Har köpt en sallad med gamla, torra och äckliga kräftstjärtar så jag gör det man alltid bör göra, men nästan aldrig orkar: jag går tillbaka med eländet. För att inte genera försäljaren böjer jag mig fram över disken och säger, utan stora åthävor, att kräftstjärtarna var inte bra. ”Va?” Något högre, men ändå mest för försäljarens öron, meddelar jag då att kräftstjärtarna, de var riktigt dåliga.

”Vad säger du?” Kräftstjärtarna, ropar jag och lyfter upp påsen så att vi ska vara överens om vad vi pratar om, kräftstjärtarna var gamla och äckliga!

”Va? Tala ur skägget människa!” Jag skriker nu högljutt, ilsket och ackompanjerat med illustrativa gester att den nyss inköpta kräftsalladen var så äcklig att jag undrar om de inte hittat stjärtarna i nåt gammalt beredskapslager. Jag gör klart att jag förmodligen kommer att kräkas inom de sex timmar man brukar räkna med i snarlika fall samt tydliggör att jag aldrig, aldrig kommer att handla där igen.

Äntligen tar det fäste. Försäljaren backar, spärrar upp sina ögon och säger att ingen har klagat förr.

Tolv lunchgäster och lika många förskrämda turister tittar på mig med avsmak.

”Vilken oförskämd människa!” säger en av dem till sin gråtfärdiga dotter och drar både henne och sin väska till sig. ”Ingen som helst behärskning. Och titta här vilken god skaldjurssallad!”