Uncategorized

De små liven.

Att handla på ICA Sabbatsberg en söndagseftermiddag när novembermörkret sänkt sig över Vasaparken är som att vandra genom en enda utdragen dagishämtning, en dag när man kommit för sent, har för tjock jacka, för många saker att bära på samt ett pågående kundsamtal i mobilen: Det är plågsamt för alla inblandade.

Hela butiken kokar av det man kallar ”restless legs” när det drabbar män över fyrtio, men som tar sig uttrycket av en till sprättbåge formad kropp, när det drabbar barn som håller på att förgås i sin sittvagn.

”Sitt. Still. Wilmer!” ryter mamman till en pojke som högröd och onomatopoetiskt argumenterande försöker kravla sig ur sin vagn. ”Sitt still annars får vi spänna fast dig, förstår du” fortsätter pappan kompenserande lugnt.

Hotet har ingen effekt på Wilmer, vars uppror däremot triggar igång Wendela ett och ett halvt, också hon övertygad om att det är roligare att gå än att åka vagn. Wendela har dessutom fått syn på ett paket glass som hon tänker bära med sig hem, kosta vad det kosta vill, och när mamma och pappa mer verkar vara inne på frysta ärtor, accelererar missnöjet.

Samtidigt börjar Mille, snart två men mycket liten till växten, att tröttna på den plats i kundkorgen som han tjatat sig till vid handlingens början. Pappan som byggt upp ett varuberg i lille Milles knä hoppas att Mille ska sitta kvar åtminstone tills de når kassan, men Mille tar saken i egna händer och lämnar som ett pärlband av tomater, äpplen och mjukost efter sig. Lite som Hans och Greta i häxans skog.

Medan en orättvist behandlad lillebror högljutt slår sin syster med en baguette, för att få dra familjens kundvagn fast han inte når upp till handtaget, somnar ettåriga Melica med huvudet på en burk saltgurka i sin joggingvagn. I samma stund som pannan landar på det blanka locket, rullar burken ner på golvet så att gurkorna – fem inalles – samlas i en blöt hög nedanför vagnen. Melicas mamma tittar hjälplöst på dillfrön och glassplitter, men Melica själv skriker på hjälp med lungornas fulla kraft.

Ja det är ett liv och ett hallå som vore det happy hour för just småbarnsföräldrar denna söndagseftermiddag i november när inte en vara i ta-höjd lever säkert och när skillnaden på övertrötta och sockerkickade barn, bara är hårfin. Och jag vet att jag någon gång, kanske på 1900-talet när mina egna barn var små och helt utan styrfart, lovade mig själv att aldrig klaga på eller lägga mig i någon annans sätt att hantera sina barn. Men, det löftet måste väl ändå vara preskriberat?

Standard
Uncategorized

Goda vänner med dåligt omdöme – dyr kombinatin.

Jag befinner mig i provrummet i en butik med en medelålder som jag rejält drar upp, när två tjejer i 18-årsåldern ramlar in. Förväntningarna är något uppskruvade.

”Alltså jag är ledsen om jag lurade in dig här så att du hittade den här klänningen, för du kommer att passa SÅ BRA i den, säger den ena tjejen entusiastiskt. Alltså, jag KAN säga att du inte är snygg i den om du vill. Men du kommer att vara så ASSNYGG i den.”

Hon parkerar sig precis utanför det bås som den andra tjejen hoppar in i. Saloondörren smäller och smätter medan hon krånglar av sig väska och jacka och börjar ta på sig klänningen.

”Iiiiiiiih!” Skriet skär genom provrumstystnaden. ”Alltså GUD. VAD. SNYGG. DU. ÄR!”

Tjejen i provrummet tittar ut i en mycket tight, med glitter beströdd kornblå klänning som av någon anledning för tankarna till en mycket liten stjärtlapp ämnad för pulkaåkning.

”Alltså ursäkta MIG, men du är SÅ JÄVLA SNYGG!” Den kornblå kommer längre och längre ut för att ta allt mer självsäkra steg framför den offentliga spegeln. Hon undrar om klänningen inte är lite bar i ryggen? Med tanke på att den helt saknar rygg och faktiskt sidor också, är funderingen befogad.

”Alltså den sitter PERFEKT. Du ser precis ut som hon i New Girl. Du ska INTE ha en större storlek!” bestämmer kompisen och jag börjar oroa mig för att tjejen i det blå glittret verkligen kommer att köpa klänningen.

Smakrådet begår nu en räcka allvarliga fel:

Hon säger: ”Alltså det ser exakt ut som en GUCCI!” (Nej. Det gör det inte.)

