Varje hel och halv timme trillar det in en solbränd medarbetare klädd i en personlig blandning av trekvartsbyxor, holkärm, solclips och avflagat nagellack. Samma procedur upprepas: välkomstkramen, snabbgenomgången av diverse resrutter, regnmängder, myggbestånd och solnedgångar och när allt är avhandlat – en spänstig gång till skrivbordet.

Vid skrivbordet är det städat, fint och lika tomt som i medarbetarens utvilade hjärna. Under semestern har städfirman löpt amok och polerat det med fett, halt polermedel och mapparna med Extra Viktiga Pågående Projekt har halkat ner och ligger farligt nära papperskorgen. Städfirman har på eget bevåg även lagt firmans alla visitkort på just medarbetarens bord. När han börjar sortera bland dem är han osäker på om Erik Tibeus på Viral AB är en kund eller en leverantör. Om Annika Henks på Rinex är någon han borde kontakta för en lunch eller om hon är receptionistens öronläkare.

Med upptagen blick startar medarbetaren nu sin dator och börjar kasta mail. De flesta mailen har helt uppenbart passerat bäst-före-datum och kan kastas utan tveksamhet, många var helt poänglösa redan när de kom och kan gå samma väg, medan några är reply på reply på replymailet och därför svåra att ta till sig med en solsvedd hjärna. Sådana mail kastar medarbetaren lättast om han blundar. Så har det liksom aldrig hänt.

”Joorå, så att…” säger medarbetaren till sig själv och tittar på klockan. ”Så var man igång.” Det är många trådar det ska dras i, möten som kändes lovande där innan semestern som ska följas upp, kontakter som sitter och hoppar av otålighet över att just medarbetaren ska höra av sig och erbjuda sina tjänster. Det är fullt upp och en himla tur att han kom in helt enkelt.

”Joorå, så att…” Medarbetaren konstaterar att han behöver köpa frimärken också.

Men först en tidig lunch.