Helenas blogg

Jag heter NN och jag är gurkmejanist.

Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.

Standard
Uncategorized

Vi var bättre förr.

Det blåser retrovindar över sociala medier. När ”här och nu” slutat inspirera och man även med filter har svårt att få till något överraskande av ett immande glas rosé, ja då letar vi fram de gamla fotoalbumen. De gamla albumen innehåller nämligen någonting alldeles eget och oslagbart attraktivt – evig ungdom. När vi tidigare visade vår lunch i det sociala flödet, lägger vi därför nu istället upp bilder på virila pappor så som de såg ut julen 1978. Vi gratulerar våra söner på 22-årsdagen genom att visa världen dem som oemotståndliga två och ett halvt. Tvåhundra mammor i svartvitt och 70-talsgult flimrar förbi i fb-flödet på Mors Dag. Och random skolkort från 1981 visas, mest för att, jaa… ?

Uppsvinget för Mors Dag är ett tecken i tiden. Den som trodde att den dagen försvann ungefär när folk slutade skicka julkort till förmån för massmail med bilder av icke upphovsrättsskyddade dörrkransar mm, hade fel. I år kunde även mycket gamla mammor hyllads med digitaliserade Instamatic-bilder på sociala plattformer de rimligen sällan besöker.

Vad är nästa hype? Kan vi se fram emot en revival av Anna-dagen – den dag då lutfisken ska läggas i blöt. Det är den 9:e december – en perfekt dag för gamla bilder på morföräldrar som skulle ha fyllt 100 år och alldeles säkert la lutfisken i blöt då det begav sig.

Eller är det namnsdagen som ligger bäst till? Nära nog 365 stycken – och då har jag ändå inte räknat varianterna av grundnamnen. Här kan vi börja rota rejält i våra arkiv och lägga upp bilder på späda barn och släktingar som gått ur tiden århundraden tillbaka och ändå är snygga, starka och imagebyggande. Ett bevis för att, inte det men vi, var bättre förr.

Standard
Helenas blogg

Dr Hälsa tar emot.

Lika efterlängtat som avslöjande kommer plötsligt vårljuset och behovet att lösa in den presentcheck hos hälsocoachen som ”vänner” gett mig i födelsedagspresent blir akut. Doften av stall ligger tung i väntrummet när jag sköljer ner min skepsis med rumstempererat vatten innan jag blir inkallad till Dr Hälsa.

Mannen som möter mig spricker upp i ett nikotingult leende. ”Det är gurkmejan”, berättar han, och far ut i en anti-inflammatorisk hyllning. ”Gurkmejan är en mycket potent rot och färgen kan sitta kvar i dagar.”

”Många frågar mig om det inte är svårt att leva hälsosamt”, fortsätter han medan han promenerar runt i rummet. ”Men det är egentligen inga konstigheter. Min fru och jag börjar dagen med att ta tempen. Därefter intar vi en kopp vätska, mest avsvalnad grönt te eller vinäger, och så lägger vi vårt växtbaserade huvudmål mitt på dagen – som våra förfäders fjäderfä gjorde. Rötter, linser, fröer… Det gamla bondesamhällets hönor kunde bli rysligt gamla och så vitt man vet led de varken av demens eller diabetes.”

Här vill jag ifrågasätta källforskningen, men Dr Hälsa är ostoppbar:

”De här hönorna saknade också helt sittpinnar, varför min fru och jag gjort oss av med alla stolar hemma. Du förkortar ditt liv med ett år, varje gång du sätter dig. Uttrycket soffpotatis är verkligen en fin omskrivning för långsam död: sittande och snabba kolhydrater.

På kvällen blir det ofta bara ett lätt avkok för oss. Blir vi bortbjudna är det smidigt att ta med sig avkoket i en termos, så att man kan stå med vid bordet och delta i festen ändå.

