Uncategorized

I soprummet.

Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.

Standard
Uncategorized

Söndagsbingo

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Standard
Uncategorized

Diagnosernas tid.

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Standard