Hjälp, Li Edelkoort kommer till stan igen! Sist talade hon om reaktioner och motreaktioner. Det är så hon gör. Reaktionerna är förra årets trender, helt passé. Motreaktionerna är de trender som komma skall, helt rätt alltså. Om jag inte minns fel hade det varit väldigt mycket crème caramel, erodering och flagade stolar, då jag sist satt i publiken. Som en naturlig motreaktion spåddes därför ledorden inför nästa period bli muttrar, fågelbon och kork. Som de trendkänsliga människor man vill vara la vi omedelbart om trägolvet i köket till ett korkoplast och förankrade allt som kan förankras på en vägg, med rejäla industrimuttrar. Fågelbokänslan fixade vi lite osäkert med hjälp av franska brödkorgar direktimporterade från Le Havre. Det blev sådär.

Men nu är det alltså dags igen.

Vi har inte råd. Vare sig med avgiften för eller effekterna av inspirationsseminarium som dessa. Så jag tänker: Hur svårt kan det vara att spå trender? Låt se, vi har fågelbon, muttrar och kork… Jag känner att det kommer att handla om grävlinggryt, asfalt och kroppsbehåring framöver. Eller kanske transparens, linoleum och celluliter?

Problemet är möjligen att om vi nu inreder efter den senaste motreaktionen och låter köket bli ett mörkt hål med njurmönstrat linoleumgolv och mycket hår i vasken, ja då kommer det ju fullkomligt lyyyysa 2013 om det. Alltså borde vi egentligen redan nu tänka fram motreaktionen på vår gissning om Li Edelkoorts spaning för 2013. Då hamnar vi snarare på pojkband, frimärken och Ruhrområdet! Väl?

3000 kr brukar hon vilja ha, Edelkoort, för sina spaningar. Mina får ni alldeles gratis.

Är det verkligen jag som säger ”härligt att komma in i värmen, det blåser riktigt kallt idag” när jag kliver in på hudsalongen? Och det är bara början. Under den följande timmen ska den ena tantfloskeln efter den andra komma ur min mun. Åsikter jag inte äger, överdrifter, ja rena lögner kommer över mina läppar. Det är obegripligt.

Kvinnan som tar emot ber mig gå in i behandlingsrummet. Hon undrar om jag vill ha en filt över mig. Jag säger Å VAD LYXIGT. Hon säger att hon kommer att rengöra mitt ansikte med en mycket mild scrub och frågar hur jag vanligtvis brukar ta hand om det? Jag ser framför mig handfatet hemma och säger att jag HANDEN PÅ HJÄRTAT, FÖRSUMMAT mitt ansikte och faktiskt ofta bara använder nån ENKEL KRÄM. Vi kommer överens om att man ibland är dålig på att TÄNKA PÅ SIG SJÄLV och att man borde göra till en GOD VANA att behandla sitt ansikte EFTERSOM DET ÄR DET ENDA MAN HAR.

Hudterapeuten säger att mitt ansikte ska portömmas. Jag säger att det låter HÄRLIGT. På sjungande finlandssvenska säger då terapeuten att jag ska få ligga i varm ånga några minuter medan hon ser över mina ögonbryn. Jag hör mig säga att de blivit MER ÄN LOVLIGT FÖRVILDADE och att man ju måste SKÄMMA BORT sig själv ibland. Det blir mycket ”skämma bort”, ”TA HAND OM” och ”PRIORITERA EGENTID” i det här samtalet. Portömningen går fort eftersom fet är det sista jag är, så jag får en mild, rik, krämig fuktboost istället och då ”NJUTER” jag ”I FULLA DRAG”.

Efter en timme lyfts så äntligen bomullen från mina ögon och jag känner mig SOM EN NY MÄNNISKA. Jag betalar och backar ut, full av löften, energi och lovord.

När jag stänger dörren bakom mig kan jag svära på att jag hör en finlandssvensk röst i vanmakt ropa: anna mun kaikki kestää – du skulle hört den här kunden. Sån jäkla käring! Jag bara måste byta jobb!!!

Men det kan ha varit vinden också.

