Uncategorized

Söndagsbingo

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Annonser
Standard
Uncategorized

Diagnosernas tid.

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 8

”Med vänlig hälsning”, avslutas mailet jag läser. Inga konstigheter, om det inte vore för att resten av innehållet haft en tydligt irriterad ton. Den vänliga hälsningen är en lite olycklig default-lösning. Vald i förhoppning om att de flesta av avsändarens mail kommer att skrivas i en artigt positiv anda.

Avsändaren känner dock inte sig själv. Hon vet inte att hon är en passivt aggressiv personlighetstyp, som inte bara avslutar ovänliga mail rutinmässigt vänligt, utan dessutom tilltalar sin man med ett sammanbitet ”älskling” även när nåt mindre smickrande borde ligga närmare till hands: ”Älskling, nu har jag, upprepade gånger, bett dig att inte lägga soppåsen i soffan …”. Språkspalten vill gärna djupdyka lite i fenomenet.

”Tack för att du inte…” och ”Rasta gärna hunden, men inte här” är uttryck vuxna på samma långsamväxande språkgren som argsint nyttjande av rara ord. Det är uppenbart att avsändaren hellre vill skrika ”kleta inte glass på Rauschenbergs get och sluta lämna bajshögar efter dig”. Men ett låtsas-tack och en förstående ton används istället, även om självklart ingen känner sig vare sig tackad eller särskilt förstådd utan endast rättmätigt tillsagd. Varianter på samma tema är ”Här pratar vi med små bokstäver” och tidsmarkören ”Glöm inte att sätta på mobiltelefonen när du kommit ut igen.” Mjuka uttryck på hårda begär. Inlindade tillsägelser som får den som delar ut dem att må lite bättre, men som i värsta fall bara försvinner när de når mottagaren – som snöfall en stilla julaftonskväll.

”Nej tack till reklam/atomkraft”, ”Vakthunden är bara snäll mot barn och bekanta” och ”Gärna ditten, men först datten…” tillhör familjen tve-eggade tweaks. Dessa har det gemensamt att de framställer dig som tolerant och påläst samtidigt som du är tydligt negativ. En ganska svår kombination egentligen.

Stamträdet då? Var kommer allt det här ifrån? Ja, förutom långköraren ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt” som ligger till grund för själva känsloläget, hade inget av ovanstående funnits om inte lappen ”Din mamma jobbar inte här” tillrättavisat medarbetare i stökiga kontorskök sedan urminnes tider. Uttrycket är en yngre släkting till ”Är din pappa glasmästare?”, men det är en helt annan historia.

Standard
Uncategorized

Dynamisk tillväxt.

Ska man tro taxichauffören jag åker med, fanns det fem mjölkbutiker (minst) i kvarteret där jag bor, i mitten av förra seklet. Jag tänker mig små hål i väggen där ynglingar i keps tog emot och serverade tindrande fröknar iskall dryck i immiga glas. Eller lät musklerna spela medan de hällde upp lite större mängder take-away, för hemmabruk. Ungefär som dagens Joe and the juice.

Mjölkbutikerna ersattes av en brokig skara diversebutiker: madrass-specialister, papper&tryck, fiskeredskap och andlig litteratur. Och sedan kom caféerna.

Caféernas tid var lång och tog sig många uttryck: nedsuttna kryp-in med omaka porslin, Internetcaféer, focacciabarer med latte i glas, caféer där muffins, cup cakes och macarons avlöste varandra och surdegscaféer med nästan-ogräddade-kardemummabullar i fokus. Det var ingen hejd på tillväxten och den gata som inte hade något café fanns inte på kartan. Bokstavlig talat alltså. Den låg utanför kartan, någonstans efter tunnelbanans slutstationer. Alla andra gator hade ett café.

Så plötsligt hände något. När en lokal blev ledig var det inte längre självklart att ett nytt cafékoncept skulle slå upp sina portar. Inte ens om läget gav chans till solglimt eller låg nära en skola. Nej, en vacker dag hade Husman Hagberg själva lagt vantarna på det attraktiva läget och innan skylten hunnit skruvas upp satte Erik Olsson upp sitt namn på fasaden mitt emot och så var kriget igång. SkandiaMäklarna, Bjurfors och Siv Kraft, tävlade om uppmärksamheten. Söderspecialisten, Vasastadsexperten och Östermalmsmäklaren hängde på och reaktionen lät inte vänta på sig. Som en man reste sig de kaffedrickande stockholmarna från borden och gick på visning istället.

