Uncategorized

Doktor Löp.

Var det inte ovanligt länge sedan kvällspressen avslöjade en fullständigt normal åkomma som ”dold kvinnosjukdom”? Det triggar ju ändå köplusten rejält när trötthet eller snuva kan vara tecken på något livshotande för hälften av befolkningen. Men vem är väl jag att sitta här och klaga på löpsedlar? Bidra lite själv kvinna, tänker ni. Och ni har ju rätt. Hur svårt kan det vara? Man skulle ju t ex kunna vidga vyerna och lämna kvinnosjukdomarna …

Selektiv hörselnedsättning, kan vara dold manssjukdom. Nämligen.

Att prata länge och detaljerat om grannar den man pratar med inte känner, kan vara dold pensionärssjukdom.

Rädsla för att barnen inte äter skolunch, kan vara dold innerstadssjukdom.

Långt, gråsprängt och mycket tunt hår uppsatt i knut, kan vara dold flint, men också musikersjukdom.

 

Vill man korta ner löpet en smula för att få bättre effekt på långt håll, kan man gå direkt från åkomma till diagnos. Här behöver man inte vara rädd för att ta i, utan bör snarare släppa alla hämningar och helt sonika blanda och ge:

Full cykelmundering fast man bara ska cykla några meter, kan vara svamp i magen.

Överdrivet putsande av skor kan vara irriterad tjocktarm.

Solbränna kan vara bristsjukdom.

Närvaro på Blocket kan vara tinnitus.

Eller, i all sin bredspektriga enkelhet:

Frisk, kan vara sjuk.

 

Annonser
Standard
Uncategorized

De urvattnade konceptens tid.

I helgen har Halvmaran uppfyllt staden. Rekordmånga deltagare har sprungit ett halvt Stockholm Marathon. När jag undrar lite över begreppet visar det sig att man även kan springa en Kvartsmara – en utmaning i den riktigt tveksamma skolan. Delar man 42 km i fyra delar har man väl bara en dryg mil kvar? Känns Marathon ens intressant som namn då?

I den frågan har vi förstås också svaret. För i de urvattnade och urkramade konceptens tid finns det plats för hur många varianter av en succé som helst. I Kvartsmarans spår ser jag exempelvis Tjejkilometern och Lidingöpromenaden som naturliga spinn-offer. Midnattsloppet får en Halvsjuloppet-variant med sträckan Slussen – Medborgarplatsen och Vårruset bjuder på hur många möjligheter som helst av typen Vårlunken, Vårstroset och Vårkycklingen – där man helt skippat rörelsemomentet och tämligen direkt sätter sig ner på en filt och äter grillad kyckling.

De urvattnade koncepten finns överallt. I ostdisken töjs det exempelvis friskt på begreppet ”långlagrad” och en sjumånaders Herrgård – mild som en västanfläkt – säljs utan att skämmas som ”stark”.  ”Gårdsskinkan” har aldrig sett en gård. ”Fäbodknäcket” har aldrig sett en fäbod. Och ”Bondbrödet” har aldrig sett en bonde – just det spelar kanske ingen roll.

På Måsöbadet i Saltsjövik firar Charline och James-Ossian sin andra sommar i simskolan. På lite håll ser de ut som överlevare från finska vinterkriget när de dekorerar sina t-shirts med simmärke efter simmärke. Jag gratulerar deras föräldrar till fantastiskt begåvade barn och tilllägger att jag själv, på sin höjd, hade klarat fisken i deras ålder.

”Fisken…?” säger Charlines mamma och ger sin dotter ytterligare en 100-lapp att köpa märken för. ”Charlie har tagit Silverbryggan, Guldbryggan, Stänket och och Bronsdoppingen.”

 

Standard
Uncategorized

Naked and afraid

Så värst många nyheter på underhållningshimlen kan vi inte se fram emot i år. ”Naked and afraid” är dock ett undantag som med lite tur, sett ur programmakarnas synvinkel, kommer att ta världen med storm. Programmets kittlande utgångspunkt är uppmärksamhetstörstande deltagare som utan en tråd på kroppen släpps ned på en ö där de med kameran som närgånget sällskap ska försöka klara sig. Har de tur, är det en tämligen öde Robinson-ö. Men det kan förstås också handla om Sandhamn och små pittoreska sommargator med kullersten som får genitalerna att hoppa lustigt i solen medan förtjusta semesterfirare Instagrammar den ena bilden efter den andra.

Oavsett vilket får programtiteln mig att minnas en tråkig incident på gymmet:

Jag hade precis satt mig ner vid en av de hopplösa maskinerna och försökte förstå vilken muskel som skulle uppmärksammas, när mannen i bänken bredvid börjar prata.

”Det där är en riktigt jobbig övning” säger han och nickar inkännande. ”Du ska sträcka rejält på armen där för att få full effekt. Så där jag. Bra!”

Vad trevligt, tänker ni. Gymmets Paolo Roberto tar sig an en medelålders kvinna och ger henne en liten privatlektion. Men nu är ju verkligheten sällan som Grottbjörnens Folk eller ens som en Harlequinroman, så låt mig säga som så: det här är inte Paolo Roberto. Mannen som tar sig an mig är lite för svettig, har lite för korta och alldeles för röda shorts och jag känner direkt att det inte ska komma något gott ur det här. Efter 2×15 snabba övningar med mannen som hök, säger jag därför tack och hej och byter till en maskin i en annan del av lokalen.

Min coach ger sig dock inte. Tvärtom kommer han efter och föreslår nu att vi ska turas om med övningarna. Eller ”föreslår” är faktiskt helt fel ord. Det är mer ett konstaterande. ”Vi turas om.”

Jag borde säga nej, förstås. Men min mesiga sida tar överhanden och jag säger därför ingenting utan hoppas att en avvisande tystnad ska vara signal nog.

Icke. Medan jag jobbar med magmuskulaturen (eller är det ryggen? styckschemat är oklart) hejar han på så att hela gymmet ska förstå hur karaktärsfast och målmedveten jag är: ”Bra! Du är ju jätteduktig! Kom igen! Du ger dig inte, du! Nu ja…! Där!” Synonymerna för ”kämpa” och ”fantastiskt” vill aldrig ta slut och jag börjar känna mig riktigt illa till mods, på gränsen till desperat.

”Jag!… vill!…. inte!… ha!… dina!… hejarop!” pressar jag fram mellan rycken. Men han bara fortsätter: ”Toppen! Starkt! Du är otrolig! Häääärligt!”

Men tänk, när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mellan maskinerna närmar sig som en skänk från ovan en Personal! Just när jag tänker att nu, nu ber man honom lugna ner sig, kommer någonting helt annat från Personalens mun.

”Vilket ovanligt fint samarbete ni har, säger hon. Vill ni vara med på en instruktionsfilm som vi ska visa våra nyrekryteringar? Den ska bara visas internt och kanske lite i införsäljningssyfte.”

”Över min döda kropp!” flåsar jag dubbelvikt. Men då lossar den röda kortbyxan exakt samtidigt sprinten till vikterna så att de rasar ner med ett öronbedövande buller.
”Självklart!” säger mannen och lägger äganderättsligt en hand på min axel. ”Den här tjejen har betydligt mer tåga i sig än hennes smala små handleder förleder en att tro.”

”Fint”, säger Personalen. ”Låtsas inte om mig, fortsätt som vanligt bara.”

Standard