Hon fortsätter: ”Alltså tror du att du kommer att tänka på den här om du inte köper den? Då MÅSTE du köpa den.” (Finns ingen sådan regel.)

Hon försäkrar: ”Alltså det där att den fäller glitter, det tänker man ju inte på.” (Jo. Det är det första man tänkte på.)

Flickan som nu dansar framför spegeln har i princip redan köpt klänningen men låter beslutet bekräftas av ännu ett feltänk:

”Alltså köper du den här, så måste du LOVA att inte använda den en utekväll vilken som helst. Du måste lova att du ska SUKTA efter den och låta den hänga där i garderoben tills det blir en riktigt viktig fest. LOVA!”

Ka-ching! Där satt den. Av någon märklig anledning är det detta som blir den köputlösande faktorn.

Tjejerna tar några snabba bilder och skickar ut dem över världen innan de betalar och går. Själv funderar jag lite över vad argument som ”användbar” och ”lika snygg till jeans” tog vägen. Inte för att de passade här, men ändå…

Standard
Uncategorized

Att avrunda ett mail

Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.

Standard
Uncategorized

Tid, ett begränsande påfund.

Nyss fyllda fyrtio blev jag erbjuden möjligheten att teckna mig för ett äldreboende i ”Sjöstaden”. Bilderna i milda toner, de skäggiga männen i stickat, löftena om ett tröskelfritt liv och stavgångsvänliga omgivningar skulle locka mig att lägga handpenning för en välplanerad lägenhet i säkerhetsdörrarnas paradis – bara ett stenkast (hämmat av artros) bort från gräsänder och lågt ställda parkbänkar. Jag blev kränkt ända in i min 12-åriga själ.

Desto gladare blev jag därför när en 83-åring flyttade in i vårt hus. Det var uppiggande på många sätt. Dels för att han spelade jazz emellanåt och för att han genom naturligt nedsatt hörsel inte stördes av oss. Men framför allt för att han, likt Benjamin Button, tycktes bli yngre för varje år som gick.

Redan när han flyttade in var den nye grannen alltså vad jag ändå skulle kalla ganska så till åren kommen. Men den spänstige man som tog trapporna i stället för hissen med flyttkartongen nonchalant slängd över axeln utstrålade allt annat än ålderdom. Han bar sin Barbourjacka mer Skyfall-mässigt än de flesta 35-åringar och han – och detta var kanske det märkligaste av allt – flyttade in i 6 rum, kök och jacuzzi. Ensam!

Om han var ungdomlig redan då, är det uppiggande nog ingenting emot vad han blev sen. Den våren hördes fler än en kvinna fnittra förtjust från balkongen, även om den som lät mer som en koltrast än en gulsparv, hördes oftast. Vintern 2013 skottade den virile grannen samma balkong ren från snö för att få plats med 84 födelsedagsmarschaller, ett par slalomskidor och tjugotalet partysugna gäster. Efter den festen blev det oroväckande tyst.

Men bara ett tag! Ungefär samtidigt som nyheten nådde oss att vår man i våningen ovanför trots allt drabbats av en stroke, hade han redan kvicknat till så pass att han tackade ja till garagets mest otillgängliga garageplats – den som inte ens en Smart Car obehindrat parkerar i. Inget problem för den här mannen som nu började närma sig 85. Då som nu trixar han in bilen mellan pelare och vägg som ingenting och tittar frågande på mig som måste ta trafikpolis till hjälp för att köra in på ett bra mycket större utrymme.

Jag skriver det här av ingen annan anledning än att solen idag går ned redan 16:00. Och att det lilla ljus som finns där innan, kastar sin skugga främst under ögonen. I sådana tider kan det vara bra att tänka på människor som vår granne. Människor som inte låter småsaker som tid begränsa dem det minsta.

Standard
Uncategorized

Ruset

Även om sommaren varit lång och hösten färgglad kan man inte leva på Insta-bilder allenast, man måste jobba lite också.  Så jag unnar mig en löprunda – ett lätt sätt att lösa problem och nå nya höjder. Medan jag plöjer fram genom drivor av höstlöv lossnar tankarna från sina låsta positioner och bildar oväntat geniala lösningar. Det är lite av ett mirakel.

Redan efter ett par hundra meter hittar jag exempelvis ett fantastiskt samband mellan smådjur och en produkt jag jobbat med ett längre tag. Jag får till en formulering som saknar motstycke och vars slutkläm får mig att skratta högt. Det är på vippen att jag stannar för att anteckna, men samtidigt är det synd på en fin tid, så jag bestämmer mig för att en idé som är så bra, den kommer man ihåg.

