Någon gjorde en miljöanalys av ett språkrör (den meningen kan man väl låsa in i någon slags tidstypiskt rum, försluta och öppna igen först om 100 år) och fann till min och förmodligen sin egen förskräckelse att detta språkrör tärde mer än lovligt på vår omvärld. Personen i fråga åkte kommunalt, stängde av duschen under intvålningen, åt vegetariskt, säsongsanpassat och närodlat, återvann allt, hade aldrig elektriska prylar på stand-by-läge, köpte begagnade kläder, kallmanglade och hade återgått till solur. Ändå blev omdömet ”tärande”. Sånt gör mig lite modstulen.

Som svensk har man visserligen en grundläggande misstanke om att de umbäranden man gör utan att knota, är för små. Men man vill ju så gärna att de ska räcka. Sålunda berättar fler och fler lite nöjt att man väljer bort viner från ”Den Nya Världen” till förmån för ”trevliga bekantskaper” från Europa av transportmässiga skäl. Och bortsett från att man kan undra över hur gammal man är när man pratar om Australien som ”Den Nya Världen”, så är det ju en uppoffring som inte känns så där jättetung.

Och ändå: lite cred vill även jag ha för att samtliga kladdkakor jag bakat det här året, gräddats i formar med ekologiskt ströbröd. Jag berättar gärna att jag hellre äter Kajsa Vargs rent gudomliga ryggbiff som i ett tidigare liv betat gräs i närmaste by, än penicillinstinn kyckling från Thailand. Och det finns en liten guldklimp till Vintagebutik på Kungsholmen där man fortfarande kan göra ett och annat märkesfynd…

Man drar sitt strå till stacken, helt enkelt. Man kämpar på.

Men särskilt svettig blir man ju inte.

När jag kommer in i salen ligger folk redan i laxen och vilar. Några med filt. De andas in och känner energin. De andas ut, och känner total avslappning. Det enda som hörs är näshår i ständig och sträng vibration. Jag lägger mig på en ledig madrass och känner mig spändare än på länge.

På en subtil signal från ledarmattan går samtliga närvarande upp i krokodilen, som leder vidare till hunden. Därpå övergår de starka i den trebenta hyndan, för att omärkligt smyga ner i mullvaden innan den utvecklas till kobran, där de hämtar kraft ur musen.

Det är inte det att jag inte är djurvän, men jag blir förvirrad av alla positioner. Dessutom har jag alltid haft överväldigande rak rygg – få kan som jag böja sig och bli stående i vinkelrätt läge utan minsta välvning på ryggen – men ledaren ber oss inte en enda gång att gå ned i ”hyllkonsolen” eller att sträcka ut i ”vinkelhaken”. Det känns lite snålt.

Kvinnan till vänster om mig vrider om rotlåset och går ner i katten. Själv ger jag mig i kast med snäckan, genom att titta bakåt, undvika rectum (som i den här posen kommer oväntat nära) och mer se upp längs med ryggraden. Det tar emot, men jag lyckas åstadkomma åtminstone en antydan till silverfisken och när jag pressar mig fram mellan mina egna lår får jag lite av en aha-upplevelse. Det är det här folk menar när de säger att de är som pånyttfödda efter ett yogapass!

Jag säger inte att de har fel. Jag säger bara att det känns trångt. Och att det jag ser omkring mig är ett antal vuxna människor som liksom pressar sig själva att uppleva sin egen födelse igen. Och inte bara rakt upp och ner. Nej jag tror att vi alla här genomgår en praktfull sätesbjudning.

Ett litet tips så här inför radiosäsongen: Sveriges Radio P4, ”Klartext – Nyheter på lätt svenska”. Något så genialiskt! Jag kan möjligen tänka mig att jag inte skulle känt igen mig i målgruppsbeskrivningen, men ju fler gånger jag lyssnar på detta, desto bättre blir det.

I det här programmet tar man inga förkunskaper för givna: ”Christian Olsson ska sluta att tävla i tresteg. Det är en sport där du först springer och sedan tar två långa kliv och sedan hoppar på det tredje steget.”

Man talar tydligt och undviker svåra ord. ”Mitt Romney sägs ha mobbat pojkar 
som han trodde var homosexuella. Romney själv säger att han inte kommer ihåg det här,
 men att om han gjort så, så säger han nu förlåt.”

