Det har hänt något med Kung Fullbokad. Plötsligt har folk all tid i världen och att vara upptagen för snarare tankarna till skolexpeditionens upptagen-vänta-stig in signal, än till en avundsvärd tillvaro.

Frågan ”Vad gör du?” besvaras också alltmer sällan med en detaljerad redogörelse över en fullspäckad helg, utan allt oftare med ett relaxat ”… jag skrotar runt lite.” Och då händer det konstiga: ens egen gallerirunda eller fasadrenovering, hamnar omedelbart i underläge och den stolthet man möjligen kände ersätts av en misstanke om att man missat något avundsvärt eller i alla fall väldigt trivsamt. Vad? Vilken är den skrotande människans hemlighet?

När vi andra går och lägger oss för att det är en dag imorgon också, hasar den skrotande människan runt ytterligare några timmar. Vad exakt skrotandet betyder är dolt för alla utomstående, men vi kan gissa att det inte handlar om att plöja Netflix-serier på löpande band, förbereda morgondagens möten eller dricka hejdlösa mängder alkohol. Nej, skrotandet är den harmoniska hemmamänniskans lågintensiva upptäckarglädje. Det är dess förmåga att slå sig ner på knä framför en trave daterad post och bostadsrättsinformation – och förlora sig i denna; hitta en cd med en bortglömd artist – och läsa baksidestexten; försöka få igång en gammal apparat – och bara nästan lyckas. 

Det behöver förmodligen inte ens påpekas, men skrotandet är ett analogt tilltag, långt ifrån Chat GPT och Metaverse. Ingen AI i världen kan skrota som en människa. Här är det frestande att säga något om att den skrotande människan är verklighetens svar på Mulle Meck, men det stämmer bara nästan. Skrota runt är mer än så. Det är ett tillstånd. Ett vardagslivets nirvana – den högsta formen av hemmatillvaro man kan uppnå.

Ok, det är möjligt att jag log lite första gången jag hörde ”Glöm inte att sätta på mobilerna när ni lämnar lokalen.” (Med betoning på lite och första.) Men den tsunami av eufemismer som skulle följa, kunde jag då heller inte förutse. Jag ger er rakt av och på ett bräde tre plågsamma varianter:

Det låtsasvarma ”Tack för att du inte…” följt av självklarheter som ”…röker utanför dagisporten”, ”…slänger sopor bredvid soptunnan” eller ”…äter korv när du provar kläder.” 

Det sötsura ”Här pratar vi med…” inleder fortsättningar som ”…små bokstäver”, ”…hänsyn till varandra” och ”…. normal samtalston.”

Det armbågsvassa ”… men inte här” en irriterad avrundning på tillåtna fenomen som ”Rasta gärna hunden…”, ”Åk gärna sparkcykel…” och ”Ät gärna starkt luktande hämtmat…”.

På senare tid har det här nått nya höjder. I stället för att prata till hundägare, pratas det exempelvis allt oftare direkt till hunden:

”Här får inte vi vara”, är ett vanligt budskap till en cavapoo på väg in i en butik. En labradoodle förväntas stanna upp när han läser ”Vi får inte följa med in.” Och en ivrig kanintax, antas bli den vuxne i rummet när han möts av ett ”Be matte plocka upp efter dig.”

(Här kan det vara på sin plats att förtydliga att det här sättet att tilltala folk alltså riktar sig till vuxna. Att en skylt på dagis gör sig till tolk för en dockas önskan att läggas tillbaka i en låda eller ett tydligt ”här ska jag hänga” till bilden av en trubbig sax på förskolan är liksom mera på sin plats.)

Efter att generationer av skyltmakare utformat ett språk som enkelt och snabbt ska signalera varning och se upp, förväntas nu humor och rena gissningslekar lugna ner oss trafikanter: ”Se upp för lekande pensionärer,” är ett provocerande exempel. Och vem körde helt av banan och skrev ”Här bor det värdefulla katter, som inte kan läsa?” Förlåt, men är det sadister som sätter upp skyltarna?

