Idag är dagen när frågan ”vad gör du i helgen?” får ett självklart svar: Besöker Skönhetsmässan i Kista och bokar en vampyrbehandling. Att centrifugera sitt eget blod och injicera resultatet ”djupt in i huden för en nästan akut cellförnyelse” är väl ändå vad alla drömmer om!

Att utgå ifrån sig själv och nyttja närproducerat är fina ambitioner som fler borde odla. Den som omvandlar blod och fett från sin egen kropp till föryngringskurer, fillers och serum vet ju inte bara vad hen stoppar i sig. Kretsloppet sparar ju också på energikrävande transporter och kostnadskrävande mellanhänder. Men varför stanna vid blod och fett? Innehöll inte HTH urinsyra på sin tid? Tänk på det nästa gång du kissar lite vårdslöst efter några koppar kaffe. (Kaffe är för övrigt något av det mest antioxidantrika vi har och kan gott användas två gånger, so to speak.)

En sommar hade jag en hermetiskt tillslutande vaxpropp i ena örat. Den var så generöst uppbyggd att jag närmast plågsamt empiriskt lärde mig vad uttrycket ”slå dövörat till” betyder. Låg jag på vänster sida kunde ingenting nå mig. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå säga så mycket som att det hela löste sig så småningom. Med Kista Skönhetsmässa i tankarna kan jag dock ångra mitt beslut att spola rent. Idag hade jag använt öronvaxet till både doftljus och hårborttagning. Billigt, ekologiskt, närodlat och så skänker det äntligen lite substans till uttrycket ”skönheten kommer inifrån.”

Det fanns en tid när spärrvakten var en tänkande människa med befogenheter. Jag har ingen anledning att misstänka att yrkeskategorin i fråga har slutat tänka, men befogenheterna har hen definitivt berövats. Jag närmar mig luckan med mitt nya blå åkkort och ber kvinnan i luckan att dra två åk på kortet så att jag kan bjuda min dotter också. Det går inte. ”Men, dottern bor ju inte här. Kan jag få bjuda henne på ett åk?” Det går inte. ”Men…” Det går inte. Hon viftar bort mig och tittar ner i sitt skrivbordsunderlägg och jag ser att hon saknar sitt goda omdöme. Alltså hon saknar inte gott omdöme. Hon saknar att få använda det. Det är skillnad.

Vad hände med ”Klart att mamma ska få bjuda sin dotter på en åktur.”? Vad hände med ”Varsågod och passera – det bjuder jag på idag.” SL-spärrarna har blivit maskiner.

I musikaffären lämnar jag tillbaka en näsflöjt som inte fungerar. (Ja!?) Jag förklarar att jag är lite besviken över att exemplaret är trasigt och undrar om jag kan få ett helt. Det kan jag inte. Det står en hel korg med näsflöjter i plockvänlig höjd på disken. Det är helt säkert säsongens lockvara och priset är skrämmande lågt. Vad sägs om att jag får byta min sekunda näsflöjt mot ett ex som fungerar? Nej. Expediten tittar, precis som spärrvakten, generat ner i disken och vägrar diskutera saken vidare. ”Du tänker att det skulle bli ett jäkla springande  här om alla som ville reklamera näsflöjter skulle få nya gratis?” säger jag. Expediten rodnar och kniper ihop munnen. Han saknar också sitt goda omdöme. Mycket.

På vägen hem tänker jag att alla i serviceyrken borde få en summa frihet varje månad att förvalta efter förstånd, istället för att som nu successivt bli av med den lilla frihet de en gång hade. Så mycket roligare det skulle bli. Så mycket bättre alla skulle må. Så mycket man skulle vinna. Och hur lite det skulle kosta.

Påven får inte behålla sina röda handsydda italienska skor nu när en ny Påve ska väljas. Nej, han får fortsätta sin pilgrimsvandring i ett par mexikanska bruna. I övrigt är nästan allt sig likt för hans del. Vit dräkt. Purpurfodrad mantel. Namnet. Till och med Påve får han kallas. Påve Emeritus. Nästan lite finare? Samtidigt seglar en ny Påve in. Ett nytt namn tas. En ny vit dräkt sys upp och en ny hatt stöps. Klart!

Det får mig att tänka på LinkedIn. Varje dag får jag mail om nya uppdateringar från LinkedIn. Gamla kollegor som uppdaterat sina titlar och kompetensområden. Ena dagen Marketing Director. Andra dagen Chief Marketing Director. Tredje dagen Strategic Chief Marketing Director. Det finns plats för hur många toppämbeten som helst och det är någonting härligt med det. Som när alla som vill får vara Lucia på dagis.

Det blåser snåla vindar där ute. Halvfärdiga utbildningar, dåliga betyg och arbetslöshet. Men på LinkedIn och i Vatikanstaten ser man mellan fingrarna. Där skriver man sin egen historia och så är det inte mer med det.