Har du barn hemma? Många tror att det är svårt att få med dem på tåget, men jag brukar säga att det är barnen som är loket. Våra barn älskar råa kakaobollar endast sötade med agavesirap. Fredagsmys för dem är kanelkryddat kokosfett. Osaltade kikärtsbullar och ett låglaktosmos på sötpotatis är lite grand av en lördagsfavorit.”

”Jag har ekolådan”, försöker jag men möts av ett buljongdoftande skratt. ”Säg så här: ekologiska grönsaker är den rikes försök att köpa sig fri från välfärdssjukdomar. Hönorna i det gamla medelhavsgrekland åt varken kravmärkt eller rättvisemärkt. De åt broccoli, men inte paprika. Majs, men inte äpplen. Äggplanta, men aldrig jordgubbar. Vitkål men inte …”

Jag backar ut ur rummet utan att doktorn märker det, han har gått in i en närmast Raneliksk trans.

”Avokado men inte tomater. Ramslök men aldrig vitlök, vitt socker, vitt mjöl, transfetter, processad mat eller råvaror som hettats upp…”

Väl ute på gatan har det åter börja regna. I kön till korvkiosken analyserar jag en känsla jag aldrig förr haft. Jag tror att det är röksug.

 

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 5

Minnet är en opålitlig mekanism. I mitt fall har det varit samarbetsvilligt när det gäller dofter, låttexter från 1900-talet och en ramsa om de nio ordklasserna. Men av sex års skolfranska – särskild kurs – finns mycket lite kvar. Det blir uppenbart när man tillbringar några dagar i Frankrike.
Om målet vore att göra sig förstådd, skulle det här inte vara några problem. Tiden när fransmän vägrade prata engelska, är förbi. Men man vill ju vara lite duktig. Man vill ta seden dit man kommer. Och då blir det hela genast mer komplext.

Redan i taxin från flygplatsen hör jag mig närmast tvångsmässigt säga ”por favor” i tid och otid. ”Gracias” och ”Si” ligger också nära tillhands. Jag vet inte varför. Familjen skäms. Det är ju inte direkt så att jag är flytande på spanska heller.
Morgonen därpå är jag fast besluten att klara mig bättre. Jag beställer helt korrekt en frukost enligt den franska konstens alla regler, men så lätt ska det inte gå. Kyparen svarar nu på engelska. Så fräckt. Vad skulle Magdalena Ribbing tyckt om detta? Ska man inte svara på det språk gästen väljer att använda?
Hela frukosten fortsätter på samma sätt. ”Merci!” ”You are welcome”. ”Avez vous de fromage aussi, peut être? ”Of course, what kind of cheese do you prefere, madame?”
Det är förnedringsföreställning rakt av.
Och samtidigt kan jag förstå kyparen. Det är så uppenbart att mitt ordförråd tar slut exakt där. Minsta följdfråga av typen vill jag ha påtår eller föredrar jag stark eller mild ost, skulle mötas av en skärrad uppsyn. Och min förmåga att prata i olika tempus är totalt obefintlig vilket gör att även enkla tilltal blir rejält stolpiga. En mening som ”Det är möjligen inte så att ni skulle kunna flytta det här bordet lite åt höger…” är utesluten. Det blir ”Flytta bordet? Möjligt?” Eller den ambitiösa varianten: ”Ni mig inte skulle vilja vara flytta borden lite vänster vänligen om ni vill?”
När turist efter turist frågar samma sak: ”Bordet? Flytt? Flyttar. Flyttade? Ett bord förflyttning? Röra på bordet liiiite. Vi kunde? Stol höger röra? Jag ändrat. Vi vill tack så mycket?”
Jag förstår – tålamod är inte en oändlig resurs…

