Uncategorized

Medan daggen faller.

Vi satt några stycken över en midsommarmiddag och spekulerade kring sniglar. Någon tyckte det var förfärligt att klippa dem och menade att vi bara kunde göra något sådant för att sniglar saknar röst. Tänk om de pratade med oss, när de kröp fram? Tänk om de bad för sin liv när man kom där med saxen: ”Skona mig, jag är bara ett barn!” Hade ni kunnat klippa då?

Det hade vi förstås inte kunnat. Vi var tacksamma för att sniglar inte pratar ett språk som vi människor förstår. Först. Sen började vi tänka annorlunda.

Antag att sniglar faktiskt skulle prata svenska, eller i alla fall engelska. Ja men det vore ju fantastiskt! Man kunde samla dem till ett möte. Sätta upp regler. Diskutera mitt och ditt, ge och ta, argumentera och lyssna. Man kunde anordna en rundvandring på tomten. Ta hagen, kunde man säga. Men ge fan i salladen. Det här är en funkia, ligg gärna under den men ät den inte! Har vi folk på femkamp en sommarkväll kan ni väl hålla till i skogen tills de gått hem. Så säger vi i vår tur till när vi ska åka bort och det är mera fritt fram. Ok?

Man skulle be om ursäkt för övertramp av typen att kalla dem ”mördarsniglar”, men också vara tydlig med att det trevliga namnet ”Spansk Skogssnigel” förpliktigar. Spanien? Skog?…

Förr eller senare skulle man komma in på reproduktion också. Låt oss var ärliga, kunde man säga. Inte ens fåglarna gillar er (ta inte illa upp, men det är nåt med slemmet) så 400 barn per år är att ta i. Jag säger inte att vi måste tänka Kina här, men håll på er lite, kunde man säga. Kasta er inte över första bästa. Ta det lite lugnt.

När de värsta missförstånden gåtts igenom, kunde man kanske rent av bli kompis med en snigel, en skön dude som kom fram och hängde lite över ett groblad, medan man själv låg på knä och pysslade i kryddlandet. Man kunde byta några ord om livet i största allmänhet, lite som hos frisören. Fråga om hans synpunkt på Långsamhetens lov, Thinking fast and slow och Yoga. Se likheter och lära av varandra. Ja det skulle bli bra, bara språket fanns där.

Annonser
Standard
Uncategorized

Ut ur garderoben.

Jag letar efter mina diabilder (läs gärna den meningen igen, man hör den inte så ofta) och öppnar därför dörren till garderoben där sånt som inte används längre förvaras i väntan på Godot. Efter att ha flyttat på en vit Dialog, en kameraväska utan kamera och en låda gymnasielitteratur, stöter mina fingrar emot något taggigt. Och visst är det spikmattan som hoppfullt spänner sina vassa ögon i mig! Spikmattan, som fick en så central roll i varje framsynt hem en nyfiken men försvinnande kort tid för ett par år sedan. Vad hände sen, undrar jag och blir sittande med den i famnen. Det fanns ju så många möjligheter med spikmattan. Möjligheten att lägga spikmattan under kinden, t ex. Ett effektivt sätt att  ge ansiktet lyster. (Att det sedan ser ut som om man haft svår acne, får man bortse ifrån.) Möjligheten att ställa sig på spikmattan. Gärna på ett ben och med det andra lindat kring det första i en frigjord, men lite kissnödig position. Möjligheten att lägga sig på mage på sin spikmatta. ”En kraftig användning”, om jag får tro den lilla broschyr som singlar ner från en av hyllorna. Det låter starkt, lite som en tarmsköljning, och följs också av informationen om att man kan tvätta sin matta.

Försiktigt provar jag en progressiv ställning: på knä, som i bön, och med skallen på mattan. Det gör ont men ska vara stimulerande om man orkar hålla ut i 20 minuter. Jag klarar lika många sekunder innan jag får syn på mig själv i hallspegeln och bestämmer mig för att var sak har sin tid. Spikmattans har kommit och gått.

 

Standard