Uncategorized

”Jag röker, ni kommer att dö.”

Ett av Kristina Lugns sista, ofrivilligt offentliga, framträdanden, var när hon på väg till Akademien försökte bli kvitt en hord journalister. Med cigaretten som vapen banade hon sig fram mot sitt mål. Och journalisterna drog sig tillbaka, för även om hon skämtade (några av dem var osäkra) låg det ju någonting i det. Och är rökning ens tillåtet i Gamla Stan? Den är ju lite av en enda stor uteservering, dessutom med känslan av inomhuslokal…

Att röka i andra människors närhet är inte korrekt. Ett både dödsföraktande och nonchalant statement som lika delar upprör och oroar. Men när Covid 19 ställer mängder av invanda beteenden på ända, ändras även synen på vad som är provocerande. Lite rök skrämmer få 2020. Närhet däremot!

Därmed har den unga generationen hittat den optimala provokationen. För när extremt korta shorts, aparta piercingar, tribaltatueringar och cigaretter för den delen, inte får någon att höja på ögonbrynen längre, har tonåringarna lagt beslag på kramen. Tätt sittandes på parkbänkar, med armarna om varandra, hängandes på kompisens axlar och fullkomligt utan rekommenderat säkerhetsavstånd, ger de fingret åt allt vad ”social distance” heter. Och de gör det med ett självförtroende som bara en riktigt ung genuppsättning kan. Vi andra kan träna hur mycket vi vill på våra utomhusgym, toppa våra stegräknare eller lyfta brösten till oanat pigga höjder – kramas gör vi inte. Vi kan bära upp en ormskinnsbyxa med glans, lyssna på Billie Eilish och klara att läsa en meny även i svagt ljus – men vi sitter inte på överkryssade stolar på uteserveringen.

För alla oss som hälsar med armbågen, fötterna eller bara slår ut med armarna i en slags tafatt luftkram, får den fysiska krammanifestationen precis den effekt dess utövare medvetet eller omedvetet hoppas på. Den lockar fram tanten, arga farbrorn och portvakten i oss tillsammans med motstridiga känslor av chock, vet-hut och inte så lite avund. Men precis som magtröjan, svårt höga jeansmidjor och Dua Lipa-looken – var sak har sin tid. Kramen är inte för alla.

Kristina Lugn lämnade oss för tidigt. Hennes kloka ord, skickligt inslagna i finurliga formuleringar, hade behövts länge än. Och förmodligen hade hon idag, om journalister vågat närma sig på Västerlånggatan, inte hotat med cigaretten. Nej, hon hade använt en annan metod för att freda sig från oönskad uppmärksamhet:  ”Men ser ni inte vad nära jag är – vill ni ha en kram?”

Standard
Uncategorized

”Så slipper du urinläckage.”

Kvällstidningens löpsedel är så coronabefriad att jag stannar upp. Att få fördjupa sig i en icke dödlig sjukdom, vars konsekvenser förvisso är jobbiga på flera plan, men som varken smittar eller överbelastar vården – så lyxigt.

Behovet av normalitet är stort efter veckor av handsprit och onaturligt avståndshållande. Siffror, kurvor och berättelser från Iva håller oss konstant på helspänn. Det som möjligen, möjligen, hade lite av nyhetens behag – jobba i tofflor, spela Conference Call Bingo, ta en video-aw – har sedan länge blivit en blek kopia av det riktiga livet. Dessutom slänger media (ivrigt påhejat av vädret) in extra avkylande information så snart man börjar tänka tanken på att leva lite vanligt: ”Smittan har kommit till ditt närområde.” ”Det finns en persona liknande din som drabbats extra hårt.” ”Idag har vi ökat antalet sidor med dödsannonser till fjorton uppslag.” Nordanvind och hagel gör budskapet ännu tydligare – sätta sig på en uteservering för lite real face time med sina kompisar? Vem tror du att du är?! Sjukvården går inte ens på knäna längre, de krälar banne mig!

Ja, vem tror jag att jag är?

