Uncategorized

Lilla Språkspalten 10 – Självledarskap

På min dator sitter en orange notislapp med texten: ”Du är rätt och slätt fantastisk!” Under den generösa kommentaren har någon plitat ”Äsch då.” i rött. En solskenshistoria i feedback-eran om det inte vore för att jag själv skrivit den första kommentaren. Ja, den andra också.

När god service handlar om att göra sina bankärenden, inköp, ja faktiskt det mesta utan inblandning av någon annan människa, föds begreppet Självledarskap. Alla organisationer med överlevnadsinstinkt vet vad jag talar om. Självledarskapet får människor att växa och ta ansvar. Inget fel med det. Men hur går det till? Alltså, man leder sig själv…  Lite som att sjunga duett ensam, rätta sitt eget uttal eller att ta noteringar samtidigt som man själv pratar. Svårt och kanske – men det får nästa management-trend leda i bevis – mest en väg att spara resurser?

I självledarskapets lingo flödar begrepp som ”förväntansbild” och ”självmedkännande”. Sammanslagna ord där ett plus ett verkligen inte blir tre, men nästan inte ens två utan mer något helt meningslöst.

Jag bestämmer mig för att ta tag i den allra viktigaste ingrediensen i självledarskapet istället: självkänslan. För att bygga självkänsla får jag jobba lite. Jag prövar med att skratta högt åt mina egna skämt, inte minst i kundmöten. Fortsätter med att ge mig själv tydlig feedback genom att låtsas att jag blev glad åt att jag höll god min, trots att jag fick en del synpunkter på en text jag var nöjd med. Men självkänslan uteblir. Det blir lite som när Tjorven frågar gud om hon får ta en tårtbit till, och med mörk röst väser fram ”Jaaaa det får du…” Minnesvärt, men lite märkligt.

Självledarskapet sägs ”stärka mitt ledarskap” och här blir jag riktigt förvirrad. Vem är jag? Är jag ledare eller ledd? Ställer jag frågor eller svarar jag på dem? Har jag två jobb eller är jag kanske en kämpande regionteater med så pass nedskuren budget att en enda skådespelare får ta alla rollerna med olika hattar och lösmustasch på pinne, till hjälp…?

För att bringa klarhet går jag till en av alla införsäljningstexter för denna metodik igen: ”I vår ledarutveckling fokuserar vi på självledarskapet, då det är grunden för ett gott ledarskap.” Nu vet jag ju inte om det här företaget har kurser i vegetarisk matlagning, men något säger mig att OM – ja då skulle man med all säkerhet fokusera på nötköttets fördelar. Och då blir jag ändå lite tveksam – för är nötkött verkligen grunden till en god vegetarisk måltid? Jag är skeptisk.

Annonser
Standard
Uncategorized

I soprummet.

Medan allt fler människor strävar efter att endast producera avfall som kan återvinnas eller komposteras, kämpar andra med att förstå de mest grundläggande parametrarna i sopsortering. Vi talar högutbildade människor med beviljade lånelöften på miljoner. Innerstadsbor med en snittsträcka på hundra meter till närmaste återvinningsstation. Människor som avverkar Klassikern och cyklar Ekerö runt med dubbade cykeldäck i minusgrader.

Det här skulle ju på sitt sätt kunna vara rörande, men… För vad kan rimligen missförstås i budskapet ”Släng inte pappkartonger här”? Och om man nu ändå gör en felbedömning – hur tänker man när man slänger kartongen oplattad?

Med en tydlighet som endast slås av skyltarna på ett demensboende visar sopansvariga i landets bostadsrättsföreningar på alternativ till dumpning av kartonger, lysrör och fullstora benjaminfikusar. Mailen går varm med vägbeskrivningar till återvinningen runt hörnet. Det poängteras att den boendes mamma inte jobbar i soprummet. Spionerande sopneurotiker tar sopförnekare på bar gärning, men förbättring uteblir. Läget är fastlåst.

Låt mig därför bjuda på en snabb konsekvensanalys: kartongen till en elgitarr är en inte bara en kartong, den är också vid pass en halv kubikmeter luft och upptar större delen av en soptunna i oplattat tillstånd. Fyra pizzakartonger är svåra att skohorna ned i tunnan ovikta, men när man väl lyckats med det är det definitivt omöjligt att få ned vanliga sopor efteråt, hur länge man än försöker. Lägg därtill att sophämtarna inte hämtar kartong och vi har ett problem.

En krukväxt som står kvar, när alla andra sopor (kartongerna undantagna) hämtats, kommer inte att försvinna av sig själv till nästa vecka heller. Samma sak gäller de följande veckorna.

Lysrör är icke en hushållssopa. Jag vet inte hur tydlig jag ska vara här. Kvicksilver, Hormoslyr, nervgas – skönt att bli av med, men till kategorin hushållssopor räknas de inte.