Ungefär där var vi alldeles nyss, skulle jag säga. Och säkert en och annan taxichaufför också. Men så händer något oväntat. Plötsligt flyttar en mäklare från pool position och ersätts av ett apotek. En verksamhet med klorhexidin, munskölj och Paracetamol tar över träffpunkten för kvarterets mer köpsugna invånare. På samma gata, bara något lite längre upp har ett annat apotek precis flyttat in i en resebyrås gamla lokaler och ett showroom för små-el har fått ännu en apoteksaktör som efterträdare. Alla tar de upp kampen mot det apotek som legat i området i flera år, och de gör det med samma transparanta och rättframma ton – lite som om vi alla var små barn: ”Hej!” säger de. ”Har du löss eller mask i magen? Det har vi också.” ”Mjäll, skorv eller eksem – kärt barn har många namn.” ”Är du gammal? Det gör inget.”

Det där är förstås både lockande och relevanta budskap. Efter att ha ätit bullar som om det inte fanns någon morgondag och gått på allt för många lägenhetsvisningar, kan man behöva ett och annat skavsårsplåster och tandtråd med för den delen. Allt fler apotek blir också allt mer lika en gammal diversehandel. Man kan lätt göra av med uppåt tusenlappen på bra-att-ha-grejer som inte ens ger dåligt samvete. Läppglans, godis, volymschampo och kattsand glider ner i kundkorgen och då har man inte ens kommit till den immiga kyldisken där iskaffet, vitaminvattnet och banne mig mjölken ligger och frestar. Och då är vi ju tillbaka där vi började. Mjölkbutikerna i innerstan. Fem stycken i varje kvarter. Minst.

 

Standard
Uncategorized

Framtiden tar tid.

Hemmets förfall är lite av en kedjereaktion – när väggarna behöver målas om blir takets behov av uppfräschning skrämmande tydligt och vita snickerier ser genast nikotingula ut. Tar man tag i det här, kommer soffan att skämmas, mattan be om ursäkt och bordet endast trivas i extremt skonsam belysning. Det här är en dominoeffekt som är svår att undvika och den gör att man ofta tvekar att måla om väggarna. Med lite gott samvete kan man så att säga somna om.

Med köket är det däremot annorlunda. Ett kök ger inga alternativ. Diskmaskinen går sönder – deal with it. Veckan senare stannar även tvättmaskinen – lycka till. Och som om inte det räcker tackar kylen, spisen, brödrosten, kaffemaskinen, vattenkokaren och den digitala ugnstermometern för sig innan året är till ända. Det hela är en massiv ketchupeffekt och det enda du kan göra är att acceptera och köpa nytt. Ingen tid för diskussioner och långsamt framväxande mood boards. Inget utrymme att benchmarka mot grannars lösningar. Marsch till vitvarubutiken bara.

Det här skulle ju på ett sätt kunna vara ganska roligt, men nja. För inte nog med att det kostar – när det mesta annat du uppgraderar går fortare och förenklar tillvaron, ja då går utvecklingen i vitvarubranschen åt ett oväntat motsatt håll. Såväl diskmaskinen som tvättmaskinen sjunger nämligen långsamhetens lov. Vittvätt kan hålla på och gnola i över tre timmar. Och går du ned på 40 grader kan refrängen pågå i närmare fyra. Den låga temperaturen tar märkligt nog lite extra tid – allt under rubriken eko. Vad är det som går så långsamt? Och hur kan något som pågår så länge vara miljövänligt?

Diskmaskinen har tänkt i samma banor. Vill du diska energisnålt ska du dra ut på det. Vill du dessutom diska tyst, får du hålla på ett kvarts dygn – hur det går till är högst oklart, men det är väl någon slags mjuk polerduk som åker fram och åter mellan besticken. För att vänja användaren vid temposänkningen är själva laddningen av diskmaskinen i sig en tidskrävande process. Varje gaffel ska noga placeras i liggande läge – en procedur som kan ta uppåt en kvart. Inte blir det lättare av att allt sker i mörker – lampan är bortrationaliserad för miljöns bästa.

Och allt det här är förstås bra! Alla vill väl tvätta och diska med gott samvete och hur bråttom är det egentligen att hänga upp strumpor eller ställa in i kastrullskåpet – det kan ju gärna vänta lite. Men hur går det när spisen går sönder, undrar jag. Kommer den nya att ha Raw Food och tillagning av tjälknöl som default? Och hur långsamrostar man ett bröd – är det snarare en rumstempererad torkningsprocess det handlar om då? Medan espressomaskinen brölande maler bönor till en het espresso, tänker jag att varje kopp kan vara den sista – snart blir det Cold Brew för hela slanten. Och varför inte? Nedgradering är den nya uppgraderingen.

