Att man ska vara mot människor som man själv vill bli bemött, vet man ju. Den gyllene regeln är liksom nedärvd och lätt som en plätt att ta till sig.

Men vad betyder den egentligen? Glad och tjohejsan? Duktig, framåt och lösningsorienterad? Är det verkligen så vi vill att andra ska vara mot oss? Är det inte just när folk inte är perfekta som vi verkligen gillar dem? Det är ju då vi kan slappna av och börja tro på oss själva. Och här kommer då min tes –  är det inte snarare lite halvdana vi bör vara mot varandra? Om vi verkligen vill förgylla någons dag, vill säga.

Ta den här tanken till er och känn hur allting löser sig: I en värld där den gyllene regeln verkligen gör nytta, möter dina medmänniskor dig i samma kläder som de hade igår. Det är vita skjortor med tomatfläckar, jeans utan moderiktigt riven kant nertill, glanslöst hår, en väska du inte är avundsjuk på och kanske till och med en mogen finne som ödmjuk dörröppnare. Samtalen kommer att handla om träning som sällan blir av, fuktskadade sommarhus, restaurangbesök som blivit något av en besvikelse, år av samlade sas-bonuspoäng som ändå bara räcker till 20 kr rabatt på KappAhl och medaljplatser man inte riktigt nådde upp till. När ni pratar om den gångna helgen kommer medmänniskor med koll på den gyllene regeln inte på något speciellt de gjorde och de missade ofta både invigningen och sista dagen av en fantastisk konstutställning man borde ha sett. Vänder du sedan ned blicken mot din smartphone väntar där dagens verkliga energi boost: Bildflödet i sociala medier. Vilken källa att hämta kraft ur: frukostar med färdigskivad formfranska och apelsinjuice från koncentrat, uteplatser utan kvällssol, halvgamla hundar på håriga plädar, barn i trotsåldern, selfies tagna snett underifrån och återträffar där alla lagt på sig några kilo.  Ren energi, mina vänner. Gyllene ögonblick av ren energi.