Man kan ha olika uppfattningar om huruvida man ska gå in i en affär och handla dessa dagar. Men om man nu ändå dristar sig ut i närområdet (och det kan jag konstatera att man gör, framför allt i närområdet – herregud vi Vasastadsbor verkar tro att vi är odödliga. Citykärnan gapar tom, söder är märkbart nedtonat, men Vasastan myllrar på som om Covid 19 var en ny elsparkcykel – något man kan undvika bara man håller sig på trottoaren). Så om man nu ändå går in i en affär för att bunkra upp, ja då kan man inte undvika att notera att även i kristider finns det vissa varumärken som går bättre än andra.

”Köp toalettpapper!” skriker dottern i luren när bunkrandet precis börjat eskalera. ”Det är slut på Coop här hos oss och de får inte in förrän i övermorgon!” Smygande längs hygienhyllan märker jag att ryktet talar sant. Toalettpappershörnet är så gott som tömt, med ett undantag: ett 2-lags lite hårdare, blankt papper som ”tillgodoser de grundläggande behoven”. Även i kristider kan folk uppenbarligen tänka sig att ställa högre krav än så när det kommer till hygien.

Nästa stopp är pastahyllan. Också den är renrakad. Spagetti, Farfalle, Pappardelle… allt är slut, men den smala, släta Penne – den som inte suger upp någon som helst sås – den finns kvar. Ganska många paket faktiskt. Jag tänker att om en pastasort inte ens hamstras i kristider, ja då kan det vara en felsatsning…

Gulaschsoppan är tvärslut, förutom en sort som lite olyckligt förpackats i en påse som ger associationer till en tvättmedelsrefill. Den står kvar, samtidigt som ett par kunder suckar högt över att all gulasch är slut. Hm…

All tvål som doftar just tvål är utplockad. Tvål med doft av björnbär, bubbelgum, stark ros och pepparkaka, finns dock om läget är akut. Men det verkar det inte vara.

Trepack makrill i tomatsås är slut. Sardiner i olja, finns kvar.

4-pack fryst lax – finito. Påsar med fryst spätta, up for grabs.

Frysta hela spenatblad är uppenbarligen hårdvaluta. Fryst hackad och stuvad spenat, lockar förgäves.

Någon har tagit tabberas på havregrynen och även den lite lyxigare grynblandningen. Rågflingorna står dock närmast orörda kvar. Har den trevliga, lite grövre rågflingegröten tappat fäste? Det verkar inte bättre.

Tvål-ull med fettlösande egenskaper, vilket gör den ”helt ovärderlig när du ska rengöra ytor med riktigt mycket ingrodd smuts” lyser med sin frånvaro. Milt, oparfymerat diskmedel finns det gott om, liksom tvättsvampar med yta som inte repar.

Hela hyllan med couscous, bulgur och andra pastasubstitut är brandskattad. Sånär som på 5-minuters bulgur, en ovanligt menlös sort som ger en känsla av att man lika gärna kan hälla vetemjöl i kokande vatten och vänta ett par minuter innan man hugger in. Något säger mig att mannagrynen står orörda också.

Stora flak med spanska jordgubbar finns det gott om. Liksom italienska äpplen och fritt liggande wienerbröd med ”mormors hosta”.

Handspriten har varit slut länge. Matlagningsvinet däremot…

2007, långt innan Greta satte sig ner för en mer hållbar värld, tog WWF initiativet till Earth Hour. En global möjlighet för var och en av oss att symboliskt dra sitt strå till stacken genom att under en kvällstimme i mars släcka, stänga av och spara el.

Under ett par år – minst – såg familjen fram emot Earth Hour med viss förväntan. Kanske inte veckor i förväg, men timmar i alla fall. Det tändes stearinljus, släcktes ner, laddades med sällskapsspel och godis, och så ställde vi oss i fönstret för att se den solidariska handlingen avspegla sig i Vasastans alla fönster och känna stolthet, samhörighet och gott samvete. Som en våg av välvilja, tänkte vi oss bilden.

Lika många gånger som vi stod där, med lite av en nyårsaftonskänsla i kroppen, blev vi också besvikna. Inte ett mörkt fönster så långt man såg och skarpögda barn noterade mer än en gång tv:ns blå sken fladdra bakom grannarnas gardiner. En timmes avhållsamhet och offerkofta var uppenbarligen för mycket för de allra flesta i Vasastan. Herregud – hur skulle det se ut om middagen fick ätas utan Miss Li & Lars Winnerbäck? Om pyjamaspartyt fick gå på sparlåga en timme eller tacon ätas i mörker? Dessutom sändes ”Wildkids” och ”Tror du jag ljuger?” precis som vanligt trots att mörkläggning anbefallts. Det krävdes karaktär att avstå.

