Det går en våg av nytänkande över Svenska skolmatsalar. Eller våg och våg. Det krusar sig lite. Det är den köttfria måndagen, ibland fritt tolkad till en köttfri dag rätt och slätt, som rört upp känslor, för här ska man minsann inte komma och komma. Upprörda röster talar om ”pekpinnar”. Om att skolan inte ska lägga sig i vad barn äter och tänk om de nu inte äter någonting alls!

Ja tänk om de inte äter någonting alls. Men vad är det med folk! Har de långtråkigt eller? För i så fall kan jag här och nu ge en hel del annat att uppröras över, utan att lämna matsalen (och därmed ta itu med skolans verkliga problem). Varje dag det inte serveras fisk tex. Upprör er över det. Hetsa upp er över torsdagar utan baljväxter, över kycklingfria onsdagar, ägg- och kesofria tisdagar. Det finns väl inte ett protein som serverats varje dag historiskt sett, så varför just kött? Och om nu köttet är ett så engagerande ämne. Upprör er över nåt som verkligen är tveksamt i så fall: köttfria köttsoppor tex, anmärkningsvärt köttfria köttbullar och korv som bara sett kött på bild.

Och när jag ändå håller på: sedan när är ”pekpinnen” ett rött skynke i skolsammanhang? Är den inte rätt så bra att ha när man till exempel vill att även de som sitter längst bak i rummet, med svaga ögon och bristfälligt intresse ska hänga med på kartan och se var nya och gamla landgränser går? Jag bara undrar.

Med jämna mellanrum lockar kvällstidningarna med den skräddarsydda platstjänsten “De under 30 som tjänar mest i Vasastan.” Ibland spetsar de till den lite extra: “Kvinnorna under 30 som tjänar mest i Vasastan”. Eller rent av: “Singelkvinnorna under 30 som tjänar mest i Vasastan.”

När man pratar om papperstidningens död är det naturligtvis det här som är hjärt- och lungräddningen i kråksången. Dating-service i närområdet. Vet man vilka singelkvinnor som tjänar bra inom ett geografiskt avskuret område, vet man självklart också hur de ser ut, vad de gillar och var man träffar dem. Vi kommer att få läsa om ”de blonda tjejtanterna vid Norrtull, som handlar på Åhléns, fikar på Chokladbollen, handlar laxfilé på Prisextra och tjänar sisådär.” Se löpsedlar om ” de lockiga singelmän som har hund, tränar på Sats, tar en fredagsöl på Tennstopet och tjänar näst mest på Gästrikegatan 4.” Eller kanske rent av  ”Singeln Greta-Maria Eriksson på Torsgatan, brunett, gillar (inte allt för het) thaimat, mysiga hemmakvällar, medicinsk fotvård, rökfria miljöer och mjukbugg.” Här någonstans har kanske allmänintresset svalnat något, men helt säkert är det inte. Ett intimt personporträtt av grannen är alltid spännande. Och faktum kvarstår: vi har bara sett början på kvällstidningarnas lokala precisionsförmåga.