Uncategorized

Skenbar fräschör.

Faktumet att det finns så många blonda kvinnor och så få blonda män, säger mig att väldigt få saker är vad de synes vara. Som klassikern; det snibbvika toalettpappret. Trots att vi alla ser att det bara handlar om en halvfull rulle, är det någon som envisas med att invagga oss i den falska känslan av ny fräsch start varje morgon här på kontoret. Jag frågar mig: vad är det som säger att städarens vikning känns mer ”fräsch” än rivningen av den gäst som besökte toaletten senast? Jag säger inte att det INTE är så , men kan vi ta det som en allmän sanning? Och hur vet vi att det ÄR städaren som vikt snibben? En gång vek jag exempelvis själv en snibb, mest för att det var ett enkelt och kostnadsfritt sätt att sprida lite glädje på kontoret. Lite förvirring kan jag också ha skapat eftersom jag vek snibben vid pass 11:25 och vi hade haft lite av en ärtsoppskväll tillsammans dagen innan. Var det verkligen ingen som hade besökt toaletten på hela dagen? Frågan hängde olustig och obesvarad i lokalen.

Nåväl, detta sammantaget gör att jag är djupt skeptisk till utanpåverk som snibbvikt toalettpapper. Även frukostbufféer som dukas upp innan sista gästen i hotellmatsalen fått sin middagsnota, är jag tveksam till. Jag vill ha ny rulle, med fastklistrad ände. Nyrostad müsli som bärs fram när frukostmatsalen öppnar. Eller så får jag ta det som det är: påbörjat, använt och lite nattståndet. Bara man vet vad som gäller.

Annonser
Standard
Uncategorized

Ett fullskaleexperiment.

Eftersom det är molnigt, 4-6 grader och lätt regn samtidigt som konjunkturen svajar betänkligt, bestämmer jag mig för att ge mig själv en rejäl utmaning. Någonting som får det där andra att blekna. Jag väljer mellan att gå ”all in” för LCHF, kopiera Lasse Hallströms diet eller att leva på sådant som går att inhandla på Svanströms. Valet känns lätt.

Med friskt mod och ett samarbetsvilligt företagskort går jag in på Svanströms Hötorget för en rekognoseringstur. Te, kaffe, drömmar och hållbarhetsmjölk står i prime-position på säljtorget. Frukosten blir inga problem. Lunch och middag blir värre, men en jutesäck med choklad, nedsköljt med läsk och vatten bör hålla den värsta hungern borta. Mot jul kommer det att finnas salami i ribbad träask, lovar man mig. Håller jag bara ut till slutet av november, är matfrågan löst.

Julen är överhuvudtaget lite av det här projektets höjdpunkt. Jag bestämmer mig på stående fot för att de flesta i släkten ska få braständaren Megalighter under granen i år. Har man varit extra snäll kan det bli kaffebryggaren Melitta Excellent eller rent av en Moccamaster. Jag ska inte snåla.

Pysslas kommer det också att göras rejält det här året. Papper, klistermärken, snören, lyktor, bokmärken, pärlor, virkgarn och smidiga små mönstersaxar – ingenting ska fattas familjens småslöjdshörna denna jul när Svanströms är hovleverantör. Speciellt påsen med snäckor med hål för tillverkning av smycken, ser jag fram emot att få köpa. Varje firma med självaktning har väl en naturlig avsättning för en sådan?

”Ingen airfreshener?” undrar kassörskan lite otippat. Och jag svarar, själv förvånad, att självklart ska jag ha ett par sådana. ”Välj doft du!”.

Upprymd låter jag firmakortet smattra mot disken och kompletterar med en storpack Toblerone och en bal Tork. På vägen hem klämmer jag i mig 20 tetror H-mjölk och lika många Toblerone i obruten följd. Magen protesterar lite så här i början av en ny diet, men vad tusan – jag kan riktigt se fram emot att få användning för hygienartiklarna. Och regnet har upphört.

Standard
Uncategorized

Vardagsskräck

Vad hände med Karius och Baktus? Och när flyttade Frätus och Slipus in? Veckans nyhetsbomb får grundvalarna i svenska hem att skaka. Det är farligt att dricka juice, SPECIELLT om du borstar tänderna inom en timme efter intagandet. För den som tycker att frukost och juice ligger lite i samma härad, känns det här lätt schizofrent. Lite som om det skulle vara farligt att schamponera håret, speciellt om du tänker skölja ur schampot sen.

Men tandhygien har avgjort blivit mer komplicerat.

Ta bara själva tandborsten. Det som började som en trevlig valmöjlighet mellan Mjuk, Medel och Hård har totalt löpt amok. Medan resten av det inhandlade smälter i kundvagnen försöker jag att hitta en tandborste som känns rätt för just mig. Flexad topp, ledad hals, med eller utan tungskrapa, dubbat grepp, centrerad dynamik, ergonomisk fysionomi, litet, medel eller stort huvud? Och då har jag inte ens kommit till färg och mönster.

Jag försöker få tips av killen som lossar en pall balsam i hyllan bredvid. Han skrattar menande och pekar på en tandborste med skaft av ett kvinnoben. Jag lägger det tacksamt i korgen, men inser att jag bara kommit halvvägs.

Dags för tandkrämen. Man tror att man vet vad man vill ha, men man finner sig behöva ta ställning till om huruvida man vill ha bättre andedräkt, en fluorboost, kariesbekämpning, bländvita tänder, skonsam tandhalspolering eller en dekokt av alltihop. Det sista är en tandkräm fylld av små olikfärgade bubblor där allt ovanstående ingår samt några gröna prickar med oklart, men revolutionerande innehåll.

Jag lämnar affären med mitt kvinnoben och den prickiga tandkrämen i kassen. På vägen ut passerar jag en labbrocksklädd kvinna som säljer spirometerliknande produkter på löpande band.

”Syralås! Installeras på tandborsten så att den inte går att rubba förrän din andedräkt är fri från sura substanser.” Hon ler med genomskinliga, mycket korta tänder och tillägger när hon ser hur jag tvekar. ”Jag önskar att jag hade haft en själv.”

Standard
Uncategorized

Att gå lite sjukt.

Veckor har gått, men jag kan inte riktigt glömma löpsedeln med budskapet: ”Din gångstil kan avslöja om du kommer att drabbas av Alzheimers.” Jag vågade aldrig läsa hela artikeln, men redan löpet fick mig att misstänka att min snabba, lite småspringande stil skvallrade om förvirring och minnesförlust. Jag menar det finns ju till och med ett ordspråk som lyder: det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Det är illa nog att ha en plågsam sjukdom väntandes runt hörnet. Att alla nu kan se och ge diagnosen medan de fikar längs min väg till jobbet, gör det riktigt eländigt. De dagar jag inte cyklar försöker jag därför att ta mig fram förtäckt. Jag går extremt sävligt på måndagen, med höga knälyft på tisdagen, rejält sexuellt utmanande på onsdagen och gravt haltande med släpande vänsterfot i blått skoskydd på torsdagen. På fredagarna studsar jag fram med hoppsasteg.

Det är möjligt att någon tänker bipolär sjukdom, krigsveteran eller uppmärksamhetsstörning. Det är till och med möjligt att en och annan drar paralleller med den stackars kvinna som vandrar blek och hest skrikande om Gud längs Drottninggatan om dagarna. Det är risker jag får ta. Diagnosen Alzheimers lär de förbipasserande i alla fall inte ställa i första taget.

 

Standard