Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.