Halvvägs i rundan trillar en romanidé på plats som en oväntad hole-in-one: En lavallergikers liv i 2000-talets Sverige! Det är ju rent märkligt att ingen skrivit om detta tidigare och att jag (här ökar jag takten rejält) har en unik inblick i ämnet!

Medan jag lurar på boktitel uppenbarar sig lite som en bonus en idé om vad det här blogginlägget ska handla om också: varför pulverkaffe så ofta är stöldmärkt, nämligen! Jag hittar tre bra exempel (alltid tre) för att belysa företeelsen och det återstår egentligen bara en rubrik, så är blogginlägget klart. Det känns riktigt bra – och angeläget! Jag ger mig själv en klackspark och ökar takten ytterligare.

20 minuter senare är både jag och Runkeeper nöjda. Den senare skickar till och med grattis-mail för ”smalaste löprunda i lätt terräng någonsin”. Jag känner att jag är värd en riktigt god middag, men först en liten summering. Hur var det nu? Nämen, alltså. Vad i… Jag gör några pendlande rörelser med armarna för att hitta tillbaka till känslan, men det är för sent. Vad hade dvärghamstrar med min globala kampanj att göra? Och stöldmärkt kaffe? Vad ville jag säga med det?

Som alla andra rus är joggingrundans eufori blott sken och villa. En kort känsla av suveränitet, det är allt. Desillusionerad sätter jag mig på en av parkens lavbelupna ekstubbar för att vila lite.

”Många år senare, inför hudläkaren, skulle copywritern påminna sig…”  Joo, jaa – det kanske kan vara inledningen till en efterlängtad generationsroman, trots allt.

 

Standard
Uncategorized

Doktor Löp.

Var det inte ovanligt länge sedan kvällspressen avslöjade en fullständigt normal åkomma som ”dold kvinnosjukdom”? Det triggar ju ändå köplusten rejält när trötthet eller snuva kan vara tecken på något livshotande för hälften av befolkningen. Men vem är väl jag att sitta här och klaga på löpsedlar? Bidra lite själv kvinna, tänker ni. Och ni har ju rätt. Hur svårt kan det vara? Man skulle ju t ex kunna vidga vyerna och lämna kvinnosjukdomarna …

Selektiv hörselnedsättning, kan vara dold manssjukdom. Nämligen.

Att prata länge och detaljerat om grannar den man pratar med inte känner, kan vara dold pensionärssjukdom.

Rädsla för att barnen inte äter skolunch, kan vara dold innerstadssjukdom.

Långt, gråsprängt och mycket tunt hår uppsatt i knut, kan vara dold flint, men också musikersjukdom.

 

Vill man korta ner löpet en smula för att få bättre effekt på långt håll, kan man gå direkt från åkomma till diagnos. Här behöver man inte vara rädd för att ta i, utan bör snarare släppa alla hämningar och helt sonika blanda och ge:

Full cykelmundering fast man bara ska cykla några meter, kan vara svamp i magen.

Överdrivet putsande av skor kan vara irriterad tjocktarm.

Solbränna kan vara bristsjukdom.

Närvaro på Blocket kan vara tinnitus.

Eller, i all sin bredspektriga enkelhet:

Frisk, kan vara sjuk.

 

Standard
Uncategorized

De urvattnade konceptens tid.

I helgen har Halvmaran uppfyllt staden. Rekordmånga deltagare har sprungit ett halvt Stockholm Marathon. När jag undrar lite över begreppet visar det sig att man även kan springa en Kvartsmara – en utmaning i den riktigt tveksamma skolan. Delar man 42 km i fyra delar har man väl bara en dryg mil kvar? Känns Marathon ens intressant som namn då?

I den frågan har vi förstås också svaret. För i de urvattnade och urkramade konceptens tid finns det plats för hur många varianter av en succé som helst. I Kvartsmarans spår ser jag exempelvis Tjejkilometern och Lidingöpromenaden som naturliga spinn-offer. Midnattsloppet får en Halvsjuloppet-variant med sträckan Slussen – Medborgarplatsen och Vårruset bjuder på hur många möjligheter som helst av typen Vårlunken, Vårstroset och Vårkycklingen – där man helt skippat rörelsemomentet och tämligen direkt sätter sig ner på en filt och äter grillad kyckling.

De urvattnade koncepten finns överallt. I ostdisken töjs det exempelvis friskt på begreppet ”långlagrad” och en sjumånaders Herrgård – mild som en västanfläkt – säljs utan att skämmas som ”stark”.  ”Gårdsskinkan” har aldrig sett en gård. ”Fäbodknäcket” har aldrig sett en fäbod. Och ”Bondbrödet” har aldrig sett en bonde – just det spelar kanske ingen roll.

