Det finns en utbredd tro i ornitologkretsar att fåglars läte låter sig beskrivas med mänskliga ord. Så kan man exempelvis förklara gulsparvens sång som ”ett, två, tre, fyra, fem, sex, sjuuuu” och skogsduvans kurrande som ”men kom nu då, nån gång”. För en som hört gulsparven och känner sin skogsduva, är det här säkert träffande beskrivningar. Men jag kan inte låta bli att tänka att både dialekt och tempo har lite med saken att göra. En långsamt räknande skåning, aldrig så väl gömd i ett snår, kommer inte att lura en gulsparvshona till sig med den ramsan. Det har jag svårt att tro.

Kanske är det här ändå ett lite daterat sätt att beskriva fågelsång, tänker jag. ”Pigan och drängen, på ängen, fy skäms!” fick kanske ett helt Bondesverige att skilja bofinken från gransångarens ”salt sill, salt sill, salt sill”. Men idag – nej, det biter inte.

Men så läser jag ett färskt ex av Norrtälje tidning och där är de igen, ramsorna. Lilla språkspalten tvingas konstatera att ornitologerna må vara ett på mage spanande släkte, men de ligger inte direkt i framkant.

Men, rätt ska vara rätt, man har uppdaterat ramsorna till ett modernt tonläge som dagens fågelskådare lättare kan känna igen sig i. Bofink 2.0 har lagt sig till med en pigg stadsslogan: ”ja, ja, ja, ja, är från Hallstavik!” Rosenfinken nöjer sig med ett arrogant ”Skit i det du.” Och hör du någon ligga i gräset och ropa efter ”chips, kiwi, chips kiwi kiwi chips” så kan det vara en flugsnappare. Eller så är det bara dags för AW.