Det har hänt något med Kung Fullbokad. Plötsligt har folk all tid i världen och att vara upptagen för snarare tankarna till skolexpeditionens upptagen-vänta-stig in signal, än till en avundsvärd tillvaro.

Frågan ”Vad gör du?” besvaras också alltmer sällan med en detaljerad redogörelse över en fullspäckad helg, utan allt oftare med ett relaxat ”… jag skrotar runt lite.” Och då händer det konstiga: ens egen gallerirunda eller fasadrenovering, hamnar omedelbart i underläge och den stolthet man möjligen kände ersätts av en misstanke om att man missat något avundsvärt eller i alla fall väldigt trivsamt. Vad? Vilken är den skrotande människans hemlighet?

När vi andra går och lägger oss för att det är en dag imorgon också, hasar den skrotande människan runt ytterligare några timmar. Vad exakt skrotandet betyder är dolt för alla utomstående, men vi kan gissa att det inte handlar om att plöja Netflix-serier på löpande band, förbereda morgondagens möten eller dricka hejdlösa mängder alkohol. Nej, skrotandet är den harmoniska hemmamänniskans lågintensiva upptäckarglädje. Det är dess förmåga att slå sig ner på knä framför en trave daterad post och bostadsrättsinformation – och förlora sig i denna; hitta en cd med en bortglömd artist – och läsa baksidestexten; försöka få igång en gammal apparat – och bara nästan lyckas. 

Det behöver förmodligen inte ens påpekas, men skrotandet är ett analogt tilltag, långt ifrån Chat GPT och Metaverse. Ingen AI i världen kan skrota som en människa. Här är det frestande att säga något om att den skrotande människan är verklighetens svar på Mulle Meck, men det stämmer bara nästan. Skrota runt är mer än så. Det är ett tillstånd. Ett vardagslivets nirvana – den högsta formen av hemmatillvaro man kan uppnå.