På Måsöbadet i Saltsjövik firar Charline och James-Ossian sin andra sommar i simskolan. På lite håll ser de ut som överlevare från finska vinterkriget när de dekorerar sina t-shirts med simmärke efter simmärke. Jag gratulerar deras föräldrar till fantastiskt begåvade barn och tilllägger att jag själv, på sin höjd, hade klarat fisken i deras ålder.

”Fisken…?” säger Charlines mamma och ger sin dotter ytterligare en 100-lapp att köpa märken för. ”Charlie har tagit Silverbryggan, Guldbryggan, Stänket och och Bronsdoppingen.”

 

Standard
Uncategorized

Naked and afraid

Så värst många nyheter på underhållningshimlen kan vi inte se fram emot i år. ”Naked and afraid” är dock ett undantag som med lite tur, sett ur programmakarnas synvinkel, kommer att ta världen med storm. Programmets kittlande utgångspunkt är uppmärksamhetstörstande deltagare som utan en tråd på kroppen släpps ned på en ö där de med kameran som närgånget sällskap ska försöka klara sig. Har de tur, är det en tämligen öde Robinson-ö. Men det kan förstås också handla om Sandhamn och små pittoreska sommargator med kullersten som får genitalerna att hoppa lustigt i solen medan förtjusta semesterfirare Instagrammar den ena bilden efter den andra.

Oavsett vilket får programtiteln mig att minnas en tråkig incident på gymmet:

Jag hade precis satt mig ner vid en av de hopplösa maskinerna och försökte förstå vilken muskel som skulle uppmärksammas, när mannen i bänken bredvid börjar prata.

”Det där är en riktigt jobbig övning” säger han och nickar inkännande. ”Du ska sträcka rejält på armen där för att få full effekt. Så där jag. Bra!”

Vad trevligt, tänker ni. Gymmets Paolo Roberto tar sig an en medelålders kvinna och ger henne en liten privatlektion. Men nu är ju verkligheten sällan som Grottbjörnens Folk eller ens som en Harlequinroman, så låt mig säga som så: det här är inte Paolo Roberto. Mannen som tar sig an mig är lite för svettig, har lite för korta och alldeles för röda shorts och jag känner direkt att det inte ska komma något gott ur det här. Efter 2×15 snabba övningar med mannen som hök, säger jag därför tack och hej och byter till en maskin i en annan del av lokalen.

Min coach ger sig dock inte. Tvärtom kommer han efter och föreslår nu att vi ska turas om med övningarna. Eller ”föreslår” är faktiskt helt fel ord. Det är mer ett konstaterande. ”Vi turas om.”

Jag borde säga nej, förstås. Men min mesiga sida tar överhanden och jag säger därför ingenting utan hoppas att en avvisande tystnad ska vara signal nog.

Icke. Medan jag jobbar med magmuskulaturen (eller är det ryggen? styckschemat är oklart) hejar han på så att hela gymmet ska förstå hur karaktärsfast och målmedveten jag är: ”Bra! Du är ju jätteduktig! Kom igen! Du ger dig inte, du! Nu ja…! Där!” Synonymerna för ”kämpa” och ”fantastiskt” vill aldrig ta slut och jag börjar känna mig riktigt illa till mods, på gränsen till desperat.

”Jag!… vill!…. inte!… ha!… dina!… hejarop!” pressar jag fram mellan rycken. Men han bara fortsätter: ”Toppen! Starkt! Du är otrolig! Häääärligt!”

Men tänk, när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mellan maskinerna närmar sig som en skänk från ovan en Personal! Just när jag tänker att nu, nu ber man honom lugna ner sig, kommer någonting helt annat från Personalens mun.

”Vilket ovanligt fint samarbete ni har, säger hon. Vill ni vara med på en instruktionsfilm som vi ska visa våra nyrekryteringar? Den ska bara visas internt och kanske lite i införsäljningssyfte.”

”Över min döda kropp!” flåsar jag dubbelvikt. Men då lossar den röda kortbyxan exakt samtidigt sprinten till vikterna så att de rasar ner med ett öronbedövande buller.
”Självklart!” säger mannen och lägger äganderättsligt en hand på min axel. ”Den här tjejen har betydligt mer tåga i sig än hennes smala små handleder förleder en att tro.”

”Fint”, säger Personalen. ”Låtsas inte om mig, fortsätt som vanligt bara.”

