Uncategorized

Framtiden för dyslektiker stavas Naming.

Det ser ljust ut för våra dyslektiker. Inte nog med att Ingvar Kamprad, Petter och större delen av kungafamiljen kommit ut som ordblinda. Otippade namn som Charles Darwin och Einstein aspirerar på titeln postumt. Och Selma Lagerlöf sägs kvala in, hon också. Kalla mig trångsynt, men där någonstans tappade man mig.

Som om detta inte vore nog får den här gruppen kreativa individer nu draghjälp från ett oväntat håll: nystartade företag med behov av oregistrerade namn och egna url-er, törstar efter bokstavskombinationer som aldrig tidigare sett dagens ljus. När Eckerö Linjen, Persienngruppen och Korvbrödbagaren redan är upptagna, måste man nämligen tänka annorlunda. I långa, psykedeliska namingprocesser föds nu därför i strid ström namn som tidigare skulle klassats som olycksfall i arbetet. Siffror slängas in bland bokstäver. Versaler poppar upp hej vilt. Ett provinsiellt K byts ut mot ett internationellt gångbart C och personliga skiljetecken, Ö:n, Ä:n och Å:n placeras lite varsomhelst där det ser snyggt ut. You blir U. Q funkar överallt. Pluralformer används på de mest halsbrytande sätt.

Förutom att det här ger oss nya spännande synintryck, ger det också dyslektikerna vind i seglen. För det de alltid har känt på sig stämmer plötsligt: man kan inte lita på att N inte dubbeltecknas framför D och T.  Hönan stjäl stjälkar och stjälper sin stjärt mot stjärnorna, hjälper föga som minnesregel. Allt färre dyslektiker behöver ta till den gamla tumregeln om SKJ-pojken i skjorta gul som skjuter in skjutsen i skjulet. Och M kan dubbeltecknas i slutet av fler ord än Lamm, Damm och Ramm! Vad hände?

Apple gick i bräschen med sitt Think Different – en uppmaning som fick engelsklärare världen över att sätta i halsen, då Differently rent grammatiskt skulle varit den rätta formen. Jag spanar att vi bara sett början på en total stavningskollaps och ger er, alldeles gratis, följande lediga domäner:

Underklädesföretaget tunnt.se

Möbelproducenten Fotölj.se

Datingsiten Intreserad.se

Fiskeföretaget Abore.se

 

Annonser
Standard
Uncategorized

Samvetet

”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 10 – Självledarskap

På min dator sitter en orange notislapp med texten: ”Du är rätt och slätt fantastisk!” Under den generösa kommentaren har någon plitat ”Äsch då.” i rött. En solskenshistoria i feedback-eran om det inte vore för att jag själv skrivit den första kommentaren. Ja, den andra också.

När god service handlar om att göra sina bankärenden, inköp, ja faktiskt det mesta utan inblandning av någon annan människa, föds begreppet Självledarskap. Alla organisationer med överlevnadsinstinkt vet vad jag talar om. Självledarskapet får människor att växa och ta ansvar. Inget fel med det. Men hur går det till? Alltså, man leder sig själv…  Lite som att sjunga duett ensam, rätta sitt eget uttal eller att ta noteringar samtidigt som man själv pratar. Svårt och kanske – men det får nästa management-trend leda i bevis – mest en väg att spara resurser?

I självledarskapets lingo flödar begrepp som ”förväntansbild” och ”självmedkännande”. Sammanslagna ord där ett plus ett verkligen inte blir tre, men nästan inte ens två utan mer något helt meningslöst.

Jag bestämmer mig för att ta tag i den allra viktigaste ingrediensen i självledarskapet istället: självkänslan. För att bygga självkänsla får jag jobba lite. Jag prövar med att skratta högt åt mina egna skämt, inte minst i kundmöten. Fortsätter med att ge mig själv tydlig feedback genom att låtsas att jag blev glad åt att jag höll god min, trots att jag fick en del synpunkter på en text jag var nöjd med. Men självkänslan uteblir. Det blir lite som när Tjorven frågar gud om hon får ta en tårtbit till, och med mörk röst väser fram ”Jaaaa det får du…” Minnesvärt, men lite märkligt.

Självledarskapet sägs ”stärka mitt ledarskap” och här blir jag riktigt förvirrad. Vem är jag? Är jag ledare eller ledd? Ställer jag frågor eller svarar jag på dem? Har jag två jobb eller är jag kanske en kämpande regionteater med så pass nedskuren budget att en enda skådespelare får ta alla rollerna med olika hattar och lösmustasch på pinne, till hjälp…?

För att bringa klarhet går jag till en av alla införsäljningstexter för denna metodik igen: ”I vår ledarutveckling fokuserar vi på självledarskapet, då det är grunden för ett gott ledarskap.” Nu vet jag ju inte om det här företaget har kurser i vegetarisk matlagning, men något säger mig att OM – ja då skulle man med all säkerhet fokusera på nötköttets fördelar. Och då blir jag ändå lite tveksam – för är nötkött verkligen grunden till en god vegetarisk måltid? Jag är skeptisk.

Standard
Uncategorized

I soprummet.

Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.

Standard
Uncategorized

Söndagsbingo

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Standard
Uncategorized

Diagnosernas tid.

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 8

”Med vänlig hälsning”, avslutas mailet jag läser. Inga konstigheter, om det inte vore för att resten av innehållet haft en tydligt irriterad ton. Den vänliga hälsningen är en lite olycklig default-lösning. Vald i förhoppning om att de flesta av avsändarens mail kommer att skrivas i en artigt positiv anda.

Avsändaren känner dock inte sig själv. Hon vet inte att hon är en passivt aggressiv personlighetstyp, som inte bara avslutar ovänliga mail rutinmässigt vänligt, utan dessutom tilltalar sin man med ett sammanbitet ”älskling” även när nåt mindre smickrande borde ligga närmare till hands: ”Älskling, nu har jag, upprepade gånger, bett dig att inte lägga soppåsen i soffan …”. Språkspalten vill gärna djupdyka lite i fenomenet.

”Tack för att du inte…” och ”Rasta gärna hunden, men inte här” är uttryck vuxna på samma långsamväxande språkgren som argsint nyttjande av rara ord. Det är uppenbart att avsändaren hellre vill skrika ”kleta inte glass på Rauschenbergs get och sluta lämna bajshögar efter dig”. Men ett låtsas-tack och en förstående ton används istället, även om självklart ingen känner sig vare sig tackad eller särskilt förstådd utan endast rättmätigt tillsagd. Varianter på samma tema är ”Här pratar vi med små bokstäver” och tidsmarkören ”Glöm inte att sätta på mobiltelefonen när du kommit ut igen.” Mjuka uttryck på hårda begär. Inlindade tillsägelser som får den som delar ut dem att må lite bättre, men som i värsta fall bara försvinner när de når mottagaren – som snöfall en stilla julaftonskväll.

”Nej tack till reklam/atomkraft”, ”Vakthunden är bara snäll mot barn och bekanta” och ”Gärna ditten, men först datten…” tillhör familjen tve-eggade tweaks. Dessa har det gemensamt att de framställer dig som tolerant och påläst samtidigt som du är tydligt negativ. En ganska svår kombination egentligen.

Stamträdet då? Var kommer allt det här ifrån? Ja, förutom långköraren ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt” som ligger till grund för själva känsloläget, hade inget av ovanstående funnits om inte lappen ”Din mamma jobbar inte här” tillrättavisat medarbetare i stökiga kontorskök sedan urminnes tider. Uttrycket är en yngre släkting till ”Är din pappa glasmästare?”, men det är en helt annan historia.

Standard