Uncategorized

Sommarlunchens Svartepetter

Förr eller senare händer det. Man sitter med nitlotten – yoghurtförpackningen med den fullkomligt omöjliga plasttoppen som, enligt instruktionerna enkelt bryts upp med tummen, men som kräver besatthet, kniv och skyddskläder.

Med livet som insats tvingas man sticka skalkniven i förpackningen och bända loss. (Det är lite som att öppna ett ostron, men totalt utan festivitas.) När kniven skurit ut ett hål stort nog för en tumme är det dags att med handkraft bända upp plasten från det som ska sorteras som papp. Även en härdad tumme kan i det här skedet få skärsår när den vassa plastkanten trycks in. Man svär, tycker oerhört synd om sig själv som åter dragit nitlotten och misstänkliggör den övriga familjen för att ha spelat ner sin hunger för att slippa ta det sista.

För att få loss enheten räcker sällan eller aldrig tummen ens när kniven gjort sitt. Man behöver använda hela handen. Flera fingrar letar sig in under locket, borrar sig ner i resterna och tar spjärn mot insidan. Man drar. Man lirkar. Man står med halva handen nere i tetran för att få grepp. Yoghurt upp till armbågen. Hur en tom tetra kan rymma så mycket är obegripligt. Som en förlösande barnmorska gräver man ut det som annars skulle hamnat i pappsoporna. Så där, nu kommer den. Titta det blev en välskapt deciliter!

Avsättningen för en handfull vidhäftad yoghurt, är inte helt självklar. Man får ta den själv. Bita ihop. Tänka på miljön.

Någonstans har jag läst att maskinerna som tillverkade Bricken, gick sönder. Att inga reservdelar fanns att få. Men det här! Till och med en Takåsförpackning hade varit bättre.

TV-reklam visar hur den nya förpackningen minimerar rester och tar sitt ansvar genom en botten som enkelt viks ut och plattas till. Just den funktionen tror jag ingen undrat över. Plasttoppen däremot – jag vill se instruktionsfilm, jag vill ha promotion i butik, infographics, tutorials, steg-för-steg och bevisföring. Jag är bitter, arg och besviken. Och jag luktar sur mjölk.

 

Annonser
Standard