Fredrik Lindström myntade härförleden ordet Charkbältet. Och menade då om jag inte minns fel Skåne. (Eller, vad vet jag om det förresten? Han kanske inte alls myntade det. Det kanske är ett begrepp ni går och bär på lite till mans. Charkbälte.)

Hursomhelst. Nu hade Charkbältet dragit sig lite längre norrut, till Roslagen och vi var några hungriga förbipasserande som ville njuta dess frukter. Köttfrukter då.

Oxfilé 79 kr/kg, stod det på en skylt. Polsk direktimport. Fruset från Ruhr. Hängmörat från Vitryssland. Vi blev lite fundersamma. Var fanns det närproducerade?

”Har ni lammkött?” frågade vi köttproducenten som dök upp som från ingenstans. Han log med felfria tänder.

”Mmmm. Vi ska måla om och fixa till här vilken dag som helst”, svarade han och viftade med handen åt något obestämbart håll.

”Oxfilén är slut för tillfället”, fortsatte han vidare lite lagom opåkallat. ”Men vi har frusen ryggbiff, rostbiff och fläskfilé från Ignalina.”

Alltså man vill ju inte vara sån, men lite tveksam blev jag ändå till hela upplägget. Och när jag tittade ner i den stora frysboxen: Var var kotletterna? Racksen? Det här var mer… klumpar. Och hade man inte hört om ett eller ett par ouppklarade försvinnanden i just Roslagen?

”Har ni inget gårdskött?” undrade vi på vant Vasastadsmanér. Nu var vi ju ändå inte bara på bondens marknad utan rent av på hans marker.

”Nej, men vi tar knappt nån mellanskillnad på det här.” Leende plockade mannen upp en djupfryst köttklubba och vägde den prövande i handen. La tillbaka den och spritade händerna grundligt. Välmanikyrerade naglar.

”Jättekul att ni har öppnat”, sa vi och backade. ”Nu när grillsäsongen är i antågande och allting. Nästa gång tar vi med oss plånboken.”

Vi satte oss i bilen igen. Och ja, vi var glada för den där automatiska låsfunktionen.