Men skam den som ger sig. Varje informationsdisk är en ny chans att bevisa att läroboken Bleu Blanc Rouge hade sina poänger och i Metron kommer nästa möjlighet. Jag behärskar en impuls att säga paradkommentaren ”Zut, voila mon bus” eftersom vi befinner oss i tunnelbanan, och ber istället om en karta. Som genom ett mirakel förstår kvinnan i luckan vad jag menar och jag bestämmer mig för att överraska henne med lite pinfärsk ungdomsslang från en av döttrarnas språkresa och klämmer till med ”Ci-mer!” istället för ”Merci”. Kvinnan tittar beklagande på mig och skakar uppgivet på huvudet. Hon kommer från Bosnien, där cimer betyder rumskamrat. Hon har inga planer på att låta mig bo hos sig.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 4

Sommaren lämnade oss igår. Lite som en festival, med ett blixtfyrverkeri av triumfatoriska mått, visade den att det var dags att packa ihop och gå hem. Därmed kan vi ha sett de sista instagrammade Webrarna för den här säsongen och – vad bättre är – vi slipper den svenska grilltraditionens enorma entourage!
Att sommarsvenskens Shangri-La är en bbq i solnedgång är nämligen insikten för allt fler varumärken: Byggvaruhus har trädäckat och grillanpassat snart sagt varje ojämnhet i våra trädgårdar. Bokförlag har låtit, först kockar sedan alla som någonsin synts i tv, ge ut sin egen kokbok på temat. Och i grönsaksdisken har helt vanliga grönsaker fått nytt liv när de med prefixet Grill- skapat nya ord i köksvokabulären. Lite som när man får barn att äta morötter under Happy Meals namn, har både ”Grillchampinjoner”, ”Grillsallad” och ”Grillmajs” lockat köttätare till grönsakerna. Vad är det här? Ett otränat öga kan tro att det handlar om vanliga champinjoner och en helt vanlig grovskuren sallad, men nej. Det här är grönsaker med ”flames” på påsen. Med ens mycket mer användbart.
Men nu är det alltså slut för i år. Nu går vi in i en mer introvert period med spontad faner, lister och isolering. Med helt vanliga kockar som lagar närodlat och vegetarisk långkok för LCHF-älskare. Grönsaksdiskarna får vackert sälja sallad naturell någon månad nu. Tills i slutet av oktober ungefär. Då är det dags för nya säljutlösande prefix. Kan vi se fram emot Jultomater och Jullök?

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 3

Som alla vet kännetecknas det språkliga sommarlivet av lätta och trivsamma formuleringar av typen ”vi borde köpa en ny parasollfot” och ”har du sett min klädnypa?” Med hösten är det däremot knepigare. Kring ett konferensbord nära dig tar samtalen snart en betydligt mer ansträngd vändning och ett framåtlutat tonläge kommer att lägga sig över kaffemuggar och uppkopplade laptops som brandrök över Salas susande skogar.

”Content” är fortfarande ett hett och paradoxalt nog ofta innehållslöst begrepp. Där man nyss pratade om vikten av att ”leverera”, kan ”content” gå väl så bra idag och notera gärna att det alls inte krävs att man preciserar vilken form av content man avser. Bara man betonar hur viktigt content är, slappnar mötet av och man kan gå vidare till nästa punkt på dagordningen.
”Stakeholders” seglar upp som en oväntad listtvåa. Man kan tro att det handlar om ”aktieägare” eller ”intressenter”, men begreppet används allt frikostigare och syns idag frekvent i sammanhang där ”målgrupp” tidigare fungerade bra. Tveka alltså inte att slänga in ”stakeholder” i en svensk text, det är helt i sin ordning i höst.
Den som ofta och gärna använder det analoga ”kundvarvet” i sina utläggningar, bör däremot ta sig en funderare framöver. Ordet har länge fört en tynande tillvaro bland mjölkdiskar och störtställ och försvinner nu helt till förmån för det mer digitala ”kundresan” – en bild av hur du och jag stimuleras, får ett behov, söker oss fram, konverterar och till slut utvärderar och delar med oss av vår upplevelse. Lägg märke till begreppet ”konverterar”. I våras kunde du möjligen komma undan med ett ”köper”. Kring höstens konferensbord är det tveksamt om det håller.
Till sist reduceras ordet ”människa” i höstvokabulären till förmån för ”konsument” eller möjligen ”trafik”. Undantag finns bland enstaka östermalmsbor som emellanåt fortfarande kan be ”en liten människa” köpa upp en bit gravad lax åt sig från hallen.
Det var allt från språkspalten ”för nu”.