Standard
Uncategorized

Dagens rätt.

Varje måndag mailar Restaurang Tennstopet ut sin lunchmatsedel till mig. Det skulle kunna passera helt obemärkt eller rent av vara ett irritationsmoment, om det inte vore för att det i ett parallellt universum hälsospammas med tankar om ingefärsshots, halvmaror och oändliga kärleksförklaringar till kål och tarmbakterier. I den kontexten är Tennstopets meny uppiggande läsning. Restaurangen står nämligen för en fullständig avsaknad av Bror Duktig, Luther och Det-är-en-dag-i-morgon-också. Istället går man all in, med en matsedel som maxar redan på måndagen, vrider upp ytterligare ett snäpp på tisdagen för att kulminera i ett totalt bejakande av det mesta i mat- och säkert även dryckesväg mot slutet av veckan.

Medan mitt måndagsjag funderar på om det kanske ändå är dags att träna på lunchen, läser jag om Biff à la Lindström med persiljesmör och pommes frites. Missar man detta går ett isterbandståg med gräddstuvad potatis redan dagen efter. Knaprig grissida, friterad torsk med remoulad, ärtsoppa med pannkakor och vispgrädde, gräddkokt gädda, stekt fläsk med löksås, plommonspäckad karré med gräddsås och pytt Bellman – allt med brynt smör, gubbröror, västerbottenpuréer, smörslungade tillbehör och sherrysås. Grönkålen är aldrig någonsin rå. Inte en enda hälsosallad erbjuds. Och nötter nämns endast i förbifarten, möjligen som en hotbild för eventuella allergiker.

Få mail av den här lite oanmälda typen gör mig så mild och god till sinnes och för en kort stund känner jag en djup förståelse för, ja ett nära band till, Edward Blom eller åtminstone Carl Jan. Men på samma vis som sommarens breda väg av grillmiddagar förr eller senare leder in på gurkmejans smala stig, hamnar även Tennstopets meny längre och längre ned i mailkorgen. Jag vaknar upp till automatiska påminnelser om möten jag redan tackat ja till, svar på fjärde vändans svarsmail av en vida spridd icke-fråga, och ett rop på hjälp från Göta Lejon som lovar att ”Brolle gör en grymt underhållande show”. Och när mobilen på sitt finkänsliga sätt berättar att jag tyckte att det här var den perfekta tiden att träna för ett tag sedan, vet jag. Det är över för den här gången.

Standard
Uncategorized

40% off

Rean är över oss. Lockande som ett skogsrå, visar hon sin oemotståndliga framsida av lyx till underpris. Men ryggen är ”ihålig som en gammal trädstam” och döljer både tvivelaktig passform och tveksamt med användningsområden. Det där sista är inte minst viktigt. Skogsreans lockrop gör att de allra flesta av oss över tid bygger upp en garderob av totalt oanvändbara plagg som ändå är svåra att göra sig av med: klänningen som kräver en fest man aldrig blir bjuden på, vinterplagget man måste vara solbränd för att passa i, den alltför tunna blusen som behöver en kavaj man inte har, skorna som är coolare än man själv, allt rött.

Enligt gammal folktro kan skogsrået blidkas med mat, men de välvilliga försäljarna verkar inte ha fått så mycket av den varan. Späda, vackra och fulla av superlativer tar de kunderna i handen och leder dem in i provrummet: ”För liten? Nej, jag tycker att axelsömmen ska sitta precis under örat.” ”Svåranvänd? Nej gud, du kan ju ha den där långklänningen till jeans eller vad som helst.” ”Krymper? Alltså dom skriver ju alltid så men det stämmer ju inte alltid.” ”Nu hittade jag ingen mindre, men den där ska ju vara lite over size.” ”Grön? Nej jag tycker att du fick fin färg!” ”Åh det där är min favorit. Den är snyggast utan bh. Men jättesnygg med också!”

Med detta sagt kan man omedelbart slå hål på sanningen: ”Visa mig din garderob och jag ska säga dig vem du är.” Medan ditt riktiga jag ligger i en osorterad beige hög på en stol utanför garderoben, berättar garderoben möjligen vem du vill vara, kanske vem du trodde du var. Det är i och för sig också en berättelse.

Standard