Jag ser en enorm potential för ”Nyheter på lätt svenska”. Tror att det här är det perfekta sättet att få ut budskap om i princip allt som är viktigt men uppenbarligen svårt att ta till sig.

Nästa gång jag sätter på radion vill jag exempelvis höra att ”En bolagsstyrelse med åtta personer är inte jämställd om bara en av dem är kvinnor. Det krävs hela fyra stycken för att uppnå det.”

Jag vill höra: ”De allra flesta politiker vill att den svenska skolan ska bli bättre. Det betyder bland annat att skolledare och lärare måste få högre lön samt tid att ägna sig åt sitt yrke, snarare än att även vara psykolog, ordningsvakt, sitta i ändlösa konferenser samt få nya betygssystem varje år.”

Kanske vill jag också höra: ”Det är jättedumt att slå varandra när man håller på olika fotbollslag. Det gör inte att det går bättre för det lag man håller på.”

Sist men inte minst ser jag också gärna att detta förträffliga programformat går på export. Jag vill ha ”Klartext – Nyheter på lätt syrisk arabiska”, som i den syriska etern, tydligt och pedagogiskt, förklarar att oskyldiga människor i Syrien dör i sådan mängd att både regering och motståndare till denna borde skämmas. ”Klartext – Nyheter på lätt grekiska”, som på tydlig basgrekiska förklarar ord som svartjobb, skulder och höjd pensionsålder. Och ”Klartext – Nyheter på lätt hebreiska/arabiska” som reder ut svårbegripliga tillstånd på Västbanken så att alla inblandade förstår.

Framtiden stavas ”förenkla!”. Och en sak är säker – målgruppen för lättbegripliga nyheter är betydligt större än programskaparna tror.

Mannen i svart överrock och dito hatt, följer mig som en liten hund i butiken. Han har en kundkorg med tre påsar dahliaknölar i handen, men det är också det enda som inte signalerar ”svarta affärer på skuggig bakgata i Medelhavsnära land.” När jag stannar framför gifthyllan, stannar han också. Han tittar uppmärksamt på mig, men säger ingenting förrän jag plockar ut en sprayflaska mot spinnkvalster. Det är signalen.

– Det där du inte behöver, säger han. Säg mig vad du det ska ha till.

Jag kan möjligen tycka att det är en slutsats dragen lite i fel ordning, men jag svarar artigt att jag ska ta död på spinnkvalster i ett egenhändigt uppodlat citronträd.

– Den där du inte behöver! Säger mannen igen. Och nu med eftertryck. Det visar sig att han är tunisisk bonde i exil och i brist på citronträd att praktisera sin kunskap på, tar han upp en kruka persilja som han noga synar samtidigt som han liksom låser fast mig mellan sin kundkorg och kryddhyllan. På mycket bruten trädgårdssvenska berättar han därefter om hur jag bör byta jord i tre omgångar genom att snurra krukan i vatten och låta torka några timmar mellan varven. Förstår jag? Han tänker igenom, ändrar sig, säger myndigt åt mig att titta på vad han gör (när min blick råkar flacka till) och ställer dessutom med jämna mellanrum tillbaka min sprayflaska (som jag givetvis, i min tur, återtar kommandot över) i hyllan.

Jag hinner tacka för lektionen minst sex gånger innan han tar till sig att den är över. Då har han även förklarat hur man tar bort spinnkvalster med ”en sån där man, jag måste förlåta mig, har i stjärten tråd”.

Jag förlåter honom, men bara nästan. Det är oklar om han menar att jag ska ta bort kvalstren med en stringtrosa eller en tampong, men jag tänker inte fråga. Det är bara vi som hörs i butiken.

När jag säger att mitt citronträd är från kärna, slår han ut med händerna i en uppgiven gest. Och bortsett från att den tunisiske bonden därmed menar att det inte finns en chans på jorden att det ska bli någonting överhuvudtaget med en kärnuppfödd citron ”om inte ympad, förlåt mig men värdelös”, så betyder det i alla fall att jag kan smita ut från min låsta position innanför hans kundkorg – och det känns som något av en lättnad.

Tillsammans går vi sedan mot kassorna. Han, ivrigt pratande om pollinering, frögurkor och kärlek. Jag, med växtgiftet i ett fast grepp. Och när jag betalat och det är hans tur, är det äntligen tack och hej. För trots en invit om att komma till hans hus i Spånga och titta på knölarna i källaren, känner jag att här sätter vi punkt.