Uncategorized

De oavslutade anteckningarnas poesi.

Jag har en analog ådra. Eller ådra och ådra, det är väl mer ett vattenfall av analoga impulser som måste hållas i schack för att inte resultera i murar av anteckningsböcker och block på skrivbordet. För att passera rätt sida om gränsen mellan ”ansvarstagande” och ”hoarder”, tvingar jag mig därför emellanåt att slänga dessa tidsdokument. Jag bara gör det, utan att bläddra – det står så mycket viktigt i dem.

”Lena nöjd”, tex. Det var i höstas, så mycket kan jag se av datumet som skymtar under en krans av blyertsögon som jag ritat under mötet. Vem Lena är, har jag inte antecknat, men jag hänger gärna kvar vid känslan som anteckningen ger. Lena nöjd.

”Den som övertygar om att man förstår vad man vill ha.” Anteckningen står helt för sig själv, inringad för att inte glömmas bort. Meningen är obegriplig, men sammanfattar förmodligen en viktig diskussion. Möjligen är det också en uppgift jag fått. Jag hoppas att jag tagit den vidare, men säker är jag inte. Kanske bäst att spara?

För oss som tänker med pennan, är det här inga konstigheter. Vi sitter där i möte efter möte och antecknar viktigheter. Men om det under en viss tid inte sägs så mycket viktigt, ja då kan man anteckna lite vad som helst, för att hålla sig alert. Det är då de lösryckta sanningarna kommer på pränt: ”Sugrör – Urban”, ”Gärna så få sidor som möjligt”, ”Susanne uttalar sig”…

Några anteckningar har ambitiösa rubriker: datum, ämnesområde, närvarande på mötet – och sen är det tomt. Andra block är neurotiskt fullskrivna, men saknar helt rubrik och sammanhang. Och så har vi de privata lapparna – om möjligt än mer kryptiska: ”22.200 kr. I efterhand kan vi pröva om han” Vad som avses får vi aldrig veta. Lappen har legat länge.

Ja så där håller det på. ”Glöm ej!”, telefonnummer utan namn och namn utan telefonnummer samsas med ”MAILA!!” och något som ser ut som vattentäta lösenord – möjligen lite för vattentäta eftersom fusklapp behövs. Underst, avslöjar en drös lappar med ”Skift, kringla + 4. Blanksteg, musklick.” en digital blindspot parad med mycket kort minne. Visserligen kan man aldrig få för många lappar av den där typen, men är det städning, så är det. Jag slänger.

Standard
Uncategorized

Insights

Den kvalitativa undersökningen lider mot sitt slut. Kunden har suttit bakom den enkelriktade glasrutan, ätit godis och sett en grupp konsumtionsglada individer i målgruppsrätt ålder prata om vad som får dem att besöka en butik i allmänhet och deras i synnerhet. Svaren har varit utförliga och entydiga. Det man söker finns inte i den butik kunden representerar. Sortimentet är fel, priserna är fel, personalen är lite fel, de också.

Men finns det ingenting som ni tycker är bra med butiken, undrar intervjuaren som en sista desperat ingång, innan gruppen ska få lämna. Även om vi är här för att hitta sanningen, är det roligare för alla om kunden inte gråter när de går hem.

Personerna i intervjugruppen ser mycket skeptiska ut. Men så tänds ett ljus i blicken hos en av kvinnorna och hon lyser upp – glad för att kunna vikta alla negativa svar med ett positivt som omväxling: Jo, säger hon. Butiken är väldigt överskådlig! När man kommer in så ser man direkt att här är det inget jag vill ha.

Standard
Uncategorized

Sommarlunchens Svartepetter

Förr eller senare händer det. Man sitter med nitlotten – yoghurtförpackningen med den fullkomligt omöjliga plasttoppen som, enligt instruktionerna enkelt bryts upp med tummen, men som kräver besatthet, kniv och skyddskläder.

Med livet som insats tvingas man sticka skalkniven i förpackningen och bända loss. (Det är lite som att öppna ett ostron, men totalt utan festivitas.) När kniven skurit ut ett hål stort nog för en tumme är det dags att med handkraft bända upp plasten från det som ska sorteras som papp. Även en härdad tumme kan i det här skedet få skärsår när den vassa plastkanten trycks in. Man svär, tycker oerhört synd om sig själv som åter dragit nitlotten och misstänkliggör den övriga familjen för att ha spelat ner sin hunger för att slippa ta det sista.

För att få loss enheten räcker sällan eller aldrig tummen ens när kniven gjort sitt. Man behöver använda hela handen. Flera fingrar letar sig in under locket, borrar sig ner i resterna och tar spjärn mot insidan. Man drar. Man lirkar. Man står med halva handen nere i tetran för att få grepp. Yoghurt upp till armbågen. Hur en tom tetra kan rymma så mycket är obegripligt. Som en förlösande barnmorska gräver man ut det som annars skulle hamnat i pappsoporna. Så där, nu kommer den. Titta det blev en välskapt deciliter!

Avsättningen för en handfull vidhäftad yoghurt, är inte helt självklar. Man får ta den själv. Bita ihop. Tänka på miljön.

Någonstans har jag läst att maskinerna som tillverkade Bricken, gick sönder. Att inga reservdelar fanns att få. Men det här! Till och med en Takåsförpackning hade varit bättre.