Men allt är relativt. När distansjobb blivit norm, barn vinkar till sina äldre via Skype, drömresor, konserter och idrottsevenemang flyttas till 2021, och man endast mycket skamset smyger ut och handlar 1 rör värktabletter, är en timme i mörker inte mycket att komma med för en luttrad skara. Det klarar världen av bara farten, skulle man kunna tycka.

Icke så. För när det enda som ännu inte ransonerats är tv, digitala begivenheter och hemmasittande, kommer Earth Hour långt ned på prion även i år. Känslan blir snarare ”Låt mig vara!” ”Rör inte mitt ljus.” ”Skärp er!”

Och även om middagar hölls på videolänk lördagen den 28 mars detta onådens år 2020, även om barnens pyjamaspartyn sköts på framtiden och släktträffarna skedde på suddig Hangout, var inte ett enda fönster släckt i vårt kvarter i lördags heller. Earth Hour – detta vällovliga världsomspännande initiativ som aldrig tycks lyfta, jobbade i motvind även år.

Jag har en analog ådra. Eller ådra och ådra, det är väl mer ett vattenfall av analoga impulser som måste hållas i schack för att inte resultera i murar av anteckningsböcker och block på skrivbordet. För att passera rätt sida om gränsen mellan ”ansvarstagande” och ”hoarder”, tvingar jag mig därför emellanåt att slänga dessa tidsdokument. Jag bara gör det, utan att bläddra – det står så mycket viktigt i dem.

”Lena nöjd”, tex. Det var i höstas, så mycket kan jag se av datumet som skymtar under en krans av blyertsögon som jag ritat under mötet. Vem Lena är, har jag inte antecknat, men jag hänger gärna kvar vid känslan som anteckningen ger. Lena nöjd.

”Den som övertygar om att man förstår vad man vill ha.” Anteckningen står helt för sig själv, inringad för att inte glömmas bort. Meningen är obegriplig, men sammanfattar förmodligen en viktig diskussion. Möjligen är det också en uppgift jag fått. Jag hoppas att jag tagit den vidare, men säker är jag inte. Kanske bäst att spara?

För oss som tänker med pennan, är det här inga konstigheter. Vi sitter där i möte efter möte och antecknar viktigheter. Men om det under en viss tid inte sägs så mycket viktigt, ja då kan man anteckna lite vad som helst, för att hålla sig alert. Det är då de lösryckta sanningarna kommer på pränt: ”Sugrör – Urban”, ”Gärna så få sidor som möjligt”, ”Susanne uttalar sig”…

Några anteckningar har ambitiösa rubriker: datum, ämnesområde, närvarande på mötet – och sen är det tomt. Andra block är neurotiskt fullskrivna, men saknar helt rubrik och sammanhang. Och så har vi de privata lapparna – om möjligt än mer kryptiska: ”22.200 kr. I efterhand kan vi pröva om han” Vad som avses får vi aldrig veta. Lappen har legat länge.

Ja så där håller det på. ”Glöm ej!”, telefonnummer utan namn och namn utan telefonnummer samsas med ”MAILA!!” och något som ser ut som vattentäta lösenord – möjligen lite för vattentäta eftersom fusklapp behövs. Underst, avslöjar en drös lappar med ”Skift, kringla + 4. Blanksteg, musklick.” en digital blindspot parad med mycket kort minne. Visserligen kan man aldrig få för många lappar av den där typen, men är det städning, så är det. Jag slänger.

Den kvalitativa undersökningen lider mot sitt slut. Kunden har suttit bakom den enkelriktade glasrutan, ätit godis och sett en grupp konsumtionsglada individer i målgruppsrätt ålder prata om vad som får dem att besöka en butik i allmänhet och deras i synnerhet. Svaren har varit utförliga och entydiga. Det man söker finns inte i den butik kunden representerar. Sortimentet är fel, priserna är fel, personalen är lite fel, de också.

Men finns det ingenting som ni tycker är bra med butiken, undrar intervjuaren som en sista desperat ingång, innan gruppen ska få lämna. Även om vi är här för att hitta sanningen, är det roligare för alla om kunden inte gråter när de går hem.

Personerna i intervjugruppen ser mycket skeptiska ut. Men så tänds ett ljus i blicken hos en av kvinnorna och hon lyser upp – glad för att kunna vikta alla negativa svar med ett positivt som omväxling: Jo, säger hon. Butiken är väldigt överskådlig! När man kommer in så ser man direkt att här är det inget jag vill ha.

