Det är inte turisterna som signalerar sommar i city, så mycket är klar. När sommarjobbaren ler sitt nymorgnade leenden emot en, då vet man att sommaren är här på riktigt.

Hur svårt det än har varit för de stackars babyboomarna från nittiotalet, så har rätt många av dem har trots allt hittat jobb. När fastighetsskötaren kommer har han med sig en hungrig 15-åring som lystet tittar på mötesbullarna medan han med målbrottsröst undrar var han ska ställa lysrören. I parken går tre reflexvästklädda 17-åringar tätt tätt och slåss med plocktängerna om samma skräp. Och på lunchrestaurangen står en Mycket Solbränd och Välsminkad 18-åring och frågar samvetsgrant om jag vill ha dressing? Och vill jag ha bröd? Och vill jag ha en eller två skivor bröd? Och vill jag ha smör? Och vill jag äta här eller ta med? Och vill jag betala kontant eller med kort? Och har mitt kort chip? Och vill jag ha kvitto? Och vill jag ha påse? Och vill jag ha en trevlig dag?

Ibland möter sommarjobbare sommarjobbare och då kan det bli riktigt spännande. Som i postkön. En flicka, utsänd av sin tillfälliga arbetsgivare, ska hämta ett paket men saknar leg. Å andra sidan tas hon emot av en pojke, så färsk i sin roll att han fortfarande har försökt göra ett modeplagg av postens profiltröja. Leg hit och leg dit, tänker pojken och godkänner förvirrat transaktionen ändå. Det är ju ändå inte Systemet han jobbar på, försvarar han sig.

Sommarjobbarens vilja att vara till lags gör också att man kan hoppas på att kundmöten som hålls efter midsommar går lite extra smidigt. Har leverantören tur finner han sig sitta mitt emot en sommarjobbare istället för mitt emot den slipade förhandlare till kund han vanligtvis möter. Vips är pengar ”ingen issue” längre. Istället möts han av ett tillmötesgående: ”Fett dyrt, men ok, jag skriver under så länge så kollar jag när hon, äh, vad hetere, hon som leder, kommer tillbaka…”

Ja det är en härlig tid!