Jag är en frustrerad Stockholmare som inte fattar varför våren detta enda år när den globala uppvärmningen hade behövts, vägrar att komma och ge oss lite möjlighet att åtminstone umgås med våra riskgruppsföräldrar utomhus. Jag är hemmajobbaren som tacksamt svarar även när säljare ringer eftersom det ger mig illusionen om att någonting är som vanligt. Jag är den socialt utsvultne grannen som vill chitchatta över staketet på landet, om nästan vad som helst – ropandes och med tydliga gester om personen i fråga vill ta det säkra för det osäkra. Jag är arbetskamraten som saknar alla kollegor och som då och då smiter in till jobbet för att känna white boardens glatta yta och doften av en non permanent marker. Jag är statistiken personifierad: äter, dricker, handlar hemelektronik och trädgårdsprodukter, rustar upp hemma men ser inte behovet av en ny partydress – i alla fall ingen nederdel.

Jag är den som undviker gym och istället tränar ute, joggar och går och går och går.

Kanske är jag också den som tar på mig handskarna för att gå in i tobaksaffären och köpa kvällstidningen. En som hyser en förhoppning om att få slippa Corona och komma undan med lite urinläckage. Ett läckage jag i så fall kan komma till rätta med.

 

Standard
Uncategorized

Den ofrivilliga marknadsundersökningen.

 

Man kan ha olika uppfattningar om huruvida man ska gå in i en affär och handla dessa dagar. Men om man nu ändå dristar sig ut i närområdet (och det kan jag konstatera att man gör, framför allt i närområdet – herregud vi Vasastadsbor verkar tro att vi är odödliga. Citykärnan gapar tom, söder är märkbart nedtonat, men Vasastan myllrar på som om Covid 19 var en ny elsparkcykel – något man kan undvika bara man håller sig på trottoaren). Så om man nu ändå går in i en affär för att bunkra upp, ja då kan man inte undvika att notera att även i kristider finns det vissa varumärken som går bättre än andra.

”Köp toalettpapper!” skriker dottern i luren när bunkrandet precis börjat eskalera. ”Det är slut på Coop här hos oss och de får inte in förrän i övermorgon!” Smygande längs hygienhyllan märker jag att ryktet talar sant. Toalettpappershörnet är så gott som tömt, med ett undantag: ett 2-lags lite hårdare, blankt papper som ”tillgodoser de grundläggande behoven”. Även i kristider kan folk uppenbarligen tänka sig att ställa högre krav än så när det kommer till hygien.

Nästa stopp är pastahyllan. Också den är renrakad. Spagetti, Farfalle, Pappardelle… allt är slut, men den smala, släta Penne – den som inte suger upp någon som helst sås – den finns kvar. Ganska många paket faktiskt. Jag tänker att om en pastasort inte ens hamstras i kristider, ja då kan det vara en felsatsning…

Gulaschsoppan är tvärslut, förutom en sort som lite olyckligt förpackats i en påse som ger associationer till en tvättmedelsrefill. Den står kvar, samtidigt som ett par kunder suckar högt över att all gulasch är slut. Hm…

All tvål som doftar just tvål är utplockad. Tvål med doft av björnbär, bubbelgum, stark ros och pepparkaka, finns dock om läget är akut. Men det verkar det inte vara.

Trepack makrill i tomatsås är slut. Sardiner i olja, finns kvar.

4-pack fryst lax – finito. Påsar med fryst spätta, up for grabs.

Frysta hela spenatblad är uppenbarligen hårdvaluta. Fryst hackad och stuvad spenat, lockar förgäves.

Någon har tagit tabberas på havregrynen och även den lite lyxigare grynblandningen. Rågflingorna står dock närmast orörda kvar. Har den trevliga, lite grövre rågflingegröten tappat fäste? Det verkar inte bättre.

Tvål-ull med fettlösande egenskaper, vilket gör den ”helt ovärderlig när du ska rengöra ytor med riktigt mycket ingrodd smuts” lyser med sin frånvaro. Milt, oparfymerat diskmedel finns det gott om, liksom tvättsvampar med yta som inte repar.

Hela hyllan med couscous, bulgur och andra pastasubstitut är brandskattad. Sånär som på 5-minuters bulgur, en ovanligt menlös sort som ger en känsla av att man lika gärna kan hälla vetemjöl i kokande vatten och vänta ett par minuter innan man hugger in. Något säger mig att mannagrynen står orörda också.

Stora flak med spanska jordgubbar finns det gott om. Liksom italienska äpplen och fritt liggande wienerbröd med ”mormors hosta”.

Handspriten har varit slut länge. Matlagningsvinet däremot…

 

 

 

 

Standard
Uncategorized

Earth Hour, någon?