Standard
Uncategorized

Lilla Språkspalten 2

Först kom vinterkräksjukan, sedan kom ”ish” – ett uttryck som smittat från mun till mun det här vinterhalvåret och som främst (till skillnad från det kvinnodominerade ”finaste”) tycks drabba medelålders män. ”Ish” är synonymt med ”typ” och delar stamceller med farsoten ”liksom” i den form det dök upp hos just medelålders män några år efter det att fjortonåriga tjejer blivit resistenta.

Precis som uttrycket ”liksom” blev en mening i sig, en ett-ords-mening som ifrågasatte det man just sagt och gjorde det påstående mindre precist, har ”ish” en nedtonande effekt. Det man just påstått kan vara mer eller mindre sant, mer eller mindre genomtänkt eller inte alls relevant, om ett förlåtande ”ish” slängs in på slutet.

”Tåget går 14.30. Ish” är den mest ursprungliga uttrycksformen men idag kan man, om man har otur, stöta på avarter som ”Min ppt är snart klar. Ish.” och ”Jag älskar dig. Ish.”

Standard
Uncategorized

Evighetsmaskinen.

Sådär ja, Svensk tv har uppfunnit evighetsmaskinen. Allt som behövs är en liten knuff, så rullar den av sig själv. I ett befolkningsmässigt litet land som Sverige har vi vant oss vid att en person som anses vara intressant i ett tv-program, automatiskt får vara med i nästa program också. Så har det alltid fungerat. Men numera är det ännu fiffigare ordnat: den som får vara gäst i ett program får sedan vara värd i nästa programformat. På så sätt blandar och ger man med exakt samma uppsättning människor i ett ständigt pågående flöde av middagar, möten, djupintervjuer och oväntade träffar.

Efter att ha sett en och samma kändis i tv-mediets alla möjliga roller blir man som tittare dock något förvirrad. Vi vet visserligen mer och mer om några utvalda personer, men vi blir samtidigt osäkra på var dessa egentligen har sin tyngdpunkt. Är Per Morberg skådespelare eller kock? Är Peter Settman relationsexpert eller kanske clown till kaffet? Är Pernilla, Laila och Maria syskon eller är de bara släkt på långt håll?

Det hela försvåras ytterligare av att de som ”möter” en kändis, försöker ge sina frågor en så personlig prägel som möjligt. Därmed får en skådespelande gäst inte en enda fråga om skådespeleri men desto fler om hur hon får ihop vardagspusslet. Konstnären tvingas prata sportupplevelser och skidåkaren med siktet inställt på OS hörs vända ut och in på sina mycket grunda begrepp om akvarellmålning.

Ja det är en härlig tid där alla är bra på allt, känner varandra och inte tvekar att anta en obekväm utmaning. I skrivande stund läser jag exempelvis att Kevin Walker tackat ja till nästa säsong av Stjärnorna på Slottet. Eller, nu blir jag osäker. Skulle han leda Let´s Dance kanske? Allsång på Skansen? Hoppa från hög höjd? Leka i lag? Tämja en ko? Elda en brasa… zzz zzz zzz

Standard
Uncategorized

Allt som är värt att göras…

”Välkommen in från slasket”, hälsar taxichauffören och startar mjukt motorn. ”Idag kommer vi att köra Tegnérgatan upp, runda Tegnérlunden för att sedan ta oss över Barnhusbron och nå slutmålet, om det skulle passa?”

