Uncategorized

De små liven.

Att handla på ICA Sabbatsberg en söndagseftermiddag när novembermörkret sänkt sig över Vasaparken är som att vandra genom en enda utdragen dagishämtning, en dag när man kommit för sent, har för tjock jacka, för många saker att bära på samt ett pågående kundsamtal i mobilen: Det är plågsamt för alla inblandade.

Hela butiken kokar av det man kallar ”restless legs” när det drabbar män över fyrtio, men som tar sig uttrycket av en till sprättbåge formad kropp, när det drabbar barn som håller på att förgås i sin sittvagn.

”Sitt. Still. Wilmer!” ryter mamman till en pojke som högröd och onomatopoetiskt argumenterande försöker kravla sig ur sin vagn. ”Sitt still annars får vi spänna fast dig, förstår du” fortsätter pappan kompenserande lugnt.

Hotet har ingen effekt på Wilmer, vars uppror däremot triggar igång Wendela ett och ett halvt, också hon övertygad om att det är roligare att gå än att åka vagn. Wendela har dessutom fått syn på ett paket glass som hon tänker bära med sig hem, kosta vad det kosta vill, och när mamma och pappa mer verkar vara inne på frysta ärtor, accelererar missnöjet.

Samtidigt börjar Mille, snart två men mycket liten till växten, att tröttna på den plats i kundkorgen som han tjatat sig till vid handlingens början. Pappan som byggt upp ett varuberg i lille Milles knä hoppas att Mille ska sitta kvar åtminstone tills de når kassan, men Mille tar saken i egna händer och lämnar som ett pärlband av tomater, äpplen och mjukost efter sig. Lite som Hans och Greta i häxans skog.

Medan en orättvist behandlad lillebror högljutt slår sin syster med en baguette, för att få dra familjens kundvagn fast han inte når upp till handtaget, somnar ettåriga Melica med huvudet på en burk saltgurka i sin joggingvagn. I samma stund som pannan landar på det blanka locket, rullar burken ner på golvet så att gurkorna – fem inalles – samlas i en blöt hög nedanför vagnen. Melicas mamma tittar hjälplöst på dillfrön och glassplitter, men Melica själv skriker på hjälp med lungornas fulla kraft.

Ja det är ett liv och ett hallå som vore det happy hour för just småbarnsföräldrar denna söndagseftermiddag i november när inte en vara i ta-höjd lever säkert och när skillnaden på övertrötta och sockerkickade barn, bara är hårfin. Och jag vet att jag någon gång, kanske på 1900-talet när mina egna barn var små och helt utan styrfart, lovade mig själv att aldrig klaga på eller lägga mig i någon annans sätt att hantera sina barn. Men, det löftet måste väl ändå vara preskriberat?

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s