På väg hem på tunnelbanan häromkvällen händer något märkligt. Jag slår mig ner på ett säte och hinner precis notera att vagnen i princip är folktom, när en kvinna ätandes kebab stiger på. Förvånat konstaterar jag att hon trots alla valmöjligheter styr stegen mot min lilla modul. Ja hon sätter sig snett emot mig. Inte hotfullt, bara jättekonstigt. Med den lediga handen plockar hon upp en bok och allt faller på plats. Boken hon läser är nämligen en av alla de hjälp-till-självhjälpsböcker som finns på temat ”Tänk tvärtom!” Borde det inte vara varningstext på sådana böcker?

Lek med tanken att du bjuder in till en middag. Istället för att plocka ihop ett gäng med goda förutsättningar att trivas prövar du att bjuda in folk som har lite svårt för varandra. Kompisen och hans ex är givna gäster i den här utmaningen, men även Noaks-ark-temat kan fungera: två ”klassens clown”, två ”elevrådsordföranden” två ”som alltid vill ha sista ordet” och två extroverta i galna kavajer. Krydda med en jägare, en rovdjurskramare och en homofob, så blir kvällen allt annat än ordinär. Gästerna kommer visserligen att undra hur du tänkte, men svaret är piggt och dynamiskt: ”Tvärtom!”.

Den gemensamma tvättstugan är nästa experimentella scen. Här går du helt emot dina (och husets) principer in med en stor laddning mattor mitt under någon annans tvättid. Rya på rya matas i tvättmaskinerna och du låter dem ligga kvar där, även under kommande tvättpass som inte heller är ditt eget. Du lämnar tvättstugan sådan du verkligen inte vill möta den själv – dammig, hårig och full av utspillt tvättmedel. ”Hur faan tänker du?!” skriver grannen på lappen i din brevlåda. Du plitar dit ordet ”Tvärtom” på lappen och postar den i retur.

I det stora kundmötet nästa dag sätts dina nya ambitioner rejält på prov. Uppdragsgivaren tycker att det är viktigt att ni har ett helhetsperspektiv med kundens behov i fokus. Din impuls är att hålla med, men du säger nej och förespråkar ett ”inifrån och ut-tänk”. Uppdragsgivaren säger sig vara redo att storsatsa, men du vägrar och förespråkar interna utredningsarbeten istället. ”Hur tänker du då?” undrar uppdragsgivaren osäkert. ”Tvärtom”, svarar du.

På väg hem från jobbet, köper du en osande kebab som du packar upp och sätter tänderna i precis när du stiger in i tunnelbanevagnen. Du sätter dig tuggandes bredvid den enda passagerare du ser i vagnen. Det känns spännande och annorlunda, men framförallt känns det som någonting som går stick i stäv med hur du brukar göra. Tvärtom helt enkelt och det är ju undantagslöst…. bra?

Idag har jag köpt en påse kaffebönor med det lilla extra att ett antal kronor dagen till ära gick till Alla kvinnors hus. Kaffet i sig var plockat och rostat av kvinnor. Och en fotograf (man) tog en bild av mig när jag, hållandes påsen med bönor, hälsade på den kvinna som rostat desamma. Det hela gav en lätt surrealistisk, men inte helt oangenäm, känsla av dolda kameran.
Kaffe kräver sötsak, så jag begav mig till konditoriet. När jag sist var där drog kakbuffén åt rosa och skyltar talade ”Grattis Sessan” och ”Idag firar vi med prinsesstårta!” Men något hade hänt. Borta var prinsessjublet och istället hade budskapet ”Grattis alla kvinnor” och ett riktigt bra pris på finska pinnar och Budapeststubbe, intagit scenen.
Mätt liksom av bara tanken, avslutade jag min lunchrunda med ett snabbt besök vid ett av Hötorgets fruktstånd.
Halva priset vackra flicka extra söta, ropade försäljaren och scannade över minst tjugotalet passerande personer samtidigt. Bara jag kände mig träffad.
– Har du några blodapelsiner, frågade jag.
– Extra söta, halva priset. Ett kilo tjugo kronor. Två kilo femtio, svarade försäljaren på sedvanligt maner.
– Nädu, den där går jag inte på, sa jag. Som ju gått naturvetenskaplig linje.
– Men söta flicka, blåögd blick, svarade försäljaren och spärrade upp sina bruna. Tio kronor går oavkortat till min fru! Det är ju internationella kvinnodagen!
Kanske har det med mitt yrke att göra, men något säger mig att Internationella Kvinnodagen blivit lite av ett försäljningsjippo.