Uncategorized

Visionen om den perfekta korven.

”Det är så jävla gott när man får börja med spriten tidigt!” Kommentaren är en fin inledning på vad som ska bli en oväntad kombination av hårdrocksimage och Meny i P1. Jag, som har kundkavaj, portfölj och laptop, är uppenbarligen helt osynlig när tre bättre begagnade hårdrockare slår sig ner i min tågfyra när vi stannat till i Nässjö. Utan att ta minsta notis om mig börjar de därför, i ett moln av dagenefterångor, en fin diskussion om vardagens små glädjeämnen.

”Ja jävlar, vi var och petade i whiskyn redan efter lunch, ja” kommer en av dem ihåg.

”Ja såååå var det ja!” säger en annan och skiner upp. ”Det är därför man är törstig. Jag trodde det var de där jävla chipsen.”

”Jag har Guinness och ölkorv till frukost” berättar den första och packar upp. ”Nån som vill ha?”

”Jävligt proffsigt!” konstaterar de andra. Korv och ölburkar går runt och en doft av darthall sprider sig i vagnen.

”Jag glömmer aldrig chili con carnen du gjorde i somras.” säger en av killarna drömskt och rapar lite lätt. ”Vilket jävla tryck!”

”Borde det inte finnas jävligt starka pizzor?” föreslår någon och alla försjunker i tankar om denna vision.

”Ölkorv är ju jävligt gott.”

”Men den som tar fram ett bra recept på en jävligt het falukorv borde ju få nobelpris.” slår en annan fast.

”Eller bara en helvetes stark… korv.” säger någon i en ansats som lovar mer än den ger.

”Man skulle ha en radiokanal där vi tre satt och kommenterade en fotbollsmatch”, säger killen med frukosten apropå ingenting. ”Det vore ju så jävla roligt att vi satt där och bara toksågade: vad gör han nu? Spelar han boll eller vad i helvete håller han på med? Alltså bara vi med våra åsikter. Så jävla mycket roligare än de där proffsen. Varför gör vi inte det?”

Det blir tyst en stund.

”Men det här då – en jävligt stark bratvurst. Va? Lek med tanken.”

”Fy faan va bra.”

Annonser
Standard
Uncategorized

”Haru Kenta inne?”

Jag har tackat nej till att vara med i Gula sidorna, Gula Nätet och säkert något annat gult och nu straffar man mig med att avsiktligt ge ett nummer, mycket snarlikt mitt, till New Carpenter Enterprise.
Det här har både för- och nackdelar. På nedsidan kan man säga att det ringer en och annan säljare som efter det vanliga introsnacket vill veta hur jag har det med “marknadsföring, reklam och grejer”. En annan vanlig fråga är den om “Kenta e inne”. Eller bara ett konstaterande: ”Ja, det var från Rimbo rör”. Och så en suck.

På uppsidan får jag å andra sidan en hel del erbjudanden som jag annars inte skulle ha fått. Exempelvis äter jag gratis frukost mellan 7 och 9 på Hem62Kakel. Samma ställe har också “45% på ARDEX produkter på grund av att de istället fyllt lagret med Weber och LIP”. Och signar jag ett konto de närmsta veckorna, så bjuder de på en dosa snus. Se där!
Sms som inleds “Är du inne och snurrar i stan?” känns också nya och lite uppfriskande i min telefon. Liksom “Nu har vi 30 år i branschen – passa på!”, avslut som “VVS med finess!” och korta meddelanden av typen “Fuktspärren har kommit. Uno”
Jag är mycket nöjd med alla mina nya kontakter, men känner kanske att mitt behov av kakellim, sättmassa, fog och fix börjar mättats. I längden blir det  också svårt att skylla mitt ointresse för att signa ett konto hos Hem62Kakel, på låg orderingång och konjunkturen i allmänhet. Men jag klagar inte. På’t igen bara – ända in i kaklet, som vi säger i min nya bransch. Och på måndag blir det frukost med grabbarna i Fristadskilt igen!

Standard
Uncategorized

Vardagens obegripliga dragningskraft.

Ännu en realityserie har sett dagens ljus: Småstadsdrottningar. Och om inte måttet är rågat i och med detta, så råder väl ändå ytspänning. Får vi aldrig nog av programidéer där den enda röda tråden är att man hittat fem människor med någon slags vardaglig gemensam nämnare.

Det är ensamstående mammor på jakt efter en helt vanlig kille. Bönder som söker ett par extra händer i vardagslunken. Överviktiga medelålders par som kämpar för att sluta röka och kanske gå ner ett par kilo på köpet. Det är koncept där handlingen är i princip oväsentlig så länge deltagarna är beredda att bjuda lite för mycket på sig själva och location  är en camping, en stormarknad, en grillplats eller något annat man blir lite vardagsmatt av. Och framför allt – det pågår säsong efter säsong efter säsong.

Nu senast handlar det alltså om engagerade kvinnor som kämpar på i några av landets mindre kommuner. Inget fel i det. Men helt ärligt – jag kan ju lika gärna gå in till min granne, sätta mig i hennes kök och se hur hon försöker få ihop livspusslet en tisdag.

Jag vill vara tydlig med att det inte nödvändigtvis är verklighetsflykt av typen Hollywoodfruar omopererade till Canadagäss, jag vill ha mer av i tv-tablån. Och jag vet att det finns ett och annat välproducerat undantag. Men frågan måste nog ändå bli: Var är manusen? Var är regin? Var är inspirationen och visionerna? Är det en snickare som visar hur man pärlspontar in ett rör i en hallhörna, som står för dem?

Standard