Uncategorized

På toppen av Maslows behovstappa.

”Jaha!” Servitören har ställt sig som i givakt vid kortändan av vårt bord och hela hans väsen utstrålar otålighet.

”Jaha, då kommer jag med kvällens andra upplevelse: gårdsärta på tre vis – förvälld i sitt eget spad, lagd på smörad skida…” Tallrikarna sätts nu ned framför sällskapet som brister ut i nyfikna följdfrågor, men avbryts av servitören som med ett tydligt ”OCH…” visar att det alls inte är läge att kommentera än. Från skuggan bakom servitören lösgör sig nu en karottbärande ung man som med samlad uppsyn skedar en halv tesked grönt skum över respektive ärta. ”OCH… till det ett ärtskum på fermenterad ärta. Hoppas det ska smaka.” Det sista låter mer som ett hot riktat åt köket än omsorg om vårt välbefinnande och vi nickar stressat och försäkrar att vi alldeles säkert tror att det ska göra det.

När ärtan ätits upp slappnar vi av en smula men hinner knappt börja prata innan servitören är där igen och tar ut våra tallrikar. Han gör även detta på ett tydligt vis som liksom kräver vår hela uppmärksamhet. Vi tackar och tackar tills han med rak hållning marscherar ut mot köket.

Karottkillen närmar sig nu vårt bord igen och meddelar att vi ju valt ”Lilla måltidsupplevelsen”. Därför är det nu dags för huvudrätten. ”Har någon av er varit här förut?” undrar han. Det har vi inte. ”Då är det så att huvudrätten består av säsongens råvara. Vill man kan man komplettera med närodlade tillbehör. Vi brukar rekommendera två till tre tillbehör beroende på hur hungrig man är.” Mangrant beställer vi tre tillbehör var. Eftersom vi har beställt ”Stora dryckesupplevelsen” får vi både ett vitt och ett rött glas vin till, vilket till viss del dövar hungern. Vi börjar fatta upplägget.

Dags för finalen – sötad getmjölk från 4H-gård. ”Då!” Servitören harklar sig och tittar uppfordrande på oss igen. Vi tystnar. ”Då, kommer jag att ta in vinbonden som gjort vinet ni straxt ska få smaka.” En skäggig man från Järna, tassar fram till vårt bord och serverar ett maskrosvin som ska gifta sig perfekt med getmjölken. Vinbonden häller upp till ytspänning från en flaska utan etikett och med uppfordrande röst beordrar han oss att dricka. Det hela känns möjligen lite obekvämt, men fyller ändå en viss funktion. Vi fortsätter prata trots att getmjölken kommer in. Vi pratar vidare under avdukningen. Och vi hoppar över kaffet och går direkt på avecen.

Innan vi betalar beställer samtliga en årsprenumeration på getmjölk och maskrosvin. Sedan instagrammar vi från toaletten, dricksar generöst och går hem.

Annonser
Standard
Uncategorized

Nyckeltrenderna.

Våren skyndar långsamt, men jag är ännu senare och konstaterar att garderoben behöver ett lyft som inte är dammigt, noppigt, för stort, för litet eller svart. Sålunda grabbar jag ett magasin och tänka sig – jag har tur – det är ett alldeles färskt modenummer och på inte mindre än 20 sidor kommer man att i ord och bild berätta för mig hur våren och sommaren ska se ut 2017.

Redan på första uppslaget serveras lösningen: ”Solens färg är gul.” Sex bilder exemplifierar sommarens färg och även om det kanske inte är min självklara match rent hudmässigt, så tänker jag att visst – lite gult kan nog pigga upp. Känns skönt att veta vad som gäller ändå.

För att få fler bildbevis vänder jag blad och – hepp: ”Sommaren slår ut i blom.” Ok… fyra blommiga klänningar tar plats och möjligen är en och annan knopp gul, men intrycket är nog mest just blommigt. Jag bläddrar vidare till uppslag nummer tre som med viss emfas slår fast att ”Vitt gäller i värmen.” Uppslag fyra visar ”Grönt i gräset”, fem; ”Det händer med ränder” och så håller det på. Allt är tillåtet. Allt är trend och jag borde ju bli glad, men vad tusan – jag känner mig lite lurad.

