Ni vet hur det kan vara. Man sitter mitt emot en kompis på en restaurang och ser hur hens läppar rör sig. Man nickar ibland, säger kanske till och med ”ja” och ”mmm…”, men man är inte där. Nej, man är vid bordet bredvid, för där pågår det en diskussion som tar över. Hur gärna man än vill fokusera på sitt sällskap.

Livscoachen till vänster om mig är ett bra exempel. Hon liksom strålar av något hon VET, något som vi andra inte kommit på. Mitt emot henne sitter en vacker kvinna som verkligen inte löst gåtan. Än. Under kvällens lopp ska hon växa, se samband och så småningom förstå hur det är. Själv ska jag skänka en tacksam tanke till moder natur som inte låtit mig födas med kaninöron.

”Jag brukar säga till mina klienter att  de ska se sitt liv som ett träd. Eller som en krukväxt. Tänk dig att ditt liv är en julstjärna. Och så tänker du dig att du vattnar julstjärnan med friskt härligt vatten. Å vad den växer! Så tänker du dig att du vattnar den med gift istället. Då dör julstjärnan.”

”Å, nu ryser jag nästan.” säger den vackra kvinnan. ”Vilken fantastisk liknelse!” Livscoachen myser och tar en rejäl klunk ur sitt vinglas. Hon lutar sig framåt och fixerar kvinnan med blicken. ”Många kommer in till mig med sina giftiga frukter och säger titta! Vad ska jag göra med min giftiga frukt? Men det är ju bevattningen det är fel på! Förstår du?”

”Jaa, nu kan jag se att jag vattnar med gift.” säger den vackra kvinnan.

”Det är därför jag kalla mig trädgårdsmästare!” säger livscoachen och skrattar till. ”Berätta om din planta nu.”

Den vackra kvinnan tar sats. Hon berättar om en frånvarande far, om en roll som medlare, om syskon som inte ställer upp, brustna förbindelser och rädslor. Livscoachen har svar på allt: ”Du fick ta ett vuxenansvar fast du var barn, du kände skuld fast du var oskyldig, man dras till det man känner till, du blev bränd, du vågade inte släppa någon in på livet, du gav dig ut på skör is.”

Min kompis säger nåt och jag tror att hon undrar om vi ska beställa. Jag nickar.

Nu berättar coachen sin egen sorgliga historia. Det är en berättelse som i mångt och mycket liknar kvinnans. En frånvarande mor, en bror som svek, en chef som inte förstod, en katt som var en hund…

”Men vet du vad jag lärde mig av detta?” frågar hon retoriskt och spänner ögonen i den vackra kvinnan, samtidigt som hon med en bestämd gest beställer ännu ett glas vin. ”När det var som mörkast, som snårigast, som absolut mest noppigt i min livstråd – då lärde jag mig att se!”

Livscoachen tittar nu mycket riktigt intensivt på någonting i restaurangtakets bortre hörn. Den vackra kvinnan får en rynka mellan sina välformade ögonbryn och själv känner jag att det droppar lite från vänster mungipa.

Med svårighet och liksom yrvaket vänder jag huvudet mot min kompis igen. Jag stänger munnen och samlar ihop mig lagom till den ryska njurpaj jag uppenbarligen beställt, kommer in. Glädjen över att äta alla delar på djuret finns där, men svåråtkomlig och långt långt borta.

På min väg till jobbet passerar jag Myrorna. Orkar man inte vänta med att få utlopp för sin givmildhet tills butiken öppnar, ställer man helt fräckt sin gåva utanför dörrarna. Det är icke tillåtet, men händer ganska ofta varför man finner sig snubbla in i både noppiga kavajer och katthåriga islandströjor om morgnarna. Eller, som idag, i en stor kartong cd-skivor.

Alldeles bortsett från att jag tycker att cd-skivor är mer ett utslag av städiver än givarlust, blir jag lite intresserad. För där, överst i högen, ligger två av mina absolut värsta öronplågor: Tina Turner med ”Simply the best”. Och UB40 med ”Red red wine”.  Hur ska Myrorna ens orka källsortera dessa sönderspelade vrak?

Så slår det mig att Sveriges Radios grammofonarkiv hotas av nedläggning. Nu vet jag ju, av plågsam erfarenhet, att just radio älskar de här skivorna, så det är förmodligen inte de som säljer ut. Men jag undrar ändå om man kan matcha de här två uppkomna behoven med varandra: Myrorna som fått Tina Turner på halsen och lyssnaren som snart inte kan be Kjell i grammofonarkivet att springa ner och leta efter ”Simply the best” längre.

Samtidigt tänker jag att det är ju helt märkligt att lyssnaren som älskar ovanstående plåga, inte har skaffat sig skivan själv än! Man har ljuva minnen till den. Men vill hedra sin högst närvarande man med den. Man tänker ta sig en svängom på köksgolvet när den väl spelas i radio – men man köper den inte. Nej, man väntar tills man får en slutsiffra som stämmer med ens eget telefonnummer och dessutom har den smala turen att komma fram till telefonslussen innan man äntligen får sina njutningsfulla minuter sönderspelad musik.

Mycket tyder på att den moderna människan helt förlorat förmågan att längta, vänta och se fram emot. Men det finns sannerligen uppfriskande undantag.

Jag går och lyssnar på en podcast med en person som berättar att hon är konflikträdd och jag tänker att det är nog jag också, och blir lite nöjd. Jag blir lite nöjd! Någonting säger mig att jag trots allt är ganska representativ. Man vill ju gärna ha en speciell diagnos, svänga sig med en etikett av något slag.

Jag tänker att det började med 1980-talets färganalyser. Det var där och då som vi sorterades in under årstid och blev tilldelade en säsong och en lämplig färgkarta. De starka karaktärerna blev ”vinter”. Jag blev ”vår”, en lott som innehöll mjäkiga nyanser med namn som vin, butelj och senap och som ärligt talat kändes lite som en besvikelse.

Några år efter färganalysen vaknade intresset för de inre diagnoserna. Plötsligt var alla laktosintoleranta, sockerberoende, glutenöverkänsliga och tålde inte rödlök. Det räckte inte längre med att vara närsynt. Man var även astigmatisk. Vid den här tiden kom fler och fler ut som dyslektiker också. Och många misstänkte sig ha ADHD eller ”någon annan bokstavskombination” – glatt och öppet. Det var också nu som ”har du gått i terapi?” blev en lika vanlig fråga i personporträtt som ”vad har du för utbildning?” Själv berättade jag gärna om min tid hos talpedagogen Ester, som skulle lära mig säga ”s” som barn.

På den här vägen är det. Den personliga tränaren tar hand om just dina muskler eftersom ingen annan har precis din svaga korsrygg i kombination med lite sämre kondis på måndagar. Frisören ger dig ett schampo som behandlar just ditt unika problemhår som liksom känns så färglöst så här års. Hudterapeuten ser just din problematiska kombinationshy Och Så Vidare.

Men tänk om vi övertolkar våra symptom en aning?

Tänk om de flesta mår dåligt av för mycket latte, tycker det är jobbigt när det är stel stämning, har svårt att stava till anglicismer, får torr hud på vintern och emellanåt funderar över döden . Tänk om det vi tror är så speciellt med just oss, egentligen är rätt allmängiltigt?