2007, långt innan Greta satte sig ner för en mer hållbar värld, tog WWF initiativet till Earth Hour. En global möjlighet för var och en av oss att symboliskt dra sitt strå till stacken genom att under en kvällstimme i mars släcka, stänga av och spara el.

Under ett par år – minst – såg familjen fram emot Earth Hour med viss förväntan. Kanske inte veckor i förväg, men timmar i alla fall. Det tändes stearinljus, släcktes ner, laddades med sällskapsspel och godis, och så ställde vi oss i fönstret för att se den solidariska handlingen avspegla sig i Vasastans alla fönster och känna stolthet, samhörighet och gott samvete. Som en våg av välvilja, tänkte vi oss bilden.

Lika många gånger som vi stod där, med lite av en nyårsaftonskänsla i kroppen, blev vi också besvikna. Inte ett mörkt fönster så långt man såg och skarpögda barn noterade mer än en gång tv:ns blå sken fladdra bakom grannarnas gardiner. En timmes avhållsamhet och offerkofta var uppenbarligen för mycket för de allra flesta i Vasastan. Herregud – hur skulle det se ut om middagen fick ätas utan Miss Li & Lars Winnerbäck? Om pyjamaspartyt fick gå på sparlåga en timme eller tacon ätas i mörker? Dessutom sändes ”Wildkids” och ”Tror du jag ljuger?” precis som vanligt trots att mörkläggning anbefallts. Det krävdes karaktär att avstå.

Men allt är relativt. När distansjobb blivit norm, barn vinkar till sina äldre via Skype, drömresor, konserter och idrottsevenemang flyttas till 2021, och man endast mycket skamset smyger ut och handlar 1 rör värktabletter, är en timme i mörker inte mycket att komma med för en luttrad skara. Det klarar världen av bara farten, skulle man kunna tycka.

Icke så. För när det enda som ännu inte ransonerats är tv, digitala begivenheter och hemmasittande, kommer Earth Hour långt ned på prion även i år. Känslan blir snarare ”Låt mig vara!” ”Rör inte mitt ljus.” ”Skärp er!”

Och även om middagar hölls på videolänk lördagen den 28 mars detta onådens år 2020, även om barnens pyjamaspartyn sköts på framtiden och släktträffarna skedde på suddig Hangout, var inte ett enda fönster släckt i vårt kvarter i lördags heller. Earth Hour – detta vällovliga världsomspännande initiativ som aldrig tycks lyfta, jobbade i motvind även år.

 

Standard
Uncategorized

De oavslutade anteckningarnas poesi.

Jag har en analog ådra. Eller ådra och ådra, det är väl mer ett vattenfall av analoga impulser som måste hållas i schack för att inte resultera i murar av anteckningsböcker och block på skrivbordet. För att passera rätt sida om gränsen mellan ”ansvarstagande” och ”hoarder”, tvingar jag mig därför emellanåt att slänga dessa tidsdokument. Jag bara gör det, utan att bläddra – det står så mycket viktigt i dem.

”Lena nöjd”, tex. Det var i höstas, så mycket kan jag se av datumet som skymtar under en krans av blyertsögon som jag ritat under mötet. Vem Lena är, har jag inte antecknat, men jag hänger gärna kvar vid känslan som anteckningen ger. Lena nöjd.

”Den som övertygar om att man förstår vad man vill ha.” Anteckningen står helt för sig själv, inringad för att inte glömmas bort. Meningen är obegriplig, men sammanfattar förmodligen en viktig diskussion. Möjligen är det också en uppgift jag fått. Jag hoppas att jag tagit den vidare, men säker är jag inte. Kanske bäst att spara?

För oss som tänker med pennan, är det här inga konstigheter. Vi sitter där i möte efter möte och antecknar viktigheter. Men om det under en viss tid inte sägs så mycket viktigt, ja då kan man anteckna lite vad som helst, för att hålla sig alert. Det är då de lösryckta sanningarna kommer på pränt: ”Sugrör – Urban”, ”Gärna så få sidor som möjligt”, ”Susanne uttalar sig”…

Några anteckningar har ambitiösa rubriker: datum, ämnesområde, närvarande på mötet – och sen är det tomt. Andra block är neurotiskt fullskrivna, men saknar helt rubrik och sammanhang. Och så har vi de privata lapparna – om möjligt än mer kryptiska: ”22.200 kr. I efterhand kan vi pröva om han” Vad som avses får vi aldrig veta. Lappen har legat länge.