När alla färger och material presenterats som ”sommarens måste”, följer en kavalkad av frimärksstora bilder från modehusens visningar på den internationella scenen. Om valmöjligheterna kändes onödigt många förut, löper de nu helt amok. Det är ”Hud, hud, hud”, ”Längden i fokus”, ”Sustainable City Cowboy”, ”Boho chick” och ”Mitt Afrika” hej vilt. Ingen klädskapare har pratat ihop sig med någon annan. Alla tar täten i en trend som ingen annan tänker följa.

Som läsare är jag här beredd att ge upp, men får ånyo hopp när nästa avdelning i tidningen har rubriken ”Moderedaktörens val”. Äntligen lite handfasta råd, tänker jag och är beredd att anteckna.

Det är då det händer. Allt blir svart. Byxor, klänningar, väskor, skor. Av catwalkens City Cowboy syns inte ett spår och endast med yttersta möda kan jag lokalisera ett örhänge med något som kan vara en gul pärla. De handplockade förslagen är ömsom små, ömsom over sized, blankt svarta så väl som nästan lite dammigt grå och ibland kommer de i ett noppigt material – en slags köpt proveniens. Det känns bekant på nåt vis. Jag vet inte, men det är lite som att titta in i min egen garderob.

Standard
Uncategorized

Det lilla extra.

Jag har fått en ny bonuscheck. 50 kr som jag kan ”unna mig det lilla extra” för, enligt Ica. Mina tankar går direkt till friterade fläsksvålar och Belgian Blue-kött. Bitsocker, processad mat och guldnougat i kilo-förpackning kommer också för mig, liksom besprutade äpplen från andra sidan jorden och vitt bröd med långt hållbarhetsdatum. Att hitta ”det lilla extra” i min närbutik är nämligen inte helt lätt, så jag tänker att det måste handla om det lite förbjudna. Det icke politiskt korrekta. Det där man skäms för.

Jag kan utnyttja mina 50 kr på apoteket också, berättar man. Där kan det lilla extra få lite mer tyngd: intimprodukter, nåt slemlösande eller nåt försiktigt laxerande. Regaine? Kanske till och med Regaine Forte?

Så här långt kommen i resonemanget känner jag att bonusen öppnar upp för en variation utan gränser. Ett fullt möjligt scenario är att fronta med både 10%-ig pastagrädde, 27%-ig mellangrädde och 36%-ig alt 40%-ig vispgrädde hemma i kylskåpet. Vegetariskt smörgåspålägg, till förvillelse likt mortadella, pockar också på uppmärksamhet i produktutvecklingens tassemarker. Vem vet när man får bonus härnäst? Det gäller att välja rätt.

Upprymd och fylld av en känsla av att allt är möjligt, bestämmer jag mig slutligen för ett inköp som känns rejält utanför inköpsboxen: apotekets återfuktande nattsockor. Den onaturligt instängda känslan är en sinnebild av ”det lilla extra” och jag vill omedelbart bli av med den. Men uppdraget är avklarat – bonuschecken har använts som den skulle.

 

Standard
Uncategorized

The perfect imperfection.

Vid det här laget har väl de flesta av oss oroat oss över vad de personanpassade sökningarna gör med oss. Vi byter åsikter med dem som tycker som vi, läser samma artiklar gång på gång och likar filmen som vi själva delade dagen innan. Hur ska vi få nya intryck? Hur spännande är det egentligen att hålla med varandra hela tiden? Men precis när den insikten känns som tyngst, slår det mig med uppfriskande tydlighet: ryktet om den sociala filterbubblans bekräftelsekokong är betydligt överdrivet!

När Pinterest skickar mail till mig med ”bilder som vi tror kan intressera dig” är det påfallande ofta pappslöjd, barn i hemstickade mössor och överdekorerade jordgubbsbakelser. Mig veterligen har jag inte en enda gång pinnat eller ens sökt på detta. Så hur finmaskigt är nätet egentligen? Grovt nog för att en domherre vikt i origami ska komma igenom i alla fall.