Förr eller senare händer det. Man sitter med nitlotten – yoghurtförpackningen med den fullkomligt omöjliga plasttoppen som, enligt instruktionerna enkelt bryts upp med tummen, men som kräver besatthet, kniv och skyddskläder.

Med livet som insats tvingas man sticka skalkniven i förpackningen och bända loss. (Det är lite som att öppna ett ostron, men totalt utan festivitas.) När kniven skurit ut ett hål stort nog för en tumme är det dags att med handkraft bända upp plasten från det som ska sorteras som papp. Även en härdad tumme kan i det här skedet få skärsår när den vassa plastkanten trycks in. Man svär, tycker oerhört synd om sig själv som åter dragit nitlotten och misstänkliggör den övriga familjen för att ha spelat ner sin hunger för att slippa ta det sista.

För att få loss enheten räcker sällan eller aldrig tummen ens när kniven gjort sitt. Man behöver använda hela handen. Flera fingrar letar sig in under locket, borrar sig ner i resterna och tar spjärn mot insidan. Man drar. Man lirkar. Man står med halva handen nere i tetran för att få grepp. Yoghurt upp till armbågen. Hur en tom tetra kan rymma så mycket är obegripligt. Som en förlösande barnmorska gräver man ut det som annars skulle hamnat i pappsoporna. Så där, nu kommer den. Titta det blev en välskapt deciliter!

Avsättningen för en handfull vidhäftad yoghurt, är inte helt självklar. Man får ta den själv. Bita ihop. Tänka på miljön.

Någonstans har jag läst att maskinerna som tillverkade Bricken, gick sönder. Att inga reservdelar fanns att få. Men det här! Till och med en Takåsförpackning hade varit bättre.

TV-reklam visar hur den nya förpackningen minimerar rester och tar sitt ansvar genom en botten som enkelt viks ut och plattas till. Just den funktionen tror jag ingen undrat över. Plasttoppen däremot – jag vill se instruktionsfilm, jag vill ha promotion i butik, infographics, tutorials, steg-för-steg och bevisföring. Jag är bitter, arg och besviken. Och jag luktar sur mjölk.

Det ser ljust ut för våra dyslektiker. Inte nog med att Ingvar Kamprad, Petter och större delen av kungafamiljen kommit ut som ordblinda. Otippade namn som Charles Darwin och Einstein aspirerar på titeln postumt. Och Selma Lagerlöf sägs kvala in, hon också. Kalla mig trångsynt, men där någonstans tappade man mig.

Som om detta inte vore nog får den här gruppen kreativa individer nu draghjälp från ett oväntat håll: nystartade företag med behov av oregistrerade namn och egna url-er, törstar efter bokstavskombinationer som aldrig tidigare sett dagens ljus. När Eckerö Linjen, Persienngruppen och Korvbrödbagaren redan är upptagna, måste man nämligen tänka annorlunda. I långa, psykedeliska namingprocesser föds nu därför i strid ström namn som tidigare skulle klassats som olycksfall i arbetet. Siffror slängas in bland bokstäver. Versaler poppar upp hej vilt. Ett provinsiellt K byts ut mot ett internationellt gångbart C och personliga skiljetecken, Ö:n, Ä:n och Å:n placeras lite varsomhelst där det ser snyggt ut. You blir U. Q funkar överallt. Pluralformer används på de mest halsbrytande sätt.

Förutom att det här ger oss nya spännande synintryck, ger det också dyslektikerna vind i seglen. För det de alltid har känt på sig stämmer plötsligt: man kan inte lita på att N inte dubbeltecknas framför D och T.  Hönan stjäl stjälkar och stjälper sin stjärt mot stjärnorna, hjälper föga som minnesregel. Allt färre dyslektiker behöver ta till den gamla tumregeln om SKJ-pojken i skjorta gul som skjuter in skjutsen i skjulet. Och M kan dubbeltecknas i slutet av fler ord än Lamm, Damm och Ramm! Vad hände?

Apple gick i bräschen med sitt Think Different – en uppmaning som fick engelsklärare världen över att sätta i halsen, då Differently rent grammatiskt skulle varit den rätta formen. Jag spanar att vi bara sett början på en total stavningskollaps och ger er, alldeles gratis, följande lediga domäner:

Underklädesföretaget tunnt.se

Möbelproducenten Fotölj.se

Datingsiten Intreserad.se

Fiskeföretaget Abore.se

…

Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.