Jag tror vi är på väg åt fel håll, men bjuder likväl på inspiration till nästa steg i skyltförfallet:

”Kör gärna 70, men inte här,” kan vara en pulshöjande uppmaning på såväl motorväg som i tättbebyggt område. ”Tack för att du inte betalar 50 kr för den här mohairtröjan”, kommer absolut skapa kontakt mellan kund och personal i butiken. Och vad vet jag, redan i skolan kan vi väl börja med ett förvirrande: ”Ta gärna sovmorgon, men inte när du börjar 08.10.” Eller ”Ibland kan det vara skoj att kalla varandra för könsord, men här inne säger vi fröken eller använder de namn vi har.” Avslutningsvis slår jag ett slag för den käcka: ”Be husse tvätta händerna när han har varit på toaletten.” En skylt som kommer att uppskattas med eller utan pandemi.

Alla som har bollen hos sig, deltagit i en kickoff eller för all del gjort sig skyldiga till någon slags övertramp vet vad jag menar. Ska man få med sig folk på resonemanget hämtas med fördel en metafor från sportens värld. 

Visst finns det undantag. Någon tar taktpinnen eller undviker att lägga äggen i samma korg, men förr eller senare kör man ända in i kaklet eller bollar några idéer, och så är man där igen.

Vore det inte både på sin plats och uppfriskande med referenser från andra världar? Något som gräver där vi som föredrog det platta brännbollsracket stod, så att säga.

Matprogram och kökslingo ligger nära tillhands. Pröva att i nästa möte ”skicka kryddmåttet” till kunden och se hur det funkar. Är rektionen förvåning, kan du lägga till att du önskar få tillbaka det ifyllt mot slutet av veckan om ni ska kunna ”plejta i tid”. Är kreativiteten lite all over the place i arbetsgruppen, tycker jag att du föreslår att ni ”reducerar såsen” – någon fyllighet måste även kreativ höjd ha. Tar chefen för mycket plats i ett möte kan du gott ”smaka upp” det hen just sa. Må bäste kock vinna, så att säga.

När omgivningen vant sig vid din nya vokabulär är det dags att hitta liknelser från ditt (eller någon annans) flickrum: Uttrycket ”då är Barbie i er dockvrå” borde få vem som helst att kavla upp ärmarna och axla ansvaret. Rekryteringsfirmorna vet helt säkert en hel del om kampen om ”de glittrigaste pärlorna” och när du som kontorschef föreslår att det är dags att ”ta ner önskebilden av Vargtass från väggen”, ja då kommer i alla fall 60-talisterna förstå att framtiden stavas aktivitetsbaserat kontor och att fasta arbetsplatser och personliga häftapparater lite grand har gjort sitt i organisationen.

Kommen så långt kan du gott slänga dig med några hälsoreferenser för att höja energin i vilket samarbete som helst. Pröva att avrunda ett måndagsmöte med en peppande uppmaning om att du vill att alla ”vinterbadar” – gärna ”utan mössa”. Blir någon långrandig i en förklaringsmodell bör denne ”undvika sockret och gå direkt på det fiberrika” och över en kaffe kan man gärna ”grodda några tankar” tillsammans. 

Hur låter det här tycker du? Anar du sjöglimten från det nylagda trädäcket…? Tänkte väl det. Ett nytt skal på mobilen piggar alltid upp.

Med tanke på att vi lever i informationssamhällets tid, tycker jag det informeras oväntat dåligt. Det är å ena sida överdrivet omsorgsfulla pannordiska innehållsförteckningar med texter på flera språk för att ”pepparkaka” bytts mot ”pepperkake”. Å andra sidan internationella symboler som ingen förstår oavsett modersmål – rättvist men meningslöst. Men främst är det ljud och ljus. Speciellt i köket. Det är ett pipande och lysande utan like. Emojigenerationens brist på ord har omsatts i lampor som blinkar, motorer som drar i gång, steglösa ljusskalor och symboler som tänds och släcks randomly och på helt oväntade ställen. Samtidens vitvaror måste ha designats av någon som nostalgiskt sneglat på Morse: fem snabba pip för ”Nu startar ugnen.” Ett långt och tre korta för ”Nu går diskmaskinen in i torkfas”. Två långa och tre korta för ”Men vad i helvete kommer du inte och hänger upp tvätten för, den har ju varit klar i elva minuter…” 

