Jag befinner mig i provrummet i en butik med en medelålder som jag rejält drar upp, när två tjejer i 18-årsåldern ramlar in. Förväntningarna är något uppskruvade.

”Alltså jag är ledsen om jag lurade in dig här så att du hittade den här klänningen, för du kommer att passa SÅ BRA i den, säger den ena tjejen entusiastiskt. Alltså, jag KAN säga att du inte är snygg i den om du vill. Men du kommer att vara så ASSNYGG i den.”

Hon parkerar sig precis utanför det bås som den andra tjejen hoppar in i. Saloondörren smäller och smätter medan hon krånglar av sig väska och jacka och börjar ta på sig klänningen.

”Iiiiiiiih!” Skriet skär genom provrumstystnaden. ”Alltså GUD. VAD. SNYGG. DU. ÄR!”

Tjejen i provrummet tittar ut i en mycket tight, med glitter beströdd kornblå klänning som av någon anledning för tankarna till en mycket liten stjärtlapp ämnad för pulkaåkning.

”Alltså ursäkta MIG, men du är SÅ JÄVLA SNYGG!” Den kornblå kommer längre och längre ut för att ta allt mer självsäkra steg framför den offentliga spegeln. Hon undrar om klänningen inte är lite bar i ryggen? Med tanke på att den helt saknar rygg och faktiskt sidor också, är funderingen befogad.

”Alltså den sitter PERFEKT. Du ser precis ut som hon i New Girl. Du ska INTE ha en större storlek!” bestämmer kompisen och jag börjar oroa mig för att tjejen i det blå glittret verkligen kommer att köpa klänningen.

Smakrådet begår nu en räcka allvarliga fel:

Hon säger: ”Alltså det ser exakt ut som en GUCCI!” (Nej. Det gör det inte.)

Hon fortsätter: ”Alltså tror du att du kommer att tänka på den här om du inte köper den? Då MÅSTE du köpa den.” (Finns ingen sådan regel.)

Hon försäkrar: ”Alltså det där att den fäller glitter, det tänker man ju inte på.” (Jo. Det är det första man tänkte på.)

Flickan som nu dansar framför spegeln har i princip redan köpt klänningen men låter beslutet bekräftas av ännu ett feltänk:

”Alltså köper du den här, så måste du LOVA att inte använda den en utekväll vilken som helst. Du måste lova att du ska SUKTA efter den och låta den hänga där i garderoben tills det blir en riktigt viktig fest. LOVA!”

Ka-ching! Där satt den. Av någon märklig anledning är det detta som blir den köputlösande faktorn.

Tjejerna tar några snabba bilder och skickar ut dem över världen innan de betalar och går. Själv funderar jag lite över vad argument som ”användbar” och ”lika snygg till jeans” tog vägen. Inte för att de passade här, men ändå…

Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.