Ja så där håller det på. ”Glöm ej!”, telefonnummer utan namn och namn utan telefonnummer samsas med ”MAILA!!” och något som ser ut som vattentäta lösenord – möjligen lite för vattentäta eftersom fusklapp behövs. Underst, avslöjar en drös lappar med ”Skift, kringla + 4. Blanksteg, musklick.” en digital blindspot parad med mycket kort minne. Visserligen kan man aldrig få för många lappar av den där typen, men är det städning, så är det. Jag slänger.

Standard
Uncategorized

Insights

Den kvalitativa undersökningen lider mot sitt slut. Kunden har suttit bakom den enkelriktade glasrutan, ätit godis och sett en grupp konsumtionsglada individer i målgruppsrätt ålder prata om vad som får dem att besöka en butik i allmänhet och deras i synnerhet. Svaren har varit utförliga och entydiga. Det man söker finns inte i den butik kunden representerar. Sortimentet är fel, priserna är fel, personalen är lite fel, de också.

Men finns det ingenting som ni tycker är bra med butiken, undrar intervjuaren som en sista desperat ingång, innan gruppen ska få lämna. Även om vi är här för att hitta sanningen, är det roligare för alla om kunden inte gråter när de går hem.

Personerna i intervjugruppen ser mycket skeptiska ut. Men så tänds ett ljus i blicken hos en av kvinnorna och hon lyser upp – glad för att kunna vikta alla negativa svar med ett positivt som omväxling: Jo, säger hon. Butiken är väldigt överskådlig! När man kommer in så ser man direkt att här är det inget jag vill ha.

Standard
Uncategorized

Sommarlunchens Svartepetter

Förr eller senare händer det. Man sitter med nitlotten – yoghurtförpackningen med den fullkomligt omöjliga plasttoppen som, enligt instruktionerna enkelt bryts upp med tummen, men som kräver besatthet, kniv och skyddskläder.

Med livet som insats tvingas man sticka skalkniven i förpackningen och bända loss. (Det är lite som att öppna ett ostron, men totalt utan festivitas.) När kniven skurit ut ett hål stort nog för en tumme är det dags att med handkraft bända upp plasten från det som ska sorteras som papp. Även en härdad tumme kan i det här skedet få skärsår när den vassa plastkanten trycks in. Man svär, tycker oerhört synd om sig själv som åter dragit nitlotten och misstänkliggör den övriga familjen för att ha spelat ner sin hunger för att slippa ta det sista.

För att få loss enheten räcker sällan eller aldrig tummen ens när kniven gjort sitt. Man behöver använda hela handen. Flera fingrar letar sig in under locket, borrar sig ner i resterna och tar spjärn mot insidan. Man drar. Man lirkar. Man står med halva handen nere i tetran för att få grepp. Yoghurt upp till armbågen. Hur en tom tetra kan rymma så mycket är obegripligt. Som en förlösande barnmorska gräver man ut det som annars skulle hamnat i pappsoporna. Så där, nu kommer den. Titta det blev en välskapt deciliter!

Avsättningen för en handfull vidhäftad yoghurt, är inte helt självklar. Man får ta den själv. Bita ihop. Tänka på miljön.

Någonstans har jag läst att maskinerna som tillverkade Bricken, gick sönder. Att inga reservdelar fanns att få. Men det här! Till och med en Takåsförpackning hade varit bättre.

TV-reklam visar hur den nya förpackningen minimerar rester och tar sitt ansvar genom en botten som enkelt viks ut och plattas till. Just den funktionen tror jag ingen undrat över. Plasttoppen däremot – jag vill se instruktionsfilm, jag vill ha promotion i butik, infographics, tutorials, steg-för-steg och bevisföring. Jag är bitter, arg och besviken. Och jag luktar sur mjölk.

 

Standard
Uncategorized

Framtiden för dyslektiker stavas Naming.

Det ser ljust ut för våra dyslektiker. Inte nog med att Ingvar Kamprad, Petter och större delen av kungafamiljen kommit ut som ordblinda. Otippade namn som Charles Darwin och Einstein aspirerar på titeln postumt. Och Selma Lagerlöf sägs kvala in, hon också. Kalla mig trångsynt, men där någonstans tappade man mig.