Varje måndag mailar Restaurang Tennstopet ut sin lunchmatsedel till mig. Det skulle kunna passera helt obemärkt eller rent av vara ett irritationsmoment, om det inte vore för att det i ett parallellt universum hälsospammas med tankar om ingefärsshots, halvmaror och oändliga kärleksförklaringar till kål och tarmbakterier. I den kontexten är Tennstopets meny uppiggande läsning. Restaurangen står nämligen för en fullständig avsaknad av Bror Duktig, Luther och Det-är-en-dag-i-morgon-också. Istället går man all in, med en matsedel som maxar redan på måndagen, vrider upp ytterligare ett snäpp på tisdagen för att kulminera i ett totalt bejakande av det mesta i mat- och säkert även dryckesväg mot slutet av veckan.

Medan mitt måndagsjag funderar på om det kanske ändå är dags att träna på lunchen, läser jag om Biff à la Lindström med persiljesmör och pommes frites. Missar man detta går ett isterbandståg med gräddstuvad potatis redan dagen efter. Knaprig grissida, friterad torsk med remoulad, ärtsoppa med pannkakor och vispgrädde, gräddkokt gädda, stekt fläsk med löksås, plommonspäckad karré med gräddsås och pytt Bellman – allt med brynt smör, gubbröror, västerbottenpuréer, smörslungade tillbehör och sherrysås. Grönkålen är aldrig någonsin rå. Inte en enda hälsosallad erbjuds. Och nötter nämns endast i förbifarten, möjligen som en hotbild för eventuella allergiker.

Få mail av den här lite oanmälda typen gör mig så mild och god till sinnes och för en kort stund känner jag en djup förståelse för, ja ett nära band till, Edward Blom eller åtminstone Carl Jan. Men på samma vis som sommarens breda väg av grillmiddagar förr eller senare leder in på gurkmejans smala stig, hamnar även Tennstopets meny längre och längre ned i mailkorgen. Jag vaknar upp till automatiska påminnelser om möten jag redan tackat ja till, svar på fjärde vändans svarsmail av en vida spridd icke-fråga, och ett rop på hjälp från Göta Lejon som lovar att ”Brolle gör en grymt underhållande show”. Och när mobilen på sitt finkänsliga sätt berättar att jag tyckte att det här var den perfekta tiden att träna för ett tag sedan, vet jag. Det är över för den här gången.

Flygbussen från Arlanda hinner precis starta när chauffören knäpper på sin mikrofon och börjar tala. Hon hoppar över hygienfaktorn att önska oss välkomna ombord och går direkt på väsentligheterna. Med lugn, djupt nedtonad röst berättar hon att ”det har varit en mycket tråkig eftermiddag här i Stockholm”. Vi, som lämnat staden precis efter attentatet i Manchester, bereder oss på det värsta. Vad har hänt medan vi var i luften? Hur många har skadats? Kanske dött?

Busschauffören suckar och fortsätter: ”Trafiken har i princip stått stilla i båda riktningarna.” Vi passagerare tittar lite tveksamt på varandra. Vad ska komma? Är det en kedjekrock utan slut? Chauffören tar sats och med ytterligare en djupt sorgsen suck levererar hon: ”Fyra filer helt utan framkomlighet.”

Vad har hänt? Vi googlar, men ingenstans står att läsa om attentat, jordskred eller bussar som krockat.

Långsamt och tungt fortsätter chauffören sin sorgesång: ”Rusningstrafiken började redan runt lunch.” Sucken som följer är bedrövad. ”Jag kommer att ta den gamla vägen en bit här i början. (Tung suck, lite som om varken ord eller luft räcker för att berätta om situationen.) ”Men det kommer inte att hjälpa nämnvärt.” (Konstpaus eller gråt, det är oklart för oss passagerare.) Ni som behöver ladda era mobiler har uttag vid sätet. (Suck igen.) Längst ner vid fötterna. (Lite som om det väl var droppen, det sista som fattades – att vi skulle behöva böja oss ner.)

Kommer hon klara det här? Ska vi ta över? Finns det någon med busskörkort i besättningen? Behöver hon stöd? Samtalsterapi? Några av oss börjar fnissa okontrollerat, som man kan göra när situationen är svårt allvarlig. Andra sms:ar vilt. Ska de någonsin få se sina nära och kära igen? Lägg barnen. Ställ åtminstone in maten i kylen – här finns inget hopp om gemensam middag.

”Ja, vi får försöka ta oss igenom det här tillsammans.” Chauffören knäpper av micken. Men ångrar sig och lägger till: ”Det är en tråkig dag för Stockholm.”

Det hade kunnat vara slut här, men då glömmer ni att Flygbussarna även fraktar turister. Allt tas om igen, fast på bedrövad engelska. Någon av oss vågar oss på ett ”We shall over come…”

I svåra stunder gäller det att hålla ihop.