Med detta sagt har jag bara en punkt kvar: Scenariot fem tunnor på rad inom en sträcka på två och en halv meter (jämfört med Lidingöloppet alltså ganska kort). Den första tunnan är överfull, så hur gör du när du står där med din sopa? Det är ju inte Veckans Kluring direkt. Här väljer ändå förvånansvärt många balansakten att lägga soppåsen ovanpå en kletig hög påsar i den redan överfulla tunna som står närmast. Hur tänker de? Står de kvar i samma kassakö också, fast det öppnas en ny ”det-går-bra-här-också-kö” bredvid?

Nollavfall – ett av 2018 års nyord. Nonchalans känns väl mer som 1988? Nu skärper vi oss.

Standard
Uncategorized

Söndagsbingo

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Standard
Uncategorized

Diagnosernas tid.

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 8

”Med vänlig hälsning”, avslutas mailet jag läser. Inga konstigheter, om det inte vore för att resten av innehållet haft en tydligt irriterad ton. Den vänliga hälsningen är en lite olycklig default-lösning. Vald i förhoppning om att de flesta av avsändarens mail kommer att skrivas i en artigt positiv anda.

Avsändaren känner dock inte sig själv. Hon vet inte att hon är en passivt aggressiv personlighetstyp, som inte bara avslutar ovänliga mail rutinmässigt vänligt, utan dessutom tilltalar sin man med ett sammanbitet ”älskling” även när nåt mindre smickrande borde ligga närmare till hands: ”Älskling, nu har jag, upprepade gånger, bett dig att inte lägga soppåsen i soffan …”. Språkspalten vill gärna djupdyka lite i fenomenet.

”Tack för att du inte…” och ”Rasta gärna hunden, men inte här” är uttryck vuxna på samma långsamväxande språkgren som argsint nyttjande av rara ord. Det är uppenbart att avsändaren hellre vill skrika ”kleta inte glass på Rauschenbergs get och sluta lämna bajshögar efter dig”. Men ett låtsas-tack och en förstående ton används istället, även om självklart ingen känner sig vare sig tackad eller särskilt förstådd utan endast rättmätigt tillsagd. Varianter på samma tema är ”Här pratar vi med små bokstäver” och tidsmarkören ”Glöm inte att sätta på mobiltelefonen när du kommit ut igen.” Mjuka uttryck på hårda begär. Inlindade tillsägelser som får den som delar ut dem att må lite bättre, men som i värsta fall bara försvinner när de når mottagaren – som snöfall en stilla julaftonskväll.

”Nej tack till reklam/atomkraft”, ”Vakthunden är bara snäll mot barn och bekanta” och ”Gärna ditten, men först datten…” tillhör familjen tve-eggade tweaks. Dessa har det gemensamt att de framställer dig som tolerant och påläst samtidigt som du är tydligt negativ. En ganska svår kombination egentligen.

Stamträdet då? Var kommer allt det här ifrån? Ja, förutom långköraren ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt” som ligger till grund för själva känsloläget, hade inget av ovanstående funnits om inte lappen ”Din mamma jobbar inte här” tillrättavisat medarbetare i stökiga kontorskök sedan urminnes tider. Uttrycket är en yngre släkting till ”Är din pappa glasmästare?”, men det är en helt annan historia.

Standard
Uncategorized

Dynamisk tillväxt.

Ska man tro taxichauffören jag åker med, fanns det fem mjölkbutiker (minst) i kvarteret där jag bor, i mitten av förra seklet. Jag tänker mig små hål i väggen där ynglingar i keps tog emot och serverade tindrande fröknar iskall dryck i immiga glas. Eller lät musklerna spela medan de hällde upp lite större mängder take-away, för hemmabruk. Ungefär som dagens Joe and the juice.

Mjölkbutikerna ersattes av en brokig skara diversebutiker: madrass-specialister, papper&tryck, fiskeredskap och andlig litteratur. Och sedan kom caféerna.

Caféernas tid var lång och tog sig många uttryck: nedsuttna kryp-in med omaka porslin, Internetcaféer, focacciabarer med latte i glas, caféer där muffins, cup cakes och macarons avlöste varandra och surdegscaféer med nästan-ogräddade-kardemummabullar i fokus. Det var ingen hejd på tillväxten och den gata som inte hade något café fanns inte på kartan. Bokstavlig talat alltså. Den låg utanför kartan, någonstans efter tunnelbanans slutstationer. Alla andra gator hade ett café.

Så plötsligt hände något. När en lokal blev ledig var det inte längre självklart att ett nytt cafékoncept skulle slå upp sina portar. Inte ens om läget gav chans till solglimt eller låg nära en skola. Nej, en vacker dag hade Husman Hagberg själva lagt vantarna på det attraktiva läget och innan skylten hunnit skruvas upp satte Erik Olsson upp sitt namn på fasaden mitt emot och så var kriget igång. SkandiaMäklarna, Bjurfors och Siv Kraft, tävlade om uppmärksamheten. Söderspecialisten, Vasastadsexperten och Östermalmsmäklaren hängde på och reaktionen lät inte vänta på sig. Som en man reste sig de kaffedrickande stockholmarna från borden och gick på visning istället.

