När Medelhavsländernas gubbar och gummor ställer ut en stol på trottoaren för att försäkra sig om en pratstund eller två med förbipasserande, ja då ställer vi nordeuropéer oss i skrivarrummet. Ingenstans är småpratat så självklart och otvunget som just där. Den ofrånkomliga fysiska närheten gör det nästan omöjligt att förbli tyst. Medan vi pressar oss förbi varandra, hukar oss för att fylla på papper, sträcker oss för att nå en ny toner eller bara konstaterar att det vi förväntat oss skulle ligga där, inte har kommit ut – ja då tar vi fram den bästa av våra sidor: den småpratande, spontantrevliga.

”Den här kanske är din?” Säger vi och räcker bredvilligt över en faktura till den nyss inkomna kollegan. ”Är det du som skriver ut 20… 30 sidor undersökningar?” ”Oj, nu fick jag med mig en veckoplanering från Bergatrollets förskola och  avslutningshälsningar från Bästaste 4B-Berit. Känns det som dina?”

Som referens att bolla sina egna tillkortakommande med är skrivaren oöverträffad. När idéerna uteblir och kaffet känns surt kan man alltid gå till skrivaren och finna någon som har det värre. ”Vad i helvete är det för fel på den här jävla maskinen!” ”Vem är det som skriver ut telefonkatalogen på högblankt fotopapper!” ”Hur många fack finns det egentligen att öppna när något papper har fastnat!”

Till sist – skrivaren som teknisk inkörsport. Prao-elever, lingvister och teknikfobiker–  ingen kommer undan en skrivare som ber om en omstart, signalerar tekniskt fel eller bara blinkar irriterat. Skrivaren är altaret och rummet den står i kyrkan mitt i byn. Alla är välkomna.

Ska vi åka till Ikea? Frågar vi varandra vid frukostbordet en solig lördag i maj. Det står en felköpt rullgardin i ett hörn av hallen. Rullgardinen Enje visade sig vara transparent som en modern företagsledning och känns inte toppen. Priset motiverar i och för sig knappast bil tor Ikea, men man kan ju ändå inte bara låta den stå.

Alltså åker vi med Enje till Kungens Kurva.

Väl framme går vi målmedvetet mot Byte och Återköp. Vi sneglar inte ens åt torghandeln, 5-kronorskorven och fästingbussen.

Det är 30 nummer före oss i kön till återlämningen. Det första numret tar fem minuter. Det är frestande att i det här läget ställa ifrån sig Enje och gå till Zetas istället, men istället läser vi mejl, instagrammar och kollar igenom twitterflödet lite planlöst, som man ju gärna gör när man blir stående i princip var som helst. När det är gjort börjar vi se oss omkring irl också. Vi noterar att väldigt många ska lämna tillbaka just rullgardiner. Väldigt många är gravida också, OCH ska lämna tillbaka rullgardiner. Har de legat sömnlösa i vårljuset och därför fördrivit tiden med sex? Och nu, när de är gravida, ja då letar de efter en heltäckande rullgardin så att de äntligen får sova ut.

Kommen så långt i mina tankar ser jag att något mer förenar mina olycksbröder och systrar i återlämningen: trekvartsbyxan. Tatuerade vader, vårbleka ben och spinkiga anklar – i princip alla väntar på sin tur med trekvartsbyxan som ett missklädsamt vårtecken viftande någonstans nedanför knät. Det är inte vackert. Det är möjligen bekvämt. Men det är framförallt varken eller. Ett tecken på obeslutsamhet och benägenhet att göra felval.

18 nummer kvar i kön till Byte och Återköp. En 5-kronors korv kanske?

Öppna landskap är ofta landskap där de sittande sluter öronen med hörlurar. Varje ljud ska skärmas av, ignoreras och tonas ned. Men den verkliga utmaningen är faktiskt inte engagerade telefonsamtal och ljudliga diskussioner vid bordet bredvid. Den verkliga utmaningen är konversationerna som förs med små bokstäver. Så små att bara pip hörs.

”mummelmummeli-mmm. mummelmummel-mmm. mummelmummel-säger så. hej. pip”.

Det finns ingenting som retar nyfikenheten så som en viskning. Ingenting som spetsar öronen mer än ett riktigt lågt samtal. Sådant föder, antingen vi vill eller inte, frågor av typen: Vad har hänt? Vad kommer att hända? Vem har gjort slut? Vem ska sägas upp? Vem har brutit ihop? Sammansvärjning? Konkurs? Venerisk sjukdom? Vårdbehov?

Jag är helt medveten om att jag inte har med andra människors samtal att göra, men faktum kvarstår: en normal samtalston är betydligt lättare att ignorera än disparata pip. Det kan till och med vara så att ett lite högljutt käbbel i glatt tonläge kan passera obemärkt och rent av främja koncentrationen på den uppgift man är satt att utföra. Det är gemenerna man ska undvika. Det lågmälda. För det man inte får ta del av, det måste man bara lyssna sig till. Antingen man vill eller inte.