Välkommen till kickoffernas tid! Det är nu Kort, Lång, Pyramid och Stång ska trimmas samman efter semesterns egoodling. Grundreceptet är enkelt som sockerkaka: ut med hela gänget i Hagaparken!

De är överallt i kvällssolen. Och när sockerkakan väl är bakad återstår bara fyllningen:

Ett gammalt pålitligt trick är utdelning av en t-shirt. Jag joggar förbi ett gäng med tipslappar i händerna och löftet ”Ekonomium – Alltid steget före!” tryckt på tröjryggen.

Nästa gäng hittar jag i slänten ned mot Brunnsviken. Tappert försöker en grupp mellanstadielärare från en friskola på Lidingö få plats tre i kanoter avsedda för två – är det teambuilding så är det och med lite lådvin innanför flytvästen ska det nog gå.

Framme vid Café Ekorren har ett gäng ambitiösa ekonomer monterat upp en segwaybana som framförallt den lite äldre vd:n verkar uppskatta. Receptionisten jobbar stenhårt med att få igång den portabla grillen samtidigt som hon högljutt efterlyser musik så att gruppen, som är lite för liten för att komma i stämning redan klockan 18.30, ska bli lite peppad.

I den stora grässlänten upp mot Koppartälten är det riktigt fullt. Ett gäng medelålders advokater försöker få till ett brännbollsparti, men får locka med rosévin vid varje stolpe för att få de lindrigt fritidsklädda kvinnorna att springa över huvudtaget. Männen, å sin sida, har kavlat upp skjortärmarna lite väl mycket och skjuter bollen ner till Canadagässen nere i viken.

Ett gäng strateger kämpar tappert med att forma en pyramid, en mänsklig Brand Platform, av medarbetarna. Diskussionen går vild om huruvida de ska sätta den lite rundnätte projektledaren underst eller om hans ischias gör att han bättre passar i mellanlagret.

Ja, så där håller det på. Rosésäsongen verkar aldrig ta slut detta nådens år 2013 och Team-känslan ligger som en tät dimma över hela Nationalstadsparken. Det bådar gott för framtiden, tänker jag. Det kommer att bli en riktigt samspelt höst!

Jag fikar på en brygga i Brunnsviken när en gråsparv slår sig ner vid bordet för att bevaka smulor från min bulle. Han följer intresserat mina rörelser. Huvudet rycker, läggs på sned och vrids åt alla håll, utan uppehåll och nästan inställsamt. Jag kommer att tänka på när jag var på kurs i våras.

Ett 30-tal deltagare hade slutit upp och eftersom ingen av oss visste något om de andra, ville vi alla framstå som den smarta, underhållande och alerta människa vi ju ändå var. Smart och kul, kan man väl alltid greja tänkte jag, men någonting har hänt med det där sista. Det naturligt alerta intrycket verkar inte kommer av sig självt längre. Man kan känna sig hur intresserad som helst, men ansiktet visar något trött och närmast surt om man inte skärper till sig. Man måste jobba för att folk ska förstå hur nyfiken och ”på” man är helt enkelt. Om man inte vill bli tagen för en äldre Lars Orup.

Så när föreläsaren placerar oss i en halvcirkel innan han börjar prata, sätter jag igång. Jag höjer blicken, lyfter mina ögonbryn, nickar inkännande och ler engagerat i närmare två timmar för att inte bara föreläsaren utan även de trettio kursdeltagarna ska förstå hur alert jag är. När det är dags för ”en bensträckare” har jag sån spänningshuvudvärk att jag får hoppa över kaffet och istället söka upp toaletten. Bakom låst dörr lägger jag pannan i handen och låter tyngdlagen ta ut sin rätt. Mungipor och ögonlock faller tills det spegelblanka kaklet visar något som mer liknar en bulldog än en framåt kvinna i karriären.

Hela kaffepausen blir jag sittande tills det är dags att gå tillbaka. Lyckligtvis föreslår kursledaren att vi alla ska byta plats och jag hamnar i en mer gynnsam vinkel med färre blickar just på mig. Resten av dagen fixar sig med hjälp av Alvedon och några korta avslappningsövningar med huvudet nedstucket i handväskan.

Framför mig på bryggan vägrar gråsparven att ge upp. Jag slänger en bullbit till den ryckiga fågeln och ser tacksamhet i hans uppspärrade blick. ”Väl bekomme, viskar jag.” Nånting ska han ha för sin alerta uppsyn.

Om huruvida det är bra eller dåligt med långa semestrar tvistar de lärde. Kanske ska man dela upp veckorna och liksom Churchill med sin ”nyckelsömn”, vila upp sig snabbt och effektivt lite då och då istället? En sak står i alla fall klar – efter en lång semester har man ett helt annat tempo i kroppen. På gott och ont. Det är som om det lägger sig en hinna av gåsfett över den semesterbruna kroppen. Det spelar ingen roll att cafépersonalen jobbar som i slowmotion bakom disken, att de lägger plastfolie om tårtan mellan varje bit de ska skära upp, trots att vi är tre som ska ha samma sak, eller att kaffet nästan är kallt och lite grumligt. Man retar inte upp sig på att valnötspåsarna på landet-ICA ligger sorterade under ”bakartiklar” och bara finns i 50g påsar. Och man börjar vänja sig vid Ernsts inredningstips och kan till och med tänka sig att be sin man skära till någonting i koppar eller vira några snören runt en kvist. Allt rinner liksom av en. Man blir så förstående och vis.

Den här överseende klokheten är en smärre katastrof. Inte minst för en bloggare som ju liksom får sin näring i  de irriterande upptäckterna. Lägg där till det grymt fina väder den här sommaren bjudit på och som varken uppmuntrat sniglar eller mygg. Och alla bra sommarpratare – ja ni förstår ju. Så här kan vi inte ha det längre. Pågår det här länge till kommer vi inte ha någon som helst styrfart. Ingen förändring. Allt kommer att vara bra som det är.

Dags att utsätta sig för lite stress med andra ord. Några tidiga morgnar, trånga och lite hostande tunnelbanevagnar, envisa p-vakter, automater som inte fungerar, fel ljussatta provrum, tidningsrubriker om ”nya folksjukdomar” och människor som i största allmänhet inte beter sig som folk. Välkommen vardag – jag är redo!