Helenas blogg

Lilla Språkspalten 6

Så här i början på ett nytt år drivs många av en längtan efter att ta sig samman och sikta lite högre. Man vill helt enkelt skärpa till sig och klä sig i en större kostym. Man känner sig vuxen en större uppgift.

Inga konstigheter. Att vara en uppgift vuxen, är ett uttryck som skänker pondus och glans åt den som avses. Det är när uttrycket får fötter och placeras i fel sammanhang det ger en tråkig eftersmak.

Redan snacket om ”vuxenpoäng” är tröttsamt. Kvinnor och män långt över trettio och med barn och bolån på flera miljoner, inkasserar ”vuxenpoäng” när de väljer att lyssna på P1. Femtioåringar i storbolagsstyrelser får ”vuxenpoäng” när de byter om till inneskor en slaskig vinterdag. Man kan tycka att vuxenheten borde vara tagen för given i och med föräldraansvar, rösträtt eller i alla fall åldern (!) men nej – den bestäms genom valet av en småkaka till kaffet, i beteendet att tacka för senast och av om man har ingredienser som bakpulver eller ättika hemma.

Tilläggas bör att man förväntas skämmas lite när poängen delas ut. Att som 43-åring inkassera vuxenpoäng är varken självklart eller positivt.

Nedsmutsandet av ordet vuxen slutar dock inte där. Tvärtom har det tagit formen av prefix och ger på så sätt en närgången och lite insinuant känsla åt allt fler ord. Godis är festligt, ofarligt och inkluderande. Vuxengodis däremot… omgärdat med hysch hysch och något förbjudet. Tid är välkommet och efterlängtat. Vuxentid stänger ute och exkluderar.

Ja det mesta blir värre med ”vuxen”. Acne, som ju går att bota med kräm och tålamod, blir kroniskt när det omvandlas till ”vuxenacne”. Blöjor går från något näpet till tragik. Skönt, blir provocerande 70-tals-korrekt när vuxenprefixet får förstöra det. ADHD blir rent oöverstigligt i sin vuxna form. Inte ens ordet mys, som redan i sig är lite kletigt, lämnas i fred. Tvärtom, jag ger er: vuxenmys, fritt för tolkning.

Vad sägs om att vi återtar ordet vuxen och fyller det med den eftersträvansvärda innebörd det en gång hade? Vi behöver inte vuxenterapi och vuxenlek. Vi klarar oss utan vuxendagis och vuxenvälling. Och vi får riktig jäkla vuxenångest om någon ens tänker tanken att vuxenrapa.

Annonser
Standard
Helenas blogg

Jag heter NN och jag är gurkmejanist.

Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.

Standard
Helenas blogg

Dr Hälsa tar emot.

Lika efterlängtat som avslöjande kommer plötsligt vårljuset och behovet att lösa in den presentcheck hos hälsocoachen som ”vänner” gett mig i födelsedagspresent blir akut. Doften av stall ligger tung i väntrummet när jag sköljer ner min skepsis med rumstempererat vatten innan jag blir inkallad till Dr Hälsa.

Mannen som möter mig spricker upp i ett nikotingult leende. ”Det är gurkmejan”, berättar han, och far ut i en anti-inflammatorisk hyllning. ”Gurkmejan är en mycket potent rot och färgen kan sitta kvar i dagar.”

”Många frågar mig om det inte är svårt att leva hälsosamt”, fortsätter han medan han promenerar runt i rummet. ”Men det är egentligen inga konstigheter. Min fru och jag börjar dagen med att ta tempen. Därefter intar vi en kopp vätska, mest avsvalnad grönt te eller vinäger, och så lägger vi vårt växtbaserade huvudmål mitt på dagen – som våra förfäders fjäderfä gjorde. Rötter, linser, fröer… Det gamla bondesamhällets hönor kunde bli rysligt gamla och så vitt man vet led de varken av demens eller diabetes.”

Här vill jag ifrågasätta källforskningen, men Dr Hälsa är ostoppbar:

”De här hönorna saknade också helt sittpinnar, varför min fru och jag gjort oss av med alla stolar hemma. Du förkortar ditt liv med ett år, varje gång du sätter dig. Uttrycket soffpotatis är verkligen en fin omskrivning för långsam död: sittande och snabba kolhydrater.

På kvällen blir det ofta bara ett lätt avkok för oss. Blir vi bortbjudna är det smidigt att ta med sig avkoket i en termos, så att man kan stå med vid bordet och delta i festen ändå.

Har du barn hemma? Många tror att det är svårt att få med dem på tåget, men jag brukar säga att det är barnen som är loket. Våra barn älskar råa kakaobollar endast sötade med agavesirap. Fredagsmys för dem är kanelkryddat kokosfett. Osaltade kikärtsbullar och ett låglaktosmos på sötpotatis är lite grand av en lördagsfavorit.”

”Jag har ekolådan”, försöker jag men möts av ett buljongdoftande skratt. ”Säg så här: ekologiska grönsaker är den rikes försök att köpa sig fri från välfärdssjukdomar. Hönorna i det gamla medelhavsgrekland åt varken kravmärkt eller rättvisemärkt. De åt broccoli, men inte paprika. Majs, men inte äpplen. Äggplanta, men aldrig jordgubbar. Vitkål men inte …”

Jag backar ut ur rummet utan att doktorn märker det, han har gått in i en närmast Raneliksk trans.

”Avokado men inte tomater. Ramslök men aldrig vitlök, vitt socker, vitt mjöl, transfetter, processad mat eller råvaror som hettats upp…”

Väl ute på gatan har det åter börja regna. I kön till korvkiosken analyserar jag en känsla jag aldrig förr haft. Jag tror att det är röksug.

 

Standard