För många år sedan träffade jag Carl Jan Granquist på dennes herrgård. Vi pratade julbord och han hade just, som ett mantra, rabblat upp den enorma flora av kål som han tyckte att ett normalstort julbord kräver: ”Jag tänker mig rödkål, grönkål, långkål, brysselkål, vitkål, surkål, kruskål, savoj och spetskål. Får i kål, brunkål, russinkål, skinkkål, rabbi och vanlig garneringskål…” Han närmast sjöng fram sitt utbud, samtidigt som vi promenerade nerför den allé av prydliga äppelträd, som ledde ner till den ståndsmässiga dammen framför huvudbyggnaden. Jag höll med om att kålen har sin plats på julbordet, men menade att för mig var nog ändå sillen viktigare. Jodå, sillen är inget man skojar bort, höll Carl Jan med om och skulle just till att räkna upp de fjorton sorters sill som han traditionsenligt trakterade sina gäster med om jularna, när hans blick föll på ett av de många äppelträd vi passerade. ”Nämen ser man på…!” jublade Carl Jan och avbröt sig själv med en förtjust och lite drömsk inandning. Han fattade en gren med handen, visade med en sirlig gest på ett äpple, formade läpparna till en trut, slöt ögonen till hälften och utbrast nästan euforiskt: ”Mmmm, det blir nog stekta äpplen framför brasan ikväll…!”

Det här kanske inte hade varit så konstigt om det inte vore för att vi befann oss i mitten av juli. Äpplet Carl Jan visade, var inte stort mer än ett kart. Ändå denna vision!

Vissa människor har det bara i sig. De får ”sprödbakad sej” till lunch när vi andra ser fiskpinnar, visar stolt upp sin ”örtagård” där några tappra dillkvistar kämpar om utrymmet med ogräset, deras barn är ”konstnärliga genier”  när de klämmer ur sig en huvudfoting och de ser ”Lilla Paris” i en undanskymd bakgård med frän stank av urin.

Det är fantastiskt. Avundsvärt. Och betydligt roligare än ett försiktigt och verklighetsförankrat: ”Med lite tur kanske det kan bli ett hyfsat äppelår i år. Kan man hoppas. Peppar peppar.”

Det är helt enkelt dags att leta efter sin inre Carl Jan. Sluta säga peppar peppar, använda parenteser, asterisker och brasklappar. Bra prefix är ”prakt- ” och ”ädel-”. Fina förstärkare är ”unikt”, ”fantastiskt” och ”oerhört”. Hur svårt kan det vara?