Och mönstret går igen. Twitter chansar vilt när de rekommenderar mig att följa smalspåriga politiska kommentatorer och vänner till vänners bekanta. FB tycker att jag ska ”träffa män nära dig” samt köpa extra blommiga klänningar med singoallaringning. Det är möjligt att jag borde vara intresserad, men här vill jag vara ärlig – det känns inte så.

Och det är då det slår mig – bubbeleffekten har gått hela varvet! De not-so-perfekt-match-förslagen är en flirt med oss som inte vill att storebror ska se dig. Ett noga uttänkt ”misstag” som ska förleda oss att sänka garden och se på avsändaren med lite mindre kritiska ögon: nej men ser man på – de tror jag gillar vanilj-yoghurt. De har inte koll på allt ändå. Över-dagen-resor till Mariehamn – Gotcha! Ni känns ofarliga, ni gör så gott ni kan. Så mänskligt ändå.

Konspirationsteori? Inte så säker. Vad vi ser är filterbubblan 2.0 – the perfect imperfection.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 7 Ornitolog editionen

Det finns en utbredd tro i ornitologkretsar att fåglars läte låter sig beskrivas med mänskliga ord. Så kan man exempelvis förklara gulsparvens sång som ”ett, två, tre, fyra, fem, sex, sjuuuu” och skogsduvans kurrande som ”men kom nu då, nån gång”. För en som hört gulsparven och känner sin skogsduva, är det här säkert träffande beskrivningar. Men jag kan inte låta bli att tänka att både dialekt och tempo har lite med saken att göra. En långsamt räknande skåning, aldrig så väl gömd i ett snår, kommer inte att lura en gulsparvshona till sig med den ramsan. Det har jag svårt att tro.

Kanske är det här ändå ett lite daterat sätt att beskriva fågelsång, tänker jag. ”Pigan och drängen, på ängen, fy skäms!” fick kanske ett helt Bondesverige att skilja bofinken från gransångarens ”salt sill, salt sill, salt sill”. Men idag – nej, det biter inte.

Men så läser jag ett färskt ex av Norrtälje tidning och där är de igen, ramsorna. Lilla språkspalten tvingas konstatera att ornitologerna må vara ett på mage spanande släkte, men de ligger inte direkt i framkant.

Men, rätt ska vara rätt, man har uppdaterat ramsorna till ett modernt tonläge som dagens fågelskådare lättare kan känna igen sig i. Bofink 2.0 har lagt sig till med en pigg stadsslogan: ”ja, ja, ja, ja, är från Hallstavik!” Rosenfinken nöjer sig med ett arrogant ”Skit i det du.” Och hör du någon ligga i gräset och ropa efter ”chips, kiwi, chips kiwi kiwi chips” så kan det vara en flugsnappare. Eller så är det bara dags för AW.

Standard
Helenas blogg

Lilla Språkspalten 6

Så här i början på ett nytt år drivs många av en längtan efter att ta sig samman och sikta lite högre. Man vill helt enkelt skärpa till sig och klä sig i en större kostym. Man känner sig vuxen en större uppgift.

Inga konstigheter. Att vara en uppgift vuxen, är ett uttryck som skänker pondus och glans åt den som avses. Det är när uttrycket får fötter och placeras i fel sammanhang det ger en tråkig eftersmak.

Redan snacket om ”vuxenpoäng” är tröttsamt. Kvinnor och män långt över trettio och med barn och bolån på flera miljoner, inkasserar ”vuxenpoäng” när de väljer att lyssna på P1. Femtioåringar i storbolagsstyrelser får ”vuxenpoäng” när de byter om till inneskor en slaskig vinterdag. Man kan tycka att vuxenheten borde vara tagen för given i och med föräldraansvar, rösträtt eller i alla fall åldern (!) men nej – den bestäms genom valet av en småkaka till kaffet, i beteendet att tacka för senast och av om man har ingredienser som bakpulver eller ättika hemma.

