När Medelhavsländernas gubbar och gummor ställer ut en stol på trottoaren för att försäkra sig om en pratstund eller två med förbipasserande, ja då ställer vi nordeuropéer oss i skrivarrummet. Ingenstans är småpratat så självklart och otvunget som just där. Den ofrånkomliga fysiska närheten gör det nästan omöjligt att förbli tyst. Medan vi pressar oss förbi varandra, hukar oss för att fylla på papper, sträcker oss för att nå en ny toner eller bara konstaterar att det vi förväntat oss skulle ligga där, inte har kommit ut – ja då tar vi fram den bästa av våra sidor: den småpratande, spontantrevliga.

”Den här kanske är din?” Säger vi och räcker bredvilligt över en faktura till den nyss inkomna kollegan. ”Är det du som skriver ut 20… 30 sidor undersökningar?” ”Oj, nu fick jag med mig en veckoplanering från Bergatrollets förskola och  avslutningshälsningar från Bästaste 4B-Berit. Känns det som dina?”

Som referens att bolla sina egna tillkortakommande med är skrivaren oöverträffad. När idéerna uteblir och kaffet känns surt kan man alltid gå till skrivaren och finna någon som har det värre. ”Vad i helvete är det för fel på den här jävla maskinen!” ”Vem är det som skriver ut telefonkatalogen på högblankt fotopapper!” ”Hur många fack finns det egentligen att öppna när något papper har fastnat!”

Till sist – skrivaren som teknisk inkörsport. Prao-elever, lingvister och teknikfobiker–  ingen kommer undan en skrivare som ber om en omstart, signalerar tekniskt fel eller bara blinkar irriterat. Skrivaren är altaret och rummet den står i kyrkan mitt i byn. Alla är välkomna.