Uncategorized

Evighetsmaskinen.

Sådär ja, Svensk tv har uppfunnit evighetsmaskinen. Allt som behövs är en liten knuff, så rullar den av sig själv. I ett befolkningsmässigt litet land som Sverige har vi vant oss vid att en person som anses vara intressant i ett tv-program, automatiskt får vara med i nästa program också. Så har det alltid fungerat. Men numera är det ännu fiffigare ordnat: den som får vara gäst i ett program får sedan vara värd i nästa programformat. På så sätt blandar och ger man med exakt samma uppsättning människor i ett ständigt pågående flöde av middagar, möten, djupintervjuer och oväntade träffar.

Efter att ha sett en och samma kändis i tv-mediets alla möjliga roller blir man som tittare dock något förvirrad. Vi vet visserligen mer och mer om några utvalda personer, men vi blir samtidigt osäkra på var dessa egentligen har sin tyngdpunkt. Är Per Morberg skådespelare eller kock? Är Peter Settman relationsexpert eller kanske clown till kaffet? Är Pernilla, Laila och Maria syskon eller är de bara släkt på långt håll?

Det hela försvåras ytterligare av att de som ”möter” en kändis, försöker ge sina frågor en så personlig prägel som möjligt. Därmed får en skådespelande gäst inte en enda fråga om skådespeleri men desto fler om hur hon får ihop vardagspusslet. Konstnären tvingas prata sportupplevelser och skidåkaren med siktet inställt på OS hörs vända ut och in på sina mycket grunda begrepp om akvarellmålning.

Ja det är en härlig tid där alla är bra på allt, känner varandra och inte tvekar att anta en obekväm utmaning. I skrivande stund läser jag exempelvis att Kevin Walker tackat ja till nästa säsong av Stjärnorna på Slottet. Eller, nu blir jag osäker. Skulle han leda Let´s Dance kanske? Allsång på Skansen? Hoppa från hög höjd? Leka i lag? Tämja en ko? Elda en brasa… zzz zzz zzz

Annonser
Standard
Uncategorized

Allt som är värt att göras…

”Välkommen in från slasket”, hälsar taxichauffören och startar mjukt motorn. ”Idag kommer vi att köra Tegnérgatan upp, runda Tegnérlunden för att sedan ta oss över Barnhusbron och nå slutmålet, om det skulle passa?”

”Det låter toppen”, säger jag och tänker att här har vi en som gör det mesta av sitt jobb. Han påminner mig om den purser som ansvarade för kommunikationen ombord, en gång när jag flög till Visby. Stockholm-Visby är ju ingen längre sträcka och den här gången hade vi dessutom medvind, men lät detta hindra pursern att göra att gott jobb? Icke! Med den där lite sjungande valsångsrösten som de flesta som lärt sig någonting utantill men ändå vill vara trevliga använder, levererade han budskap som handlade det om en Atlantenflygning:

”Välkommen till denna ATR 72-500 som ska ta er till Visby. Under denna flygning kommer ni ha möjlighet att köpa kalla såväl som varma drycker där vi idag kan erbjuda både te, kaffe och också ett väsmakande vatten. Till våra passagerare som använder mjölk kommer vi att tillhandahålla sådan, liksom socker och färdigvikta servetter för den som önskar. Vi kommer alldeles strax ut med vagnen.”

Mycket riktigt. Blott sekunder senare promenerar pursern mittgången fram med sin vagn för att dela ut kaffemuggar med ena handen och samla in dem med den andra för att hinna med nästa budskap:

”Ja mina damer och herrar då har vi nått vår marschhöjd och börjat inflygningen mot ett soligt Visby där temperaturen just nu visar behagliga 16 grader. Vi ber er spänna fast säkerhetsbältena och räta upp stolsryggarna…”

Taxin svänger in till trottoaren och med ett servilt ”Då var vi framme, tveka inte att ringa vid frågor eller om du skulle ha glömt något i bilen. Taxinumret hittar du längst ner på kvittot…” öppnar chauffören min dörr och ställer sig liksom i givakt vid sidan om.

Jag tackar, tar min väska och går in mot ett möte som – tänker jag nu – inte ska handla om en text i en intern broschyr. Det ska handla om ett brandtal. Kanske för mänskligheten.

Standard