Tilläggas bör att man förväntas skämmas lite när poängen delas ut. Att som 43-åring inkassera vuxenpoäng är varken självklart eller positivt.

Nedsmutsandet av ordet vuxen slutar dock inte där. Tvärtom har det tagit formen av prefix och ger på så sätt en närgången och lite insinuant känsla åt allt fler ord. Godis är festligt, ofarligt och inkluderande. Vuxengodis däremot… omgärdat med hysch hysch och något förbjudet. Tid är välkommet och efterlängtat. Vuxentid stänger ute och exkluderar.

Ja det mesta blir värre med ”vuxen”. Acne, som ju går att bota med kräm och tålamod, blir kroniskt när det omvandlas till ”vuxenacne”. Blöjor går från något näpet till tragik. Skönt, blir provocerande 70-tals-korrekt när vuxenprefixet får förstöra det. ADHD blir rent oöverstigligt i sin vuxna form. Inte ens ordet mys, som redan i sig är lite kletigt, lämnas i fred. Tvärtom, jag ger er: vuxenmys, fritt för tolkning.

Vad sägs om att vi återtar ordet vuxen och fyller det med den eftersträvansvärda innebörd det en gång hade? Vi behöver inte vuxenterapi och vuxenlek. Vi klarar oss utan vuxendagis och vuxenvälling. Och vi får riktig jäkla vuxenångest om någon ens tänker tanken att vuxenrapa.

Standard
Uncategorized

Mötesmänniskan.

Det är inte bara barn som går igenom olika faser i livet. Många vuxna följer också en snitslad bana mellan mer eller mindre förutsägbara företeelser:

Dagisfasen – när man sittandes på mycket låga stolar lyssnar på pedagoger som försäkrar att ens barn inte kommer att fara illa av att stanna inne när det regnar.

Lågstadiefasen – när man klämmer in sina ben under en mycket liten skolbänk och oroar sig över att barnen inte äter medhavd frukt.

Mellanstadiefasen – när man sitter i en matsal och flackar med blicken för att inte bli klassförälder.

Högstadiefasen – när man sitter i en aula och försöker få grepp om olika metoder mot mobbning.

Gymnasiefasen – när man sitter i en annan aula och undrar om man kommit fel eftersom man inte känner igen ett enda ansikte.

Och så fasen jag själv befinner mig i: Bostadsrättsföreningens styrelse-fasen.

 

Mycket är sig likt från de andra faserna. När jag anländer till försäkringsbolagets informationsträff för bostadsrättsföreningsfolk känner jag mig helt och hållet hemma. Det är stolar som förväntansfullt ställts fram men som kanske inte riktigt fylls, någon som sätter sig längst fram, någon som sätter sig längst bak, många som sätter sig nära dörren och någon som kommer försent.

När gästföreläsaren från Anticimex tar till orda är det någon som vill berätta om sina privata tillkortakommanden med skadedjur. Någon på bakre raden hör inte vad någon på främre raden säger. Någon ursäktar sig när telefonen ringer med en alltför högt ställd signal.

Det tittas på en mycket torftig presentation som ”inte på ett bra sätt visar hur en golvbrunn bör sluta tätt, men det är tyvärr den bästa bild vi har i dagsläget”. En sakkunnig pratar länge och ingående om skillnaden mellan vattenskador och vattenledningsskador och när klockan närmar sig sluttid och vi ser ljuset i tunneln, är det någon som tycker det är rätt tillfälle att ställa en mycket komplicerad fråga som väldigt få vill ha svar på.

 

Så kommer vi äntligen loss. På vägen ut i kvällsmörkret fylls vi av det välbefinnande som kommer när man tagit sitt ansvar – och överlevt. Sammansvetsat småpratar vi om förvaltningskostnader, avfallskvarnar och medlemmar som inte anmäler ombyggnation till styrelsen. Vi erkänner att vi lite till mans behöver komplettera vår diskmaskin med ett vitvaruskydd, men tänker också att just det kanske nästa styrelse kan ta hand om. Vi är mötesmänniskor som hittat sin nya fas.

Standard