Veckor har gått, men jag kan inte riktigt glömma löpsedeln med budskapet: ”Din gångstil kan avslöja om du kommer att drabbas av Alzheimers.” Jag vågade aldrig läsa hela artikeln, men redan löpet fick mig att misstänka att min snabba, lite småspringande stil skvallrade om förvirring och minnesförlust. Jag menar det finns ju till och med ett ordspråk som lyder: det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Det är illa nog att ha en plågsam sjukdom väntandes runt hörnet. Att alla nu kan se och ge diagnosen medan de fikar längs min väg till jobbet, gör det riktigt eländigt. De dagar jag inte cyklar försöker jag därför att ta mig fram förtäckt. Jag går extremt sävligt på måndagen, med höga knälyft på tisdagen, rejält sexuellt utmanande på onsdagen och gravt haltande med släpande vänsterfot i blått skoskydd på torsdagen. På fredagarna studsar jag fram med hoppsasteg.

Det är möjligt att någon tänker bipolär sjukdom, krigsveteran eller uppmärksamhetsstörning. Det är till och med möjligt att en och annan drar paralleller med den stackars kvinna som vandrar blek och hest skrikande om Gud längs Drottninggatan om dagarna. Det är risker jag får ta. Diagnosen Alzheimers lär de förbipasserande i alla fall inte ställa i första taget.