Jag tänker på den där klottraren med tourettes i Djursholm. Han som bara hade stationsskylten vid Djursholms Ekeby att tillgå när han drabbades av ett skov och bara var tvungen att klottra något underlivsrelaterat på allmän plats. Det är så rörande på nåt vis. Jag ser framför mig hur han står där en händelsefattig kväll och försöker bilda provocerande ord av det enda han har att tillgå. Men det vill sig inte. Förutsättningarna är usla, underlaget bristfälligt, livet är inte en film. Till slut tar han ändå sin sprayflaska och stryker över hela Djursholm och större delen av Ekeby. Utifrån k-et bygger han sedan vidare med noga sprayade versaler: ”NULLA”.

Hur ofta spelar du Bingolotto? Aldrig, någon gång/år, någon gång/kvartal, varannan vecka eller dagligen? Sifo är nyfiken och jag är väl lite nyfiken jag också, så jag sätter igång att svara på de ändlösa frågorna. Aldrig, svarar jag. Det är rutan längst till vänster.

Hur ofta spelar du Dagens Dubbel? Harry Boy? V4? V64? Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig. Det är en väldig massa aldrig i en Sifo-undersökning. Jag börjar nästan undra om jag missat något i livet. Större delen av det, om jag ska vara ärlig.

Människors intressen är olika, fortsätter Sifo. Hur stort intresse har du för Mode, Bussresor, Jämställdhetsfrågor, Energisparande, Krukväxter, Astrologi…? Jag kryssar genomtänkt men allt mer desperat. Mode eller jämställdhet? Det är lite som när man skrev i någons Mina-vänner-bok och under rubriken ”Jag avskyr:” svarade ”Krig och Sparrissoppa”. Och Energisparande… är det ens ett intresse? Den som kryssar högsta betyg på den blir ju svårplacerad en middag i alla fall.

Nästa fråga gäller mitt tidningsläsande. Jag längtar efter en ”om du svarat nej på denna fråga, gå till sidan 99”, men det kommer ingen sån. Därför finner jag mig kryssa nej i ändlösa rutor rörande frågor om huruvida jag läser GP. Läser jag GP regelbundet? Nej. Men läser jag GP tisdag regelbundet? Nej. Läser jag GP motordelen? Nej. GP onsdag? Det kan inte komma som en överraskning för någon att jag inte läser GP Skärtorsdag, radio/tv-delen regelbundet heller, men jag svarar ändå ett tydligt nej på den frågan också.

Så där håller det på, sida upp och sida ner. Som en liten otippad refräng kommer då och då en fråga om mitt förhållande till golf. Alltid med den förklarande parentesen att det inte handlar om minigolf. (Ska jag ta illa upp?)

Ingen fråga är för liten för att nagelfaras och styckas upp i tolv nyanser av svar. En gång skojar jag till det och säger att jag lyssnar på radio P4 i bilen, tisdagar 12-14. Men annars håller jag mig till sanningen.

Men även mitt tålamod har gränser och när man ber mig dra mig till minnes hur min senaste tv-kväll avlöpte kanalmässigt – i 5-minuterspass – känner jag ändå att jag fått nog. Menar de allvar? Är det ens rimligt att tro att någon kan svara sanningsenligt på det här? Jag är inte ens säker på vilka kanaler jag har!

Sifo borde avgjort ta sig en funderare på underlaget till sina studier. Vilka orkar/har tid/förstår/vill svara på 1000 snarlika frågor?  Jag, några understimulerade pensionärer och Rain Man?

Den spanska skogssnigeln är inte ensam om att höra hemma i ett annat klimat än det svenska. Luftkonditioneringen på ett mellansvenskt kontor, känns också fullständigt mal placé när man suttit några minuter bredvid utblåset. Här har man jobbat i veckor på den perfekta överarmen, tränat biceps, jobbat upp en gyllene hudton, införskaffat moderiktiga linnen – till vilken nytta? Det är inte de 15 graderna ute som är hotet mot humöret. Det är den permafrost som råder inne! Lammullströjor i sommarfärg förslår inte. Här krävs dunjackor, halsdukar och torgvantar för att skrivbordspersonalen ska kunna göra sitt jobb.

Det slår mig att vi svenskar försöker leva någon annans liv. Det behövs ingen luftkonditionering i Sverige. Sluta låtsas. Kan vi inte vara överens om att Sverige är Sverige. Vi kan inte både plocka trattkantareller i oktober och sitta ute och hinka romdrinkar. Vi kan inte både ha Vasaloppet och servera gazpacho på luncherna. Vi får nöja oss med små grodorna på årets ljusaste dag och inte låtsas att vi också har klimat för salsa och zamba. Vi är ett land byggt av vått ylle och fetvadd, ärtsoppar och varm punsch. Vi ska inte ha iskall luft rätt i ansiktet när vi jobbar. Har jag gjort mig förstådd?

Varje hel och halv timme trillar det in en solbränd medarbetare klädd i en personlig blandning av trekvartsbyxor, holkärm, solclips och avflagat nagellack. Samma procedur upprepas: välkomstkramen, snabbgenomgången av diverse resrutter, regnmängder, myggbestånd och solnedgångar och när allt är avhandlat – en spänstig gång till skrivbordet.

Vid skrivbordet är det städat, fint och lika tomt som i medarbetarens utvilade hjärna. Under semestern har städfirman löpt amok och polerat det med fett, halt polermedel och mapparna med Extra Viktiga Pågående Projekt har halkat ner och ligger farligt nära papperskorgen. Städfirman har på eget bevåg även lagt firmans alla visitkort på just medarbetarens bord. När han börjar sortera bland dem är han osäker på om Erik Tibeus på Viral AB är en kund eller en leverantör. Om Annika Henks på Rinex är någon han borde kontakta för en lunch eller om hon är receptionistens öronläkare.

Med upptagen blick startar medarbetaren nu sin dator och börjar kasta mail. De flesta mailen har helt uppenbart passerat bäst-före-datum och kan kastas utan tveksamhet, många var helt poänglösa redan när de kom och kan gå samma väg, medan några är reply på reply på replymailet och därför svåra att ta till sig med en solsvedd hjärna. Sådana mail kastar medarbetaren lättast om han blundar. Så har det liksom aldrig hänt.

”Joorå, så att…” säger medarbetaren till sig själv och tittar på klockan. ”Så var man igång.” Det är många trådar det ska dras i, möten som kändes lovande där innan semestern som ska följas upp, kontakter som sitter och hoppar av otålighet över att just medarbetaren ska höra av sig och erbjuda sina tjänster. Det är fullt upp och en himla tur att han kom in helt enkelt.

”Joorå, så att…” Medarbetaren konstaterar att han behöver köpa frimärken också.

Men först en tidig lunch.