Som om detta inte vore nog får den här gruppen kreativa individer nu draghjälp från ett oväntat håll: nystartade företag med behov av oregistrerade namn och egna url-er, törstar efter bokstavskombinationer som aldrig tidigare sett dagens ljus. När Eckerö Linjen, Persienngruppen och Korvbrödbagaren redan är upptagna, måste man nämligen tänka annorlunda. I långa, psykedeliska namingprocesser föds nu därför i strid ström namn som tidigare skulle klassats som olycksfall i arbetet. Siffror slängas in bland bokstäver. Versaler poppar upp hej vilt. Ett provinsiellt K byts ut mot ett internationellt gångbart C och personliga skiljetecken, Ö:n, Ä:n och Å:n placeras lite varsomhelst där det ser snyggt ut. You blir U. Q funkar överallt. Pluralformer används på de mest halsbrytande sätt.

Förutom att det här ger oss nya spännande synintryck, ger det också dyslektikerna vind i seglen. För det de alltid har känt på sig stämmer plötsligt: man kan inte lita på att N inte dubbeltecknas framför D och T.  Hönan stjäl stjälkar och stjälper sin stjärt mot stjärnorna, hjälper föga som minnesregel. Allt färre dyslektiker behöver ta till den gamla tumregeln om SKJ-pojken i skjorta gul som skjuter in skjutsen i skjulet. Och M kan dubbeltecknas i slutet av fler ord än Lamm, Damm och Ramm! Vad hände?

Apple gick i bräschen med sitt Think Different – en uppmaning som fick engelsklärare världen över att sätta i halsen, då Differently rent grammatiskt skulle varit den rätta formen. Jag spanar att vi bara sett början på en total stavningskollaps och ger er, alldeles gratis, följande lediga domäner:

Underklädesföretaget tunnt.se

Möbelproducenten Fotölj.se

Datingsiten Intreserad.se

Fiskeföretaget Abore.se

 

Standard
Uncategorized

Samvetet

”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 10 – Självledarskap

På min dator sitter en orange notislapp med texten: ”Du är rätt och slätt fantastisk!” Under den generösa kommentaren har någon plitat ”Äsch då.” i rött. En solskenshistoria i feedback-eran om det inte vore för att jag själv skrivit den första kommentaren. Ja, den andra också.

När god service handlar om att göra sina bankärenden, inköp, ja faktiskt det mesta utan inblandning av någon annan människa, föds begreppet Självledarskap. Alla organisationer med överlevnadsinstinkt vet vad jag talar om. Självledarskapet får människor att växa och ta ansvar. Inget fel med det. Men hur går det till? Alltså, man leder sig själv…  Lite som att sjunga duett ensam, rätta sitt eget uttal eller att ta noteringar samtidigt som man själv pratar. Svårt och kanske – men det får nästa management-trend leda i bevis – mest en väg att spara resurser?

I självledarskapets lingo flödar begrepp som ”förväntansbild” och ”självmedkännande”. Sammanslagna ord där ett plus ett verkligen inte blir tre, men nästan inte ens två utan mer något helt meningslöst.

Jag bestämmer mig för att ta tag i den allra viktigaste ingrediensen i självledarskapet istället: självkänslan. För att bygga självkänsla får jag jobba lite. Jag prövar med att skratta högt åt mina egna skämt, inte minst i kundmöten. Fortsätter med att ge mig själv tydlig feedback genom att låtsas att jag blev glad åt att jag höll god min, trots att jag fick en del synpunkter på en text jag var nöjd med. Men självkänslan uteblir. Det blir lite som när Tjorven frågar gud om hon får ta en tårtbit till, och med mörk röst väser fram ”Jaaaa det får du…” Minnesvärt, men lite märkligt.

Självledarskapet sägs ”stärka mitt ledarskap” och här blir jag riktigt förvirrad. Vem är jag? Är jag ledare eller ledd? Ställer jag frågor eller svarar jag på dem? Har jag två jobb eller är jag kanske en kämpande regionteater med så pass nedskuren budget att en enda skådespelare får ta alla rollerna med olika hattar och lösmustasch på pinne, till hjälp…?

För att bringa klarhet går jag till en av alla införsäljningstexter för denna metodik igen: ”I vår ledarutveckling fokuserar vi på självledarskapet, då det är grunden för ett gott ledarskap.” Nu vet jag ju inte om det här företaget har kurser i vegetarisk matlagning, men något säger mig att OM – ja då skulle man med all säkerhet fokusera på nötköttets fördelar. Och då blir jag ändå lite tveksam – för är nötkött verkligen grunden till en god vegetarisk måltid? Jag är skeptisk.

Standard