Uncategorized

Mötesmänniskan.

Det är inte bara barn som går igenom olika faser i livet. Många vuxna följer också en snitslad bana mellan mer eller mindre förutsägbara företeelser:

Dagisfasen – när man sittandes på mycket låga stolar lyssnar på pedagoger som försäkrar att ens barn inte kommer att fara illa av att stanna inne när det regnar.

Lågstadiefasen – när man klämmer in sina ben under en mycket liten skolbänk och oroar sig över att barnen inte äter medhavd frukt.

Mellanstadiefasen – när man sitter i en matsal och flackar med blicken för att inte bli klassförälder.

Högstadiefasen – när man sitter i en aula och försöker få grepp om olika metoder mot mobbning.

Gymnasiefasen – när man sitter i en annan aula och undrar om man kommit fel eftersom man inte känner igen ett enda ansikte.

Och så fasen jag själv befinner mig i: Bostadsrättsföreningens styrelse-fasen.

 

Mycket är sig likt från de andra faserna. När jag anländer till försäkringsbolagets informationsträff för bostadsrättsföreningsfolk känner jag mig helt och hållet hemma. Det är stolar som förväntansfullt ställts fram men som kanske inte riktigt fylls, någon som sätter sig längst fram, någon som sätter sig längst bak, många som sätter sig nära dörren och någon som kommer försent.

När gästföreläsaren från Anticimex tar till orda är det någon som vill berätta om sina privata tillkortakommanden med skadedjur. Någon på bakre raden hör inte vad någon på främre raden säger. Någon ursäktar sig när telefonen ringer med en alltför högt ställd signal.

Det tittas på en mycket torftig presentation som ”inte på ett bra sätt visar hur en golvbrunn bör sluta tätt, men det är tyvärr den bästa bild vi har i dagsläget”. En sakkunnig pratar länge och ingående om skillnaden mellan vattenskador och vattenledningsskador och när klockan närmar sig sluttid och vi ser ljuset i tunneln, är det någon som tycker det är rätt tillfälle att ställa en mycket komplicerad fråga som väldigt få vill ha svar på.

 

Så kommer vi äntligen loss. På vägen ut i kvällsmörkret fylls vi av det välbefinnande som kommer när man tagit sitt ansvar – och överlevt. Sammansvetsat småpratar vi om förvaltningskostnader, avfallskvarnar och medlemmar som inte anmäler ombyggnation till styrelsen. Vi erkänner att vi lite till mans behöver komplettera vår diskmaskin med ett vitvaruskydd, men tänker också att just det kanske nästa styrelse kan ta hand om. Vi är mötesmänniskor som hittat sin nya fas.

Annonser
Standard
Helenas blogg

Jag heter NN och jag är gurkmejanist.

Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.

Standard