Lilla språkspalten

Med jättevänlig hälsning.

”Med vänlig hälsning”, avslutas mailet jag läser. Inga konstigheter, om det inte vore för att resten av innehållet haft en tydligt irriterad ton. Den vänliga hälsningen är en lite olycklig default-lösning. Vald i förhoppning om att de flesta av avsändarens mail kommer att skrivas i en artigt positiv anda.

Avsändaren känner dock inte sig själv. Hon vet inte att hon är en passivt aggressiv personlighetstyp, som inte bara avslutar ovänliga mail rutinmässigt vänligt, utan dessutom tilltalar sin man med ett sammanbitet ”älskling” även när nåt mindre smickrande borde ligga närmare till hands: ”Älskling, nu har jag, upprepade gånger, bett dig att inte lägga soppåsen i soffan …”. Språkspalten vill gärna djupdyka lite i fenomenet.

”Tack för att du inte…” och ”Rasta gärna hunden, men inte här” är uttryck vuxna på samma långsamväxande språkgren som argsint nyttjande av rara ord. Det är uppenbart att avsändaren hellre vill skrika ”kleta inte glass på Rauschenbergs get och sluta lämna bajshögar efter dig”. Men ett låtsas-tack och en förstående ton används istället, även om självklart ingen känner sig vare sig tackad eller särskilt förstådd utan endast rättmätigt tillsagd. Varianter på samma tema är ”Här pratar vi med små bokstäver” och tidsmarkören ”Glöm inte att sätta på mobiltelefonen när du kommit ut igen.” Mjuka uttryck på hårda begär. Inlindade tillsägelser som får den som delar ut dem att må lite bättre, men som i värsta fall bara försvinner när de når mottagaren – som snöfall en stilla julaftonskväll.

”Nej tack till reklam/atomkraft”, ”Vakthunden är bara snäll mot barn och bekanta” och ”Gärna ditten, men först datten…” tillhör familjen tve-eggade tweaks. Dessa har det gemensamt att de framställer dig som tolerant och påläst samtidigt som du är tydligt negativ. En ganska svår kombination egentligen.

Stamträdet då? Var kommer allt det här ifrån? Ja, förutom långköraren ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt” som ligger till grund för själva känsloläget, hade inget av ovanstående funnits om inte lappen ”Din mamma jobbar inte här” tillrättavisat medarbetare i stökiga kontorskök sedan urminnes tider. Uttrycket är en yngre släkting till ”Är din pappa glasmästare?”, men det är en helt annan historia.

Annons
Standard
Uncategorized

Dynamisk tillväxt.

Ska man tro taxichauffören jag åker med, fanns det fem mjölkbutiker (minst) i kvarteret där jag bor, i mitten av förra seklet. Jag tänker mig små hål i väggen där ynglingar i keps tog emot och serverade tindrande fröknar iskall dryck i immiga glas. Eller lät musklerna spela medan de hällde upp lite större mängder take-away, för hemmabruk. Ungefär som dagens Joe and the juice.

Mjölkbutikerna ersattes av en brokig skara diversebutiker: madrass-specialister, papper&tryck, fiskeredskap och andlig litteratur. Och sedan kom caféerna.

Caféernas tid var lång och tog sig många uttryck: nedsuttna kryp-in med omaka porslin, Internetcaféer, focacciabarer med latte i glas, caféer där muffins, cup cakes och macarons avlöste varandra och surdegscaféer med nästan-ogräddade-kardemummabullar i fokus. Det var ingen hejd på tillväxten och den gata som inte hade något café fanns inte på kartan. Bokstavlig talat alltså. Den låg utanför kartan, någonstans efter tunnelbanans slutstationer. Alla andra gator hade ett café.

Så plötsligt hände något. När en lokal blev ledig var det inte längre självklart att ett nytt cafékoncept skulle slå upp sina portar. Inte ens om läget gav chans till solglimt eller låg nära en skola. Nej, en vacker dag hade Husman Hagberg själva lagt vantarna på det attraktiva läget och innan skylten hunnit skruvas upp satte Erik Olsson upp sitt namn på fasaden mitt emot och så var kriget igång. SkandiaMäklarna, Bjurfors och Siv Kraft, tävlade om uppmärksamheten. Söderspecialisten, Vasastadsexperten och Östermalmsmäklaren hängde på och reaktionen lät inte vänta på sig. Som en man reste sig de kaffedrickande stockholmarna från borden och gick på visning istället.

Ungefär där var vi alldeles nyss, skulle jag säga. Och säkert en och annan taxichaufför också. Men så händer något oväntat. Plötsligt flyttar en mäklare från pool position och ersätts av ett apotek. En verksamhet med klorhexidin, munskölj och Paracetamol tar över träffpunkten för kvarterets mer köpsugna invånare. På samma gata, bara något lite längre upp har ett annat apotek precis flyttat in i en resebyrås gamla lokaler och ett showroom för små-el har fått ännu en apoteksaktör som efterträdare. Alla tar de upp kampen mot det apotek som legat i området i flera år, och de gör det med samma transparanta och rättframma ton – lite som om vi alla var små barn: ”Hej!” säger de. ”Har du löss eller mask i magen? Det har vi också.” ”Mjäll, skorv eller eksem – kärt barn har många namn.” ”Är du gammal? Det gör inget.”

Det där är förstås både lockande och relevanta budskap. Efter att ha ätit bullar som om det inte fanns någon morgondag och gått på allt för många lägenhetsvisningar, kan man behöva ett och annat skavsårsplåster och tandtråd med för den delen. Allt fler apotek blir också allt mer lika en gammal diversehandel. Man kan lätt göra av med uppåt tusenlappen på bra-att-ha-grejer som inte ens ger dåligt samvete. Läppglans, godis, volymschampo och kattsand glider ner i kundkorgen och då har man inte ens kommit till den immiga kyldisken där iskaffet, vitaminvattnet och banne mig mjölken ligger och frestar. Och då är vi ju tillbaka där vi började. Mjölkbutikerna i innerstan. Fem stycken i varje kvarter. Minst.

 

Standard