stunden trots allt kräver att jag torkar en inbillad tår medan jag med framsträckta händer reser mig och går mot min tolkare för att krama henne. Jag bedyrar att jag känner mig djupt hedrad, något jag sedan upprepar i kameran i en direktintervju efteråt. Gud vad bra det var, säger jag och lägger till nåt om att vi nog kommer att umgås i framtiden, kanske göra nåt projekt ihop. Det sista jag minns är att den dansande björnen seglar upp på någon slags topplista över svenska folkets mest nedladdade reklamfilmer.

Sen vaknar jag. Och ja, lite trött är jag idag. Det måste jag erkänna.