För alla oss som inte varit telegrafister i flottan är signalerna ett orosmoment. Ska det låta så här eller är det en varning? Har jag glömt att stänga frysen eller har ugnen uppnått önskad temperatur? Är lampan trasig eller behagligt nedtonad? Står ugnen på automat och diskmaskinen på manuell och vad betyder i så fall det? Finns det en inbyggd brandvarnare i kylskåpet? Lyser diskmaskinen upp golvet eller är lasermannen på fri fot?

Jag laddar ner pdf:er, bläddrar i informationsbroschyrer och försöker googla mig fram. Men allt jag hittar är information till installatören på alla europeiska språk inklusive något som ser ut som runskrift, länkar till andra modeller och könlösa bilder på ett kylskåp fyllt av vattenflaskor. Blir jag informerad? Nej. Inspirerad? Icke. Irriterad? Ha ha ha. 

IT kanske inte är en fluga per se, men informationssamhället har definitivt misslyckats. När spisen piper tre gånger när plattan stängs av, men vägrar berätta att jag glömt plattan på, är måttet lite grand rågat. Ljud- och ljussamhället är ett skämt. Ska vi satsa på Kommunikationssamhället nästa gång? 

Jag har sagt det förut, men det behöver tydligen upprepas: Att börja med höstmys i juli är att be om en tråkig oktober. Man får smygstarta julen för att stå ut. Vilket i sig resulterar i att man bara vill ha skaldjur på julbordet och tycker att blommande slingerkrasse känns rimligt redan i mars. Man knäcker en flaska rosé till påsk, äter kräftor i juni och innan man vet ordet av har man köpt hyacinter och börjat nalla på glöggen. Men vad har man vunnit?

Det känns som att vi kommit till vägs ände här. Kanske är det dags att omvärdera konceptet ”år” som vi känner det och tänka nytt. Jag har ett förslag. I en tid när husdjur förmänskligas och hundar och katter får eksem, höstdepressioner, moon boots och bomberjackor, är det dags att influeras lite av dem också. Låt oss avskaffa det 365 dagar långsamma året och räkna i hundår istället. Här finns både mänskliga och affärsmässiga vinster: Fira födelsedag sju gånger om året. Äta semlor lika ofta och med gott samvete klä julgranen och kasta ut den samma vecka – var femtionde dag. Dessutom skulle alla bli bra mycket äldre och ändå känna sig pigga och alerta. Den första 500-åringen skulle inte bara var född utan också kunna uttala sig om hur det känns att vara så gammal. Skulle inte det här sätta fart på ekonomin och framtidstron hos mänskligheten, så inte vet jag!

Längtan, tålamod och koncentration är inte bara en bristvara. För alltför många verkar det vara ett tillstånd som vi vill komma tillrätta med. Vi vill helt enkelt utveckla bort den och aldrig mer behöva vänta på någonting. Hundåret är en välkommen lösning för alla med attention span som en treåring.

Ett av Kristina Lugns sista, ofrivilligt offentliga, framträdanden, var när hon på väg till Akademien försökte bli kvitt en hord journalister. Med cigaretten som vapen banade hon sig fram mot sitt mål. Och journalisterna drog sig tillbaka, för även om hon skämtade (några av dem var osäkra) låg det ju någonting i det. Och är rökning ens tillåtet i Gamla Stan? Den är ju lite av en enda stor uteservering, dessutom med känslan av inomhuslokal…

Att röka i andra människors närhet är inte korrekt. Ett både dödsföraktande och nonchalant statement som lika delar upprör och oroar. Men när Covid 19 ställer mängder av invanda beteenden på ända, ändras även synen på vad som är provocerande. Lite rök skrämmer få 2020. Närhet däremot!

