”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Hemmets förfall är lite av en kedjereaktion – när väggarna behöver målas om blir takets behov av uppfräschning skrämmande tydligt och vita snickerier ser genast nikotingula ut. Tar man tag i det här, kommer soffan att skämmas, mattan be om ursäkt och bordet endast trivas i extremt skonsam belysning. Det här är en dominoeffekt som är svår att undvika och den gör att man ofta tvekar att måla om väggarna. Med lite gott samvete kan man så att säga somna om.

Med köket är det däremot annorlunda. Ett kök ger inga alternativ. Diskmaskinen går sönder – deal with it. Veckan senare stannar även tvättmaskinen – lycka till. Och som om inte det räcker tackar kylen, spisen, brödrosten, kaffemaskinen, vattenkokaren och den digitala ugnstermometern för sig innan året är till ända. Det hela är en massiv ketchupeffekt och det enda du kan göra är att acceptera och köpa nytt. Ingen tid för diskussioner och långsamt framväxande mood boards. Inget utrymme att benchmarka mot grannars lösningar. Marsch till vitvarubutiken bara.

Det här skulle ju på ett sätt kunna vara ganska roligt, men nja. För inte nog med att det kostar – när det mesta annat du uppgraderar går fortare och förenklar tillvaron, ja då går utvecklingen i vitvarubranschen åt ett oväntat motsatt håll. Såväl diskmaskinen som tvättmaskinen sjunger nämligen långsamhetens lov. Vittvätt kan hålla på och gnola i över tre timmar. Och går du ned på 40 grader kan refrängen pågå i närmare fyra. Den låga temperaturen tar märkligt nog lite extra tid – allt under rubriken eko. Vad är det som går så långsamt? Och hur kan något som pågår så länge vara miljövänligt?

Diskmaskinen har tänkt i samma banor. Vill du diska energisnålt ska du dra ut på det. Vill du dessutom diska tyst, får du hålla på ett kvarts dygn – hur det går till är högst oklart, men det är väl någon slags mjuk polerduk som åker fram och åter mellan besticken. För att vänja användaren vid temposänkningen är själva laddningen av diskmaskinen i sig en tidskrävande process. Varje gaffel ska noga placeras i liggande läge – en procedur som kan ta uppåt en kvart. Inte blir det lättare av att allt sker i mörker – lampan är bortrationaliserad för miljöns bästa.

Och allt det här är förstås bra! Alla vill väl tvätta och diska med gott samvete och hur bråttom är det egentligen att hänga upp strumpor eller ställa in i kastrullskåpet – det kan ju gärna vänta lite. Men hur går det när spisen går sönder, undrar jag. Kommer den nya att ha Raw Food och tillagning av tjälknöl som default? Och hur långsamrostar man ett bröd – är det snarare en rumstempererad torkningsprocess det handlar om då? Medan espressomaskinen brölande maler bönor till en het espresso, tänker jag att varje kopp kan vara den sista – snart blir det Cold Brew för hela slanten. Och varför inte? Nedgradering är den nya uppgraderingen.