Ungefär där var vi alldeles nyss, skulle jag säga. Och säkert en och annan taxichaufför också. Men så händer något oväntat. Plötsligt flyttar en mäklare från pool position och ersätts av ett apotek. En verksamhet med klorhexidin, munskölj och Paracetamol tar över träffpunkten för kvarterets mer köpsugna invånare. På samma gata, bara något lite längre upp har ett annat apotek precis flyttat in i en resebyrås gamla lokaler och ett showroom för små-el har fått ännu en apoteksaktör som efterträdare. Alla tar de upp kampen mot det apotek som legat i området i flera år, och de gör det med samma transparanta och rättframma ton – lite som om vi alla var små barn: ”Hej!” säger de. ”Har du löss eller mask i magen? Det har vi också.” ”Mjäll, skorv eller eksem – kärt barn har många namn.” ”Är du gammal? Det gör inget.”

Det där är förstås både lockande och relevanta budskap. Efter att ha ätit bullar som om det inte fanns någon morgondag och gått på allt för många lägenhetsvisningar, kan man behöva ett och annat skavsårsplåster och tandtråd med för den delen. Allt fler apotek blir också allt mer lika en gammal diversehandel. Man kan lätt göra av med uppåt tusenlappen på bra-att-ha-grejer som inte ens ger dåligt samvete. Läppglans, godis, volymschampo och kattsand glider ner i kundkorgen och då har man inte ens kommit till den immiga kyldisken där iskaffet, vitaminvattnet och banne mig mjölken ligger och frestar. Och då är vi ju tillbaka där vi började. Mjölkbutikerna i innerstan. Fem stycken i varje kvarter. Minst.

 

Standard
Uncategorized

Framtiden tar tid.

Hemmets förfall är lite av en kedjereaktion – när väggarna behöver målas om blir takets behov av uppfräschning skrämmande tydligt och vita snickerier ser genast nikotingula ut. Tar man tag i det här, kommer soffan att skämmas, mattan be om ursäkt och bordet endast trivas i extremt skonsam belysning. Det här är en dominoeffekt som är svår att undvika och den gör att man ofta tvekar att måla om väggarna. Med lite gott samvete kan man så att säga somna om.

Med köket är det däremot annorlunda. Ett kök ger inga alternativ. Diskmaskinen går sönder – deal with it. Veckan senare stannar även tvättmaskinen – lycka till. Och som om inte det räcker tackar kylen, spisen, brödrosten, kaffemaskinen, vattenkokaren och den digitala ugnstermometern för sig innan året är till ända. Det hela är en massiv ketchupeffekt och det enda du kan göra är att acceptera och köpa nytt. Ingen tid för diskussioner och långsamt framväxande mood boards. Inget utrymme att benchmarka mot grannars lösningar. Marsch till vitvarubutiken bara.

Det här skulle ju på ett sätt kunna vara ganska roligt, men nja. För inte nog med att det kostar – när det mesta annat du uppgraderar går fortare och förenklar tillvaron, ja då går utvecklingen i vitvarubranschen åt ett oväntat motsatt håll. Såväl diskmaskinen som tvättmaskinen sjunger nämligen långsamhetens lov. Vittvätt kan hålla på och gnola i över tre timmar. Och går du ned på 40 grader kan refrängen pågå i närmare fyra. Den låga temperaturen tar märkligt nog lite extra tid – allt under rubriken eko. Vad är det som går så långsamt? Och hur kan något som pågår så länge vara miljövänligt?

Diskmaskinen har tänkt i samma banor. Vill du diska energisnålt ska du dra ut på det. Vill du dessutom diska tyst, får du hålla på ett kvarts dygn – hur det går till är högst oklart, men det är väl någon slags mjuk polerduk som åker fram och åter mellan besticken. För att vänja användaren vid temposänkningen är själva laddningen av diskmaskinen i sig en tidskrävande process. Varje gaffel ska noga placeras i liggande läge – en procedur som kan ta uppåt en kvart. Inte blir det lättare av att allt sker i mörker – lampan är bortrationaliserad för miljöns bästa.

Och allt det här är förstås bra! Alla vill väl tvätta och diska med gott samvete och hur bråttom är det egentligen att hänga upp strumpor eller ställa in i kastrullskåpet – det kan ju gärna vänta lite. Men hur går det när spisen går sönder, undrar jag. Kommer den nya att ha Raw Food och tillagning av tjälknöl som default? Och hur långsamrostar man ett bröd – är det snarare en rumstempererad torkningsprocess det handlar om då? Medan espressomaskinen brölande maler bönor till en het espresso, tänker jag att varje kopp kan vara den sista – snart blir det Cold Brew för hela slanten. Och varför inte? Nedgradering är den nya uppgraderingen.

Standard