Standard
Uncategorized

Att bygga teamkänsla.

Välkommen till kickoffernas tid! Det är nu Kort, Lång, Pyramid och Stång ska trimmas samman efter semesterns egoodling. Grundreceptet är enkelt som sockerkaka: ut med hela gänget i Hagaparken!

De är överallt i kvällssolen. Och när sockerkakan väl är bakad återstår bara fyllningen:

Ett gammalt pålitligt trick är utdelning av en t-shirt. Jag joggar förbi ett gäng med tipslappar i händerna och löftet ”Ekonomium – Alltid steget före!” tryckt på tröjryggen.

Nästa gäng hittar jag i slänten ned mot Brunnsviken. Tappert försöker en grupp mellanstadielärare från en friskola på Lidingö få plats tre i kanoter avsedda för två – är det teambuilding så är det och med lite lådvin innanför flytvästen ska det nog gå.

Framme vid Café Ekorren har ett gäng ambitiösa ekonomer monterat upp en segwaybana som framförallt den lite äldre vd:n verkar uppskatta. Receptionisten jobbar stenhårt med att få igång den portabla grillen samtidigt som hon högljutt efterlyser musik så att gruppen, som är lite för liten för att komma i stämning redan klockan 18.30, ska bli lite peppad.

I den stora grässlänten upp mot Koppartälten är det riktigt fullt. Ett gäng medelålders advokater försöker få till ett brännbollsparti, men får locka med rosévin vid varje stolpe för att få de lindrigt fritidsklädda kvinnorna att springa över huvudtaget. Männen, å sin sida, har kavlat upp skjortärmarna lite väl mycket och skjuter bollen ner till Canadagässen nere i viken.

Ett gäng strateger kämpar tappert med att forma en pyramid, en mänsklig Brand Platform, av medarbetarna. Diskussionen går vild om huruvida de ska sätta den lite rundnätte projektledaren underst eller om hans ischias gör att han bättre passar i mellanlagret.

Ja, så där håller det på. Rosésäsongen verkar aldrig ta slut detta nådens år 2013 och Team-känslan ligger som en tät dimma över hela Nationalstadsparken. Det bådar gott för framtiden, tänker jag. Det kommer att bli en riktigt samspelt höst!

Standard
Uncategorized

En alert uppsyn.

Jag fikar på en brygga i Brunnsviken när en gråsparv slår sig ner vid bordet för att bevaka smulor från min bulle. Han följer intresserat mina rörelser. Huvudet rycker, läggs på sned och vrids åt alla håll, utan uppehåll och nästan inställsamt. Jag kommer att tänka på när jag var på kurs i våras.

Ett 30-tal deltagare hade slutit upp och eftersom ingen av oss visste något om de andra, ville vi alla framstå som den smarta, underhållande och alerta människa vi ju ändå var. Smart och kul, kan man väl alltid greja tänkte jag, men någonting har hänt med det där sista. Det naturligt alerta intrycket verkar inte kommer av sig självt längre. Man kan känna sig hur intresserad som helst, men ansiktet visar något trött och närmast surt om man inte skärper till sig. Man måste jobba för att folk ska förstå hur nyfiken och ”på” man är helt enkelt. Om man inte vill bli tagen för en äldre Lars Orup.

Så när föreläsaren placerar oss i en halvcirkel innan han börjar prata, sätter jag igång. Jag höjer blicken, lyfter mina ögonbryn, nickar inkännande och ler engagerat i närmare två timmar för att inte bara föreläsaren utan även de trettio kursdeltagarna ska förstå hur alert jag är. När det är dags för ”en bensträckare” har jag sån spänningshuvudvärk att jag får hoppa över kaffet och istället söka upp toaletten. Bakom låst dörr lägger jag pannan i handen och låter tyngdlagen ta ut sin rätt. Mungipor och ögonlock faller tills det spegelblanka kaklet visar något som mer liknar en bulldog än en framåt kvinna i karriären.

Hela kaffepausen blir jag sittande tills det är dags att gå tillbaka. Lyckligtvis föreslår kursledaren att vi alla ska byta plats och jag hamnar i en mer gynnsam vinkel med färre blickar just på mig. Resten av dagen fixar sig med hjälp av Alvedon och några korta avslappningsövningar med huvudet nedstucket i handväskan.

Framför mig på bryggan vägrar gråsparven att ge upp. Jag slänger en bullbit till den ryckiga fågeln och ser tacksamhet i hans uppspärrade blick. ”Väl bekomme, viskar jag.” Nånting ska han ha för sin alerta uppsyn.

Standard