”Det låter toppen”, säger jag och tänker att här har vi en som gör det mesta av sitt jobb. Han påminner mig om den purser som ansvarade för kommunikationen ombord, en gång när jag flög till Visby. Stockholm-Visby är ju ingen längre sträcka och den här gången hade vi dessutom medvind, men lät detta hindra pursern att göra att gott jobb? Icke! Med den där lite sjungande valsångsrösten som de flesta som lärt sig någonting utantill men ändå vill vara trevliga använder, levererade han budskap som handlade det om en Atlantenflygning:

”Välkommen till denna ATR 72-500 som ska ta er till Visby. Under denna flygning kommer ni ha möjlighet att köpa kalla såväl som varma drycker där vi idag kan erbjuda både te, kaffe och också ett väsmakande vatten. Till våra passagerare som använder mjölk kommer vi att tillhandahålla sådan, liksom socker och färdigvikta servetter för den som önskar. Vi kommer alldeles strax ut med vagnen.”

Mycket riktigt. Blott sekunder senare promenerar pursern mittgången fram med sin vagn för att dela ut kaffemuggar med ena handen och samla in dem med den andra för att hinna med nästa budskap:

”Ja mina damer och herrar då har vi nått vår marschhöjd och börjat inflygningen mot ett soligt Visby där temperaturen just nu visar behagliga 16 grader. Vi ber er spänna fast säkerhetsbältena och räta upp stolsryggarna…”

Taxin svänger in till trottoaren och med ett servilt ”Då var vi framme, tveka inte att ringa vid frågor eller om du skulle ha glömt något i bilen. Taxinumret hittar du längst ner på kvittot…” öppnar chauffören min dörr och ställer sig liksom i givakt vid sidan om.

Jag tackar, tar min väska och går in mot ett möte som – tänker jag nu – inte ska handla om en text i en intern broschyr. Det ska handla om ett brandtal. Kanske för mänskligheten.

Standard
Uncategorized

Lilla språkspalten.

Vid något tillfälle hörde jag Telia Soneras vd prata om företagets årsredovisning som en ”blandad kompott”. Det slog mig då att kompott är ett sådant där bortglömt ord som idag mest används bildligt. Dessutom alltid hand i hand med ”blandad”. Allt mer sällan pratar man rätt och slätt om en kompott, och skulle en vd beskriva årsredovisningen som en kompott skulle fler än en ekonomijournalist bli osäker.

Kommen så långt i mina tankar upptäcker jag att det finns flera ord som blir svåra när de används utanför sitt sammanhang. Väldigt få använder exempelvis ordet långhalm utan ler. Om någon funderar på att så långhalm, ser de flesta av oss ingenting alls framför oss. ”Dag ut” kräver sin ”dag in” och vare sig ax eller limpor är speciellt vanligt förekommande i dagligt tal idag, men ”från ax till limpa” härjar fortfarande vilt på floskeltoppen.

Jag ger er också negationerna: ”Inte vatten värd” fungerar exempelvis bara i sitt sammanhang. Använt positivt är det i princip obegripligt. Han är vatten värd, tänder snarare frågor som ”har han drabbats av extrem torka?” ”Inte ett öga torrt” blir väldigt detaljerat och specifikt utan sin negation, om man inte är hos optikern, då man möjligen kan komma undan med ”ett öga var torrt”. ”Ingen ko på isen” lugnar de flesta, medan konstaterandet att ”Nu är det en ko på isen” mer känns som något man vill kolla upp innan man tror på det – speciellt om man inte ser vatten någonstans, eller om det är sommar.

Ja, det var väl allt för språkspalten den här veckan. Nästa gång tar vi oss an raringar som ”överhöra”, ”allt för nu” och ”jag tänker…” och fokuserar lite på användningsavarter av ”finaste” och ”bästa”.

Standard