Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.