TV-reklam visar hur den nya förpackningen minimerar rester och tar sitt ansvar genom en botten som enkelt viks ut och plattas till. Just den funktionen tror jag ingen undrat över. Plasttoppen däremot – jag vill se instruktionsfilm, jag vill ha promotion i butik, infographics, tutorials, steg-för-steg och bevisföring. Jag är bitter, arg och besviken. Och jag luktar sur mjölk.

 

Standard
Uncategorized

Framtiden för dyslektiker stavas Naming.

Det ser ljust ut för våra dyslektiker. Inte nog med att Ingvar Kamprad, Petter och större delen av kungafamiljen kommit ut som ordblinda. Otippade namn som Charles Darwin och Einstein aspirerar på titeln postumt. Och Selma Lagerlöf sägs kvala in, hon också. Kalla mig trångsynt, men där någonstans tappade man mig.

Som om detta inte vore nog får den här gruppen kreativa individer nu draghjälp från ett oväntat håll: nystartade företag med behov av oregistrerade namn och egna url-er, törstar efter bokstavskombinationer som aldrig tidigare sett dagens ljus. När Eckerö Linjen, Persienngruppen och Korvbrödbagaren redan är upptagna, måste man nämligen tänka annorlunda. I långa, psykedeliska namingprocesser föds nu därför i strid ström namn som tidigare skulle klassats som olycksfall i arbetet. Siffror slängas in bland bokstäver. Versaler poppar upp hej vilt. Ett provinsiellt K byts ut mot ett internationellt gångbart C och personliga skiljetecken, Ö:n, Ä:n och Å:n placeras lite varsomhelst där det ser snyggt ut. You blir U. Q funkar överallt. Pluralformer används på de mest halsbrytande sätt.

Förutom att det här ger oss nya spännande synintryck, ger det också dyslektikerna vind i seglen. För det de alltid har känt på sig stämmer plötsligt: man kan inte lita på att N inte dubbeltecknas framför D och T.  Hönan stjäl stjälkar och stjälper sin stjärt mot stjärnorna, hjälper föga som minnesregel. Allt färre dyslektiker behöver ta till den gamla tumregeln om SKJ-pojken i skjorta gul som skjuter in skjutsen i skjulet. Och M kan dubbeltecknas i slutet av fler ord än Lamm, Damm och Ramm! Vad hände?

Apple gick i bräschen med sitt Think Different – en uppmaning som fick engelsklärare världen över att sätta i halsen, då Differently rent grammatiskt skulle varit den rätta formen. Jag spanar att vi bara sett början på en total stavningskollaps och ger er, alldeles gratis, följande lediga domäner:

Underklädesföretaget tunnt.se

Möbelproducenten Fotölj.se

Datingsiten Intreserad.se

Fiskeföretaget Abore.se

 

Standard
Uncategorized

Samvetet

”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 10 – Självledarskap

På min dator sitter en orange notislapp med texten: ”Du är rätt och slätt fantastisk!” Under den generösa kommentaren har någon plitat ”Äsch då.” i rött. En solskenshistoria i feedback-eran om det inte vore för att jag själv skrivit den första kommentaren. Ja, den andra också.

När god service handlar om att göra sina bankärenden, inköp, ja faktiskt det mesta utan inblandning av någon annan människa, föds begreppet Självledarskap. Alla organisationer med överlevnadsinstinkt vet vad jag talar om. Självledarskapet får människor att växa och ta ansvar. Inget fel med det. Men hur går det till? Alltså, man leder sig själv…  Lite som att sjunga duett ensam, rätta sitt eget uttal eller att ta noteringar samtidigt som man själv pratar. Svårt och kanske – men det får nästa management-trend leda i bevis – mest en väg att spara resurser?

I självledarskapets lingo flödar begrepp som ”förväntansbild” och ”självmedkännande”. Sammanslagna ord där ett plus ett verkligen inte blir tre, men nästan inte ens två utan mer något helt meningslöst.

Jag bestämmer mig för att ta tag i den allra viktigaste ingrediensen i självledarskapet istället: självkänslan. För att bygga självkänsla får jag jobba lite. Jag prövar med att skratta högt åt mina egna skämt, inte minst i kundmöten. Fortsätter med att ge mig själv tydlig feedback genom att låtsas att jag blev glad åt att jag höll god min, trots att jag fick en del synpunkter på en text jag var nöjd med. Men självkänslan uteblir. Det blir lite som när Tjorven frågar gud om hon får ta en tårtbit till, och med mörk röst väser fram ”Jaaaa det får du…” Minnesvärt, men lite märkligt.

Självledarskapet sägs ”stärka mitt ledarskap” och här blir jag riktigt förvirrad. Vem är jag? Är jag ledare eller ledd? Ställer jag frågor eller svarar jag på dem? Har jag två jobb eller är jag kanske en kämpande regionteater med så pass nedskuren budget att en enda skådespelare får ta alla rollerna med olika hattar och lösmustasch på pinne, till hjälp…?

För att bringa klarhet går jag till en av alla införsäljningstexter för denna metodik igen: ”I vår ledarutveckling fokuserar vi på självledarskapet, då det är grunden för ett gott ledarskap.” Nu vet jag ju inte om det här företaget har kurser i vegetarisk matlagning, men något säger mig att OM – ja då skulle man med all säkerhet fokusera på nötköttets fördelar. Och då blir jag ändå lite tveksam – för är nötkött verkligen grunden till en god vegetarisk måltid? Jag är skeptisk.

Standard
Uncategorized

I soprummet.

Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.

Standard