Uncategorized

Bordet bredvid.

Ni vet hur det kan vara. Man sitter mitt emot en kompis på en restaurang och ser hur hens läppar rör sig. Man nickar ibland, säger kanske till och med ”ja” och ”mmm…”, men man är inte där. Nej, man är vid bordet bredvid, för där pågår det en diskussion som tar över. Hur gärna man än vill fokusera på sitt sällskap.

 

Livscoachen till vänster om mig är ett bra exempel. Hon liksom strålar av något hon VET, något som vi andra inte kommit på. Mitt emot henne sitter en vacker kvinna som verkligen inte löst gåtan. Än. Under kvällens lopp ska hon växa, se samband och så småningom förstå hur det är. Själv ska jag skänka en tacksam tanke till moder natur som inte låtit mig födas med kaninöron.

 

”Jag brukar säga till mina klienter att  de ska se sitt liv som ett träd. Eller som en krukväxt. Tänk dig att ditt liv är en julstjärna. Och så tänker du dig att du vattnar julstjärnan med friskt härligt vatten. Å vad den växer! Så tänker du dig att du vattnar den med gift istället. Då dör julstjärnan.”

”Å, nu ryser jag nästan.” säger den vackra kvinnan. ”Vilken fantastisk liknelse!” Livscoachen myser och tar en rejäl klunk ur sitt vinglas. Hon lutar sig framåt och fixerar kvinnan med blicken. ”Många kommer in till mig med sina giftiga frukter och säger titta! Vad ska jag göra med min giftiga frukt? Men det är ju bevattningen det är fel på! Förstår du?”

”Jaa, nu kan jag se att jag vattnar med gift.” säger den vackra kvinnan.

”Det är därför jag kalla mig trädgårdsmästare!” säger livscoachen och skrattar till. ”Berätta om din planta nu.”

Den vackra kvinnan tar sats. Hon berättar om en frånvarande far, om en roll som medlare, om syskon som inte ställer upp, brustna förbindelser och rädslor. Livscoachen har svar på allt: ”Du fick ta ett vuxenansvar fast du var barn, du kände skuld fast du var oskyldig, man dras till det man känner till, du blev bränd, du vågade inte släppa någon in på livet, du gav dig ut på skör is.”

 

Min kompis säger nåt och jag tror att hon undrar om vi ska beställa. Jag nickar.

Nu berättar coachen sin egen sorgliga historia. Det är en berättelse som i mångt och mycket liknar kvinnans. En frånvarande mor, en bror som svek, en chef som inte förstod, en katt som var en hund…

”Men vet du vad jag lärde mig av detta?” frågar hon retoriskt och spänner ögonen i den vackra kvinnan, samtidigt som hon med en bestämd gest beställer ännu ett glas vin. ”När det var som mörkast, som snårigast, som absolut mest noppigt i min livstråd – då lärde jag mig att se!”

Livscoachen tittar nu mycket riktigt intensivt på någonting i restaurangtakets bortre hörn. Den vackra kvinnan får en rynka mellan sina välformade ögonbryn och själv känner jag att det droppar lite från vänster mungipa.

Med svårighet och liksom yrvaket vänder jag huvudet mot min kompis igen. Jag stänger munnen och samlar ihop mig lagom till den ryska njurpaj jag uppenbarligen beställt, kommer in. Glädjen över att äta alla delar på djuret finns där, men svåråtkomlig och långt långt borta.

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s