Uncategorized

Eftersom kunden alltid har rätt.

Nää. Jag ångrade mig. Gick tillbaka till affären och lämnade tillbaka den lilla burken med ansiktskräm för mogen hy.

–       Alltså tyvärr, säger tjejen bakom disken. Vi kan inte ta tillbaka krämer som sigillet är brutet på.

–       Vilket sigill? Säger jag.

–       Cellofanet runt asken, säger hon.

–       Snillen spekulerar, säger jag. Hade asken ens haft ett cellofan?

–       Du kan ha använt crèmen, säger hon. Vi kan inte sälja en använd crème.

–       Ser den använd ut? Säger jag.

–       Vi måste tänka på kunden, säger hon.

–       Exakt. Säger jag. Den här kunden har inte ens öppnat asken, tex.

–       Jag kan ge dig ett tillgodokvitto, det kan jag göra. Säger  hon.

Tillgodokvitto är att hälsa med armbågen. Detaljhandelns falskaste leende. Kanske är det därför jag där och då släpper en aning på impulskontrollen, öppnar asken, tar ut burken, vrider upp locket och sticker ner pekfingret ända till botten. Det är för all del en mycket liten burk och därför inte så djupt. Men det gör ändå intryck på expediten, det kan jag se. Inte minst när jag noga fettar in mina händer med klicken.

–       Sådär ja, nu är den använd, säger jag. Hur blir det med tillgodokvittot?

Resten av dagen tvingas jag ta anteckningar via diktafon. Fingrarna har stannat i ett styvt, slätt, spretande läge. Pekandes lite lätt uppåt.

Annonser
Standard
Uncategorized

Ansiktsburk.

Den torra vinterluften gör sig påmind och nu befinner vi oss mitt i den tid när man bör ”skämma bort sin hy”, ge den ”fukt inte fett” och ”frossa i hudens egna fuktbarriärer”.

Jag går till affären. Tänker fukt (inte fett) och greppar en burk under rubriken ”moister”.

Men så lätt ska det inte vara. Alldeles bredvid hittar jag nu nämligen en burk placerad under rubriken ”Prevents wrinkels”. Vad tusan, tänker jag. Kan väl aldrig skada. Finns tekniken vore jag väl dum om jag inte använde mig av den.

Det är då jag ser burken med det lovande löftet ”Anti Wrinkel”. Här kan man alltså välja mellan att förhindra rynkorna eller att slippa dem helt. Eller? Ja inte vet jag, men varför chansa.

Vid det här laget har jag uppenbarligen stannat för länge vid hyllan med fuktkräm, dessutom klädd i en alldeles för stor dunjacka. En flicka som för dagen klätt sitt ansikte i en masonitliknande foundation, närmar sig leende. Så även en vakt. Jag spretar med fingrarna för att visa att jag inte försöker smuggla ner något innanför jackan.

Det är nu min blick faller på den minsta burken i hyllsystemet. En liten syrenfärgad skapelse med funktionen Firm/Lift. Låter lite stelt, men samtidigt tryggt och beständigt i en värld i förändring.

–       Skulle du välja den här? frågar jag expediten och känner mig tvungen att lägga till ”om du var jag, alltså.”

Hon svarar att den lilla lila är för mogen hy och att för mig kan nog en lättare kräm duga. Jag känner mig smickrad men också lite på min vakt. Är det här inte samma typ av expedit som säger att man ska ta storlek 36-38 i strumpbyxor? När man vet att de kommer att sitta lågt i grenen. Var kommer de expediterna ifrån, de som närmast tvångsmässigt måste rekommendera något som är för litet. Och är det samma sak hon håller på med här?

Jag tackar ändå översvallande, skojar lite om att ”man ju inte vill bränna av det tyngsta artilleriet i förtid” (men ser att hon inte förstår vare sig ordet artilleri eller förtid) och tar den burk hon rekommenderar. Så fort hon gått byter jag dock snabbt till den lila burken. Den är dyr, den luktar påträngande och instängt av ros och jag kommer inte att använda den.

Standard