Därmed har den unga generationen hittat den optimala provokationen. För när extremt korta shorts, aparta piercingar, tribaltatueringar och cigaretter för den delen, inte får någon att höja på ögonbrynen längre, har tonåringarna lagt beslag på kramen. Tätt sittandes på parkbänkar, med armarna om varandra, hängandes på kompisens axlar och fullkomligt utan rekommenderat säkerhetsavstånd, ger de fingret åt allt vad ”social distance” heter. Och de gör det med ett självförtroende som bara en riktigt ung genuppsättning kan. Vi andra kan träna hur mycket vi vill på våra utomhusgym, toppa våra stegräknare eller lyfta brösten till oanat pigga höjder – kramas gör vi inte. Vi kan bära upp en ormskinnsbyxa med glans, lyssna på Billie Eilish och klara att läsa en meny även i svagt ljus – men vi sitter inte på överkryssade stolar på uteserveringen.

För alla oss som hälsar med armbågen, fötterna eller bara slår ut med armarna i en slags tafatt luftkram, får den fysiska krammanifestationen precis den effekt dess utövare medvetet eller omedvetet hoppas på. Den lockar fram tanten, arga farbrorn och portvakten i oss tillsammans med motstridiga känslor av chock, vet-hut och inte så lite avund. Men precis som magtröjan, svårt höga jeansmidjor och Dua Lipa-looken – var sak har sin tid. Kramen är inte för alla.

Kristina Lugn lämnade oss för tidigt. Hennes kloka ord, skickligt inslagna i finurliga formuleringar, hade behövts länge än. Och förmodligen hade hon idag, om journalister vågat närma sig på Västerlånggatan, inte hotat med cigaretten. Nej, hon hade använt en annan metod för att freda sig från oönskad uppmärksamhet:  ”Men ser ni inte vad nära jag är – vill ni ha en kram?”

Kvällstidningens löpsedel är så coronabefriad att jag stannar upp. Att få fördjupa sig i en icke dödlig sjukdom, vars konsekvenser förvisso är jobbiga på flera plan, men som varken smittar eller överbelastar vården – så lyxigt.

Behovet av normalitet är stort efter veckor av handsprit och onaturligt avståndshållande. Siffror, kurvor och berättelser från Iva håller oss konstant på helspänn. Det som möjligen, möjligen, hade lite av nyhetens behag – jobba i tofflor, spela Conference Call Bingo, ta en video-aw – har sedan länge blivit en blek kopia av det riktiga livet. Dessutom slänger media (ivrigt påhejat av vädret) in extra avkylande information så snart man börjar tänka tanken på att leva lite vanligt: ”Smittan har kommit till ditt närområde.” ”Det finns en persona liknande din som drabbats extra hårt.” ”Idag har vi ökat antalet sidor med dödsannonser till fjorton uppslag.” Nordanvind och hagel gör budskapet ännu tydligare – sätta sig på en uteservering för lite real face time med sina kompisar? Vem tror du att du är?! Sjukvården går inte ens på knäna längre, de krälar banne mig!

Ja, vem tror jag att jag är?

Jag är en frustrerad Stockholmare som inte fattar varför våren detta enda år när den globala uppvärmningen hade behövts, vägrar att komma och ge oss lite möjlighet att åtminstone umgås med våra riskgruppsföräldrar utomhus. Jag är hemmajobbaren som tacksamt svarar även när säljare ringer eftersom det ger mig illusionen om att någonting är som vanligt. Jag är den socialt utsvultne grannen som vill chitchatta över staketet på landet, om nästan vad som helst – ropandes och med tydliga gester om personen i fråga vill ta det säkra för det osäkra. Jag är arbetskamraten som saknar alla kollegor och som då och då smiter in till jobbet för att känna white boardens glatta yta och doften av en non permanent marker. Jag är statistiken personifierad: äter, dricker, handlar hemelektronik och trädgårdsprodukter, rustar upp hemma men ser inte behovet av en ny partydress – i alla fall ingen nederdel.

Jag är den som undviker gym och istället tränar ute, joggar och går och går och går.

Kanske är jag också den som tar på mig handskarna för att gå in i tobaksaffären och köpa kvällstidningen. En som hyser en förhoppning om att få slippa Corona och komma undan med lite urinläckage. Ett läckage